© Torrdockan

Det finns säkert fler än tusen skäl att dricka. För en alkoholist finns det i själva verket bara ett enda skäl till att dricka – det faktum att den är alkoholist. En  

alkoholist skaffar sig massor av ursäkter och svepskäl:

• Jag är ledsen, jag är illa behandlad.

• Min man är aldrig hemma. Min fru grälar och tjatar.

• På jobbet går det trögt.

• Jag blir förbigången.

• Jag fick inte löneförhöjning.

• Jag måste fira att jag är glad.

• Jag måste trösta mig för jag är ledsen.

• Jag är rädd.

• Jag är ensam.

• Det är fest. Det är jul.

• Det är min födelsedag.

• Alla är elaka.

• Jag kan inte sova.

• Jag kan inte hålla mig vaken.

• Jag är sjuk.

• Min ekonomi är usel.

• Jag har vunnit på tips.

• Grannen har varit jobbig.

• Pappa var elak.

• Mamma grälade på mig.

• Jag är sjuk. Jag är frisk.

• Jag är lycklig. Jag är olycklig.

• Mina syskon retades.

• Jag blev mobbad i skolan.

• Jag fick inte vara med i laget.

• Jag valdes sist i brännboll.

• Jag förlorade i Fia.

• Jag känner mig misslyckad.

• Hurra, vad jag är bra!

• Jag är ful och ingen vill ha mig.

• Det är synd om mig!

Plus tusen och en orsak till. Den som inte är alkoholist behöver inte nödvändigt dricka varken för att fira något eller för att trösta sig. En alkoholist dricker av alla anledningar och ibland av ingen anledning alls. Vi skyller på olika saker för att försvara vårt drickande.

Sjukdomen alkoholism är obeveklig och kräver ständigt intag. Det går inte att ge livslånga löften att sluta dricka, men det går att ta ett dygn i taget. Att inte dricka på 24 timmar, det är löftet. När de 24 timmarna har gått kan jag lova 24 timmars nykterhet igen. Om och om igen. Ensam är det svårt. Tillsammans i gemenskap med andra alkoholister är det enklare. Inte alltid enkelt, men enklare. 

För mig är gemenskapen inom AA mycket viktig. Där finns andra som vet hur alkoholism ser ut, vilka kval man genomgår och hur man ska kunna hålla sig nykter och förbli nykter. Ensam är inte stark, när det gäller alkohol.

Plötsligt var det bara Egon och jag kvar på festen. Rut och Karsten gick just genom porten och försvann i en taxi. Egon bodde halvvägs till Södertälje, det var inte tal om att dela taxi. Jag brukade alltid ha sällskap, Magda eller Kristin brukade dela taxi med mig eftersom vi bodde åt samma håll. Egons taxi kom först. Jag blev ensam nere på gatan. Det var på småtimmarna, det var vinter, kallt, jag frös och andedräkten stod som rök. Jag kände mig kraftigt berusad, svajade, jag blev lite rädd. Så här hade det inte känts förut. Det for en rädsla genom skallen. Jag måste, måste ta mig hem. Tänk om...

Taxin kom och jag sjönk ihop i baksätet. Taxichauffören tittade eftertänksamt på mig, jag blängde tillbaka, han skulle inte inbilla sig att jag var full. Ånej, jag behärskade mig. Jag måste ha somnat till, för plötsligt stannade taxin och chauffören sa att vi var framme. Jag betalade och tittade ut. Jag kände inte igen mig!

Det här måste vara fel adress, sa jag. Paniken slog in ett grillspett i hjärtat, jag blev helt förvirrad. 

– Ut med dej fyllkärring! röt taxichauffören.

Jag stod på gatan, taxin for iväg, jag svajade, försökte kolla var jag var. Gud, vad skulle jag göra? Skulle jag bli liggande i en snödriva, skulle jag hitta hem. Det var folktomt i kvarteret. Jag vände mig om och såg en neonskylt som jag kände igen. Jag förstod plötsligt var jag var. Taxin hade stannat runt hörnet. Jag hade bara några steg till porten.

Jag var skräckslagen, hjärtat bankade, jag nådde min port andfådd, skakande, fumlade med portkoden, misslyckades med siffrorna, måste låsa upp med portnyckeln. Jag ska aldrig, aldrig dricka mer, sa jag till mig själv. Aldrig! Nu är det slutdrucket för min del.

Men det vara det inte. Långt därifrån. 

Det var en gång en liten flicka som hette Rödluvan. Hennes mormor bodde för sig själv i en liten etta i Björkhagen. 

En fredag behövde Rödluvans mamma hjälp med barnvakt. Hon ringde till mormor.

– Hej, sa Rödluvans mamma. Mormor sa också Hej!

– Har du druckit, frågade Rödluvans mamma.

– Nej, sa Mormor.

– Jag hör att du har druckit, sa Rödluvans mamma.

– Absolut inte, sa Mormor. Jag är lite förkyld kanske och så är jag yrvaken för jag låg och sov.

– Jag behöver barnvakt i kväll, sa mamma. Kan Rödluvan sova hos dig?

– Javisst, sa Mormor. 

Men så ändrade hon sig. 

– Näe, det går inte. Jag har annat för mig.

– Kan du inte ändra det då, frågade Mamma.

– Nej, det går inte. Svea ska komma hit.

– Men det gör väl ingenting, sa Rödluvans mamma. Rödluvan har med sig leksaker.

– Vi ska gå ut sen, Svea och jag, sa Mormor.

Rödluvans mamma blev ledsen.

– Jag brukar inte be dig så ofta, sa hon. Den här gången är det verkligen viktigt.

– Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, sa Mormor. Du måste fråga i god tid.

– Jag tycker det låter som om du hade druckit, suckade Mamma.

– Nej vet du vad! sa Mormor och lät förolämpad. Det är mitt på dagern!

– Som om det skulle hindra dig, muttrade Rödluvans mamma.

– Vad sa du? frågade Mormor.

– Jag sa bara att vi får höras igen nästa vecka, sa Mamma.

Så avslutade de samtalet.

Rödluvans mormor satt länge i stolen bredvid telefonen. Hon tittade sig omkring i den lilla lägenheten. Det var ostädat och stökigt. Glas och flaskor stod kvar på bordet, askkoppen var full, det var ovädrat. Sängen var obäddad och köket fullt av disk.

Rödluvans mormor hade inte tagit av sig morgonrocken fastän klockan var över tre. Håret var rufsigt och hon hade inte borstat tänderna.

– Fan, fan, fan, sa Mormor fast hon alltid sa till Rödluvan att man inte fick svära. Fan, fan, fan! Varför drack jag i går? Jag kan inte ta emot Rödluvan så här. Gud, så här ser ut. Jag är så trött. Rödluvan, älskade unge, jag längtar efter dig! Nästa fredag kan du komma hit, då ska vi leka med mina gamla bokmärken och titta på fotografierna av när mamma var baby och vi var på semester på Gotland.

Rödluvans mormor hade svårt att hålla balansen när hon klädde på sig. Hon fick bråttom när hon upptäckte att klockan var mycket. Hon måste hinna ner till centrum och till Systemet. Undrar om det räcker med en bag-in-box över helgen, sa hon för sig själv. Jag måste nog ta två för säkerhets skull.

Så gick Rödluvans mormor till Systemet och drog hem vin i sin matkärra. Hon skulle inte alls ha besök av Svea. Svea hade slutat ringa för längesen, sen den där gången då Rödluvans mormor blev så full när de var på Jaffes Inn att Svea fick åka hem med henne i taxi. Rödluvans mormor behövde inte dela med sig en droppe av sitt vin. Hon kunde dricka upp allt vinet själv.

Och det gjorde hon.

Vi ska ha myskväll, Mamma och jag. Vi kryper ihop i soffan och ska se på teve. Det är bara vi hemma. Mamma har köpt ostbågar och chips och bjuder på Cocacola. Hon dricker vin och har tagit fram ett fint glas med hög fot. Jag lutar mig mot henne men hon tycker det blir för varmt och sätter sig i andra soffhörnan. Jag får äta så många chips och ostbågar jag vill, säger hon. Jag proppar munnen full. Hon äter ingenting. Hon dricker vin. Vi skrattar åt Rolf Gustafsson. Mamma skrattar och är glad, det känns mysigt. Hon sjunger med i allsången och skålar med Anders Lundin. Mamma går ut i köket och hämtar flaskan och häller upp. Hon står upp och dricker. Skål alla! säger hon och höjer glaset. 

Det regnar på Solliden. Man ser massor av paraplyer. Skönt att inte vara där, säger Mamma. Visst har vi det mysigt. Jag håller med. Mammas vinflaska är tom. Hon har hällt upp det sista i glaset och dricker ur det. Ostbågarna är nästan slut. Vill du ha mer Cocacola, frågar Mamma. Jag nickar. Nu är programmet slut. Mamma ska se en deckare på fyran. Jag ska till mitt rum och spela dataspel. Mamma går ut i köket, röker under köksfläkten och hämtar en ny flaska vin och tar med den till TV-soffan. Hon pratar lite konstigt som hon brukar när hon dricker vin. Hon ser rufsig och svettig ut. Så börjar hon gråta. Jag blir rädd. 

Det är så jävla trist, snyftar hon. Så jävla, jävla trist! Och på jobbet har dom organiserat om och jag har fått den där Kerstin till chef och hon är inte klok. Gå och spela dataspel, säger hon och verkar arg. Hon går till köksfläkten och röker igen. Vinglaset har hon med sig. 

Jag stänger min dörr för att inte höra teven. Mitt dataspel plingar och spelar - jag har kommit till nivå sjutton nu. Jag pausar spelet och lyssnar lite vid dörren. Jag tycker det låter som om Mamma talar för sig själv. Hon skrattar högt och låter som om hon pratade med någon. Men hon är ju ensam. Jag känner mig trött och går in för att krama godnatt. Mamma ska hälla upp mer vin i glaset, hon skakar till och vinglaset trillar omkull på glasbordet och går sönder. Hon ställer sig upp och skriker: Titta nu vad du har ställt till! Du skrämde mig så jag slog omkull glaset! 

Vi hjälps åt att torka upp, Mamma vinglar. Hämta ett nytt glas, ber hon. Ta ett av dom vanliga. När jag kommer kramar hon mig och viskar något som jag inte riktigt hör. Hon luktar. Godnatt då, säger jag.

När jag går upp och kissar är teven fortfarande på. Mamma sover i soffan. Nu har hon rökt inne i vardagsrummet också fast vi bestämt att hon ska röka under köksfläkten eller gå ut på balkongen. Jag stänger av teven och bäddar om Mamma med pläden. Hon sover med öppen mun. Glaset och flaskan bär jag ut i köket. Jag går och lägger mig igen. 

En höstdag var jag ensam på landet. Mitt förråd av vin var slut och jag letade intensivt i huset efter en skvätt med något alkoholhaltigt. Suget kändes besvärande, jag var rastlös och förbannad. Ilsken rotade jag i skåp och förråd men huset var tomt på sprit. Jag var i skriande behov av en drink, ett glas öl eller vad som helst bara det innehöll alkohol. Förgäves. Det fanns inte en droppe i huset. Mitt humör sjönk till bottnen.

Skymningen föll, det gick ingen buss till stan så här sent och Systemet skulle vara stängt om jag tog mig dit. Pizzerian var stängd för säsongen, några grannar att låna vin av fanns inte. Jag var i djupaste nöd.

Den som nu förstår allvaret i denna situation, känner troligtvis problemet av egen erfarenhet. Ja, det är en pinsam situation. En rutinerad alkoholist hamnar sällan där, men ibland kan även den mest förslagne och beräknande alkis missa något.

Då, just då, när jag var nära vansinnets brant och tänkte börja ryta som ett skadskjutet lejon, slog blixten ner i min hjärna. Vi fick en flaska whisky i present i somras av ett par bekanta som kom för att äta lunch. Vart tog den vägen? Jag tog hand om den, säkert med en svag baktanke att innehållet skulle kunna gå vid sidan av den gemensamma alkoholfloden. Hm, ytterligare några funderingar och jag blev klar över var jag stoppat undan den. Längst inne på nedre hyllan i det stora antika skänkskåpet borde den välsignade flaskan stå. Så länge det fanns vin, drack jag inte annan alkohol på den tiden.

Med lättnad och triumf halade jag fram flaskan, kunde inte fort nog skruva av kapsylen och ta en klunk direkt ur flaskan. Så stark var min törst. Det kändes gudomligt. Hela mitt inre värmdes och läkte, kändes det som. Bekymmer och missmod poppade som såpbubblor - spriten gjorde mig lugn och jag var lycklig över att vara ensam om denna oskattbara dyrgrip. 

Medan jag lyssnade på musik på stark volym tömde jag flaskan, glas efter glas. Jag såg till att jag stängde, släckte och röjde undan alla spår - tomglaset gömde jag i förrådet. Glaset med den sista whiskyn bar jag som en juvel i mina händer och sjönk ner i fåtöljen. Där vaknade jag i vargtimmen, frusen och packad. 

Dagen därpå tog jag bussen till stan och handlade några vindunkar så att jag inte skulle uppleva samma tomhet och skriande sug en gång till. För säkerhets skull köpte jag också en flaska whisky som jag placerade där den tömda flaskan legat gömd.  

Det är svårt att ta en egen väg. Att vara nykter är ingen enkel sak. Hela samhället utövar ett slags grupptryck på en alkoholist. Stora helger är svenska nationalfyllor. Grupptrycket att dricka alkohol firar orgier vid jul och nyår och börjar redan i advent med glöggfester och julbord, på midsommar är Sverige som en enda stor campingplats fylld med skränande medborgare, tomglas och ölburkar. Veckohelgerna är småfester, födelsedagar ska skålas igenom, mottagningar, konferenser, semesterresor, invigningar, jubiléer, bröllop - allt ska firas med alkohol. Det är inte självklart att det finns alkoholfria alternativ.

Som andra allergiker måste alkoholisten noga bedöma varje tillfälle där det förväntas finnas alkohol. Ibland måste jag avstå helt från något evenemang, eftersom jag förmodar att det bli en våt fest med massor av dricka. Då är det lugnast att tacka nej. Andra gånger går jag gärna på tillställningar, men förbereder mig mentalt på att nu gäller det att väja för alla drinkar och skålar. 

En aktiv alkoholist är ändå inte särskilt mottaglig för grupptryck, han tar egna initiativ och gör varje dag till en dryckesdag. Det behövs inga traditioner för att alkoholisten ska gå in på Systemet och skaffa det den behöver. Varje offentlig helg ger bara ännu ett utmärkt alibi för alkoholisten att skaffa sprit - ofta ett förråd som hotar att ta slut innan helgen ens har stundat!

Då blir det en runda i sista minuten till Systemet som stänger några få dagar vid storhelger. En alkoholist kan tyvärr aldrig hamstra tillräckligt. När helgen är över är spriten slut. Så ser matematiken ut.

Jag orkade inte dricka mer, jag ville sluta men kunde inte. När jag fick klart för mig att alkoholism är en sjukdom accepterade jag att lära mig hur man ska få bukt med den. Alkoholism är som andra svåra, dödliga sjukdomar - det är en lång tid för tillfrisknande (kanske livet ut), det är en lång konvalecenstid, det är ett hårt jobb att bli frisk. 

På andra sidan flaskan finns ett bättre liv, en annan verklighet, där finns sinnesro, gemenskap, nykter glädje och livsbejakelse. På andra sidan flaskan kan jag göra upp med och bli kvitt min ångest, min vrede, oro, bitterhet, minnet av mina tillkortakommanden, mina misslyckanden. På andra sidan flaskan är verkligheten som vanligt, fylld av både glädje och bekymmer, men där kan jag hantera mitt liv på ett bättre sätt. Jag tar inte fel beslut lika fort och lätt, jag ger mig tid att tänka.

Jag tar en dag i taget. Jag gör det enkelt. Jag tar det viktigaste först. Jag tar det lugnt. Jag lever mitt liv och låter andra leva sitt. Jag går på AA så ofta jag kan och jag vet att det fungerar. Jag gör som de säger att jag ska göra och jag får trygghet. Dessutom dricker vi kaffe tillsammans och har roligt. Det är i AA som mina vänner finns numera. De andra sitter kvar på krogen till stängningsdags...

Ett glas kanske hjälper? Nej, för mig som alkoholist hjälper till slut inte ens hela flaskan!

När jag drack kunde jag inte hantera mina sinnesstämningar och de situationer som jag hamnade i. Jag reagerade inte som andra, friska människor. Den minsta motgång eller tvivel väckte starka känslor som jag dövade med alkohol. Jag visste inget annat sätt att hantera känslor. Jag sköljde ner besvikelser och förödmjukelser, sorg och rädsla. Naturligtvis hjälpte det inte med det där glaset jag slog upp, snart tog jag ett till och förmodligen mer. Ofta ökade min ångest och mitt missmod. Jag blev varken lättad eller glad.

Jag hade ingen kontroll över mina känslor, inte över mitt liv heller eftersom jag måste möta alla krävande situationer och jobbiga känslor med att dricka. I dag vet jag att ett glas inte hjälper. Det hjälper inte med hela flaskan eller ännu mer. Jag är medveten om min alkoholism och jag inbillar mig inte att jag har kontroll över mitt drickande, för då hamnar jag i den onda cirkeln med  drickande igen. 

Ingen ska tro att en nykter alkoholist aldrig frestas, att inte den lömska tanken på ett glas dyker upp även efter en lång nykterhet. Den kan komma blixtsnabbt, snudda lätt som en fjäder i tanken och det gäller att vara vaksam. Hejda tanken, den får inte slå rot!

Senast i dag när jag var ute och handlade mat dök den upp. Den lede fienden Alkohol stack upp sitt fula tryne, knackade mig lätt på axeln och viskade: det är lördag, Systemet har fortfarande öppet. Du skulle behöva ett glas, eftersom du känner dig så ledsen. Ett glas kanske hjälper. Det kan du väl unna dig.

Klockan var tio minuter i fyra, jag drog min vagn inne på Ica och hade öst upp en påse räkor. Räkor och vitt vin - det är läckerheter som hör ihop enligt traditionen. Jag har inte tuggat i mig en räka utan att skölja ner den med vitt vin under flera decennier! Nu har jag lärt mig vilken Vichy Nouveau som passar bäst till räkor och tycker det är läskande gott och trevligt med porlande vatten i vackra glas.

Under min aktiva tid hade jag sett till att handla vinet f-ö-r-s-t och sen räkorna. Risken att Systemet skulle stänga kunde jag inte ta. Jag slog nu bort tanken, den lede fienden Alkohol fick ett par tunga flaskor bordsvatten i skallen, jag gick hem till vår lilla räksupé. En trevlig lördagskväll, ingen berusning, ingen baksmälla i morgon bitti! Jag har hållit mig nykter en dag till...

Blanche har fastnat i sjuksköterskerollen, mammarollen, nykterhetsdrömmen. ”Bara jag visar min kärlek kommer han att sluta dricka. För min skull kommer han att sluta. Petra förstod honom inte. Det gör jag. Hans mamma tjatar. Han hade en olycklig barndom. Så elaka alla var. Han fick inte vara med i fotbollslaget. Han körde på tentan. Klart att han försöker trösta sig. Det är väl inte så farligt. Vi kommer att bli lyckliga. När vi flyttar ihop kommer han inte vara ensam och då slutar han dricka. Han är så begåvad, han har sådana fantastiska planer. Allt kommer att bli bra. Vi kommer att bilda en liten familj, han blir en bra pappa. Bara vi får barn kommer han att sluta dricka.”

Bullshit! Bullshit, sa jag. Gå inte på dadda-rollen! Du sitter snart fast i en slemmig smet som till slut stelnar till betong. Låt dig inte luras in en mammaroll, för du kommer att bli mer mamma än partner till Felix. Han kommer inte att sluta för din skull. Han kommer inte att sluta när ni får barn. Han blir ett extra barn att ta hand om. Han kommer aldrig att förverkliga sina stolta planer. Inte om han fortsätter dricka. Och det kommer han att göra så länge det finns en chans. 

En liten tripp till en öde ö på några år med kokosmjölk och palmhjärta på matsedeln skulle kanske hjälpa, men vem vet. Felix hittar säkert några blad som ger en kick och en växtsaft som kan ge en berusning. Alkoholister har tusentals knep och de hittar alltid något att dricka och berusa sig på. Han kommer att - som generationer aktiva alkoholister - välja flaskan före familjen, buteljerna före barnen, alkoholen före arbetet. 

Innan du syltar in dig mer med din älskade alkoholist, måste han själv fatta att någonting är fel med hans drickande och göra något allvarligt åt det. Tomt prat är ingenting värt. Han måste komma till insikt och försöka få hjälp. Du behöver gå på Alanon, en särskild AA-grupp för Anhöriga. Där träffar du andra i samma situation. Du är inte ensam.

Felix kommer inte att vara trogen, Blanche. Han kommer att ständigt bedra dig med sin älskarinna, Madame Alkohol. Hon är listig, falsk och starkare än du och din kärlek!  Din och hans enda chans till ett lyckligt familjeliv är att han blir en nykter alkoholist. Att han visar att han har en stabil nykterhet, inte en fladdrig med ständiga återfall. Kan han inte det, måste du lämna honom. Nu. Vakna, Blanche! 

De fina alkoholisterna, de som inte alls vill kännas vid att de dricker för mycket smyger diskret till Systemet med en väska att stoppa ner flaskorna i. Inte går de med gröna påsar eller med en bag-in-box i handtag genom stan! Ser man gröna påsar och hör det klirra så kan man vara ganska säker på att det är en oskyldig nybörjare i alkisskrået eller också en rutinerad alkis som skiter i ryktet. De fina alkoholisterna är så fina att de inte köper all sin sprit på samma Systembolag. De cirkulerar runt i stan, ber kompisar ibland, skickar bud, de aktar sig noga för att göra alltför många inköp alltför ofta i samma butik. För dem betyder priset inte ett jäkla dugg. De bryr sig helt enkelt inte. De har råd att dricka dyra viner, dyra spritsorter. Inte tusan nöjer de sig med Explorer och California Red. Någon måtta får det vara.

Dessutom  misstänks inte en välklädd herre som köper ett par helor av vardera  Chivas Regal och  Bombay Saphire för att vara alkoholist. En sliten typ som kommer in och fufflar upp några skrynkliga sedlar för att få sig en halva Explorer är däremot misstänkt. Den som dricker en hela Chivas Regal i vackra kristallglas anses inte vara alkoholist på samma sätt som den som halsar en kvarting dessertvin i trappuppgången!

De unga männen som köper lådvis med starköl misstänks heller inte vara alkoholister. Unga människor måste få ha sin frihet och glädje. Tjejerna som köper en hela vitt och några flaskor cider är förstås inte alkoholiserade. De vill bara ha lite kul på fredagskvällen. Eftersom alkoholdebuten kanske skedde vid tretton, finns det fullt utvecklade alkoholister på 23. Det behöver inte ens ta tio år för att arbeta upp en helt ohanterbar alkoholism.  Men Systembolaget varnar oss ju! Det står vid deras annonser bl a att hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet eller att fostret kan ta skada om gravida dricker alkohol.

Man behöver inte smussla med drogen alkohol. Det är inte straffbart att handla, inneha eller använda alkohol. Många smusslar ändå, för det finns något skamligt med att dricka alkohol. Man ska inte misstänkas dricka för mycket, man får inte göra bort sig. Folket som gillar att berusa sig har total frihet att göra det. Den som drabbas av den dödliga sjukdomen alkoholism får skylla sig själv. Det är tillåtet att supa ihjäl sig, det är tillåtet att sova utomhus året runt. Drogen i gröna påsen betraktas som ofarlig i stort sett ända fram till delirium och död.

Nej, absolut inte. Man måste inte sluta dricka. Ingen kan tvinga en till det. Har man druckit i många år och haft en ganska hög och jämn konsumtion, känns det kanske förfärligt att tänka tanken på ett nyktert liv. Så svårt, så trist, så meningslöst. Tja, då är det bara att fortsätta. Sköter man sig och inte slår partner och barn sönder och samman, spyr på värdfolkets äkta matta, kör rattfull och i fyllan ber chefen dra åt helvete, så kan det säkert gå bra att fortsätta. Ett tag till. Har man fortfarande trevligt av alkohol, bara blir glad och upprymd, aldrig blir för full och bär sig illa åt, sköter sitt sociala liv osv, så kan man fortsätta dricka utan att det skadar någon. Utom en själv, för det är inte bara alkoholister som får konsekvenser av idogt drickande. Det är inte särskilt nyttigt att hinka alkohol ofta och mycket. Inälvorna tar skada, man kan få personlighetsförändringar, hjärtat blir ansträngt, en del går upp i vikt, flåset blir sämre, levern är inte i högform. Röker man dessutom leder drickandet till en säker debut i ”köttberget” om man inte redan är där. 

Jag är tvungen att avstå från att dricka för jag är alkoholist. Jag har inget val om jag vill leva ett tag till med vettet i behåll. För mig finns inget alternativ. Det är inte lätt att upphöra med en kär gammal vana. Att skiljas från min partner Alkohol var en sorg, vad skulle jag göra nu då? 

Jag hade fyllt mitt liv med alkoholrelaterade tankar och planer, för mig var en utlandsresa ett tillfälle att supa till lite extra och dessutom tanka hem en del med planet. Helgerna var extra festliga ur alkoholsynpunkt. I Sverige har vi prickat in nationalfyllor med jämna mellanrum under året. Semestern gick i alkoholens tecken - friheten från plikter gjorde det extra lägligt att dricka. Mycket. En bakfylla var ingenting att oroa sig för, en ledig dag gick åt skogen, men vad då! På semestern kunde jag dessutom ägna mig åt återställaren - något som jag annars aldrig vågade mig på. Att komma till jobbet och stinka alkohol var inte tänkbart för mig. Det innebar stor behärskning, men jag klarade det! Tulo och Läkerol, tuggummi, en nypa malet kaffe att röra runt i munnen, munspray, tandborstning till vansinne, persilja - ja, allt använde jag för att det inte skulle lukta finkel efter gårkvällens vindrickande.

Nej, ingen måste sluta dricka. Det står var och en fritt att fortsätta. De flesta människor kan dricka på ett normalt sätt, sluta i tid, inte dröja kvar vid flaskan tills den är tom, inte dricka så ofta eller så mycket, ta en vit period då och då. Det kan inte en alkoholist. Det är det som är skillnaden mellan en normalförbrukare och en alkoholist.

Det finns inga Spritväktare som kan lära alkoholister att dricka på ett förnuftigt sätt. Det går inte att byta whisky till öl, brännvin till vin, starkvin till lättvin. Glöm det. Den som startar en sådan kurs är bara ute efter att få alkoholisten att lägga sina whiskypengar i kursledarens ficka. Tyvärr. Ingen idé att komma till behandling för att kunna dricka normalt och njuta av drickandet så som i början av ”karriären”. Den tiden kommer aldrig tillbaka.

En alkoholist kan inte dricka någonting som innehåller alkohol - inte ens cider från livsmedelsaffären. Det är som en allergi. Somliga är allergiska mot skaldjur, kiwi, nötter eller björkpollen. Den som har en allergi försöker undvika det som framkallar den - så måste alkoholisten också göra. Alla försök att dricka mindre, bara dricka lättvin osv misslyckas och allergin slår ut i full styrka.

Samma rädsla som allergiker har måste en nykter alkoholist ha för att lyckas behålla sin nykterhet. Som nykter alkoholist uppskattar jag mycket om värdfolket bjuder på rikligt med vichy nouveau som finns i olika friska smaker. I stället för rödvin tar jag gärna röd druvjuice eller lingondricka i glaset så att jag har samma färg på drycken. Inget fjantande med alkoholfritt vin - det är en plastprodukt som känns besvärande att dricka.

Jag som älskade att ha bjudningar och vara värdinna, gjorde mysiga middagar för vänner och släktingar, jag försöker nu hitta andra former av bjudningar. En söndagslunch för vännerna är toppen, vinet behövs inte alls, en picknick någonstans dit alla måste ta sig med bil eller en tebjudning med nybakade scones och goda marmelader. Eftersom min nykterhet är relativt ny, är jag rädd att ha alkohol hemma. Jag vågar inte utsätta mig för en frestelse, ett ögonblicks svaghet.

En AA-vän med många års nykterhet, kanske tolv-femton år, berättade på ett möte att han fortfarande aldrig gick ensam ut i köket med vinglasen efter en middagsbjudning. Han vågade inte falla för frestelsen att smaka på skvättarna i glasen. Känner jag mig osäker i min nykterhet, måste jag undvika alla faror och frestelser.

En liten, liten snabbkurs som jag gjorde åt mig själv: Drick ingenting med alkohol, inte ens lättöl. Ha inte alkohol hemma. Gå inte andras ärenden till Systemet. Ta inte emot vin i present och ge heller inte bort alkohol. Mottagaren kan vara alkoholist som jag. Undvik miljöer och tillfällen då det flödar av alkohol. Åk inte på ålandsresa och liknande förrän du är stabilt nykter och knappt då. (Så kul är det inte, tycker jag.) Köp inte taxfree ”som present”. Många (bl a jag) har druckit upp presenterna själva!

Den lilla snabbkursen är en praktisk handledning som jag har nytta av. Men vore det bara så enkelt skulle det inte vara någon match att vara nykter alkoholist! Forts följer... 

Nej tack, jag har bilen. En bra replik när man inte vill dricka, skyll på bilen. Det behövs inga andra förklaringar. Jag behöver inte berätta att jag inte tål alkohol, att jag är alkoholist. Det har ingen utom mina förtrogna med att göra. Egentligen behöver jag inte ens skylla på bilen, jag säger bara nej tack till dryckerna och ingen undrar särskilt över det. Någon kanske tittar till, men ingen ställer till något förhör. Jag accepteras som nykter, sen att jag inte har så roligt längre på fester med mycket alkohol, är en annan sak. Nu ser och hör jag hur det låter när folk är berusade och ju längre kvällen lider desto fullare blir folk och desto mer önskar jag mig bort därifrån.

En ensamhetskänsla kan smyga sig på, en saknad, för jag minns de glada festerna då det fortfarande var roligt att dricka och jag bara blev glad och rolig av vin och inte full och blarig med balansproblem och fåniga skratt. Numera har jag också andra vänner, sådana som inte heller dricker alkohol. Jag får många vänner i alla åldrar på AA och har faktiskt fler vänner och bekanta nu när jag är nykter alkoholist än jag hade när jag drack.

Sextontusen förare av motorfordon säger inte ”nej tack” till alkohol för att de tänker sätta sig bakom ratten. Varje dag! Det kör omkring 16 000 rattfyllerister dagligen i Sverige. Kanske ännu fler. Vad har gjort att det blivit vanligt att ta bilen efter några glas? Tappar jag helt omdömet när jag dricker. Antagligen. Eller är jag iskall inför andras och mitt eget liv.

På behandlingshemmet träffade jag många alkoholister som var där till följd av rattfylla. De hade fått välja mellan rehabilitering och straff, ibland väntade straffet t ex en tid med fotboja när de kom ut från behandlingshemmet. Naturligtvis hade de inte kört onyktra bara en gång, de ”åkte fast” en av många gånger och blev av med körkortet. 

Nej tack, jag kör! Tänk om de hade haft vett att säga det och inte satt sig bakom ratten. Mig veterligt hade ingen av dem vållat en allvarlig trafikolycka eller kört på någon, de hade fastnat i poliskontroller. Men de hade utsatt andra för dödlig fara och de hade riskerat sitt eget liv genom att inte säga ”Nej tack, jag ska köra bil!”

Tjugofyra timmar. Mer behöver jag inte lova. Tjugofyra timmars nykterhet i taget. Många använder den regeln och har lyckats få ihop månader, år i nykterhet. Jag trodde att den tiden skulle vara fylld av tristess - tänk att inte dricka mer! Inte börja sippa vin efter jobbet och sitta framför teven och dåsa med allt lummigare blick, sen somna antingen i sängen eller oftast i soffan, vakna till när sändningarna upphört för längesen, frusen, bakis och präglad av nederlag!

Hur ska man hantera sitt liv utan att dricka? Vad gör man när kompisarna träffas och dricker öl? Vad säger man när man avböjer alkohol?

Vilka små bekymmer! Antagligen är det bara domptören herr Alkohol som svingar sin piska i ett av sina sista försök att få tillbaka sin hängivne slav. Vad spelar det för roll vad andra säger, tycker, gör? Huvudsaken är att jag mår bra, inte betalar mitt höga pris för de där ”oskyldiga” glasen - slipper ångest, slipper vrida mig i svettiga lakan, slipper känslan av total hjälplöshet. Jag återtar kontrollen över mitt liv och mina handlingar. En dag i taget. 

Mitt nyktra liv har en frihet som aldrig fanns när jag drack. Jag behöver inte kolla om jag har vin, hur jag ska få tag i alkohol, hur mycket jag ska tanka hem inför en helg, hur jag ska kunna smyga mig till ett extra glas, jag behöver inte flyta ut i en klibbig dimma där inte jag och ingen annan heller har kontroll och egentligen vet vad som sägs och görs. Jag har återtagit kommandot över mitt liv. Jag fick tillbaka respekten för mig själv. Mina anhöriga litar på mig, skäms inte för mig, kan ringa mig när som helst, besöka mig när de vill. Ingen behöver oroa sig mer för i vilket tillstånd jag ska vara. Ingen behöver väcka mig i soffan längre eller vänta hemma i oro och rädsla. Jag skapar inte längre dagliga bekymmer för min omgivning.

Jag behöver inte dricka. Jag slipper det. Tjugofyra timmar i taget. Om jag den tjugofemte timmen tar ett glas, kan jag räkna med att helvetet bryter löst igen. Då hånskrattar Domptören och klatschar med piskan, jag kryper på knä och gråter efter mer, mer, mer! Så illa ser det ut. Så hemsk är alkoholismen.

Men tjugofyra timmar, det kan jag lova. En del av mina kompisar berättar att de ibland har fått ta en timme i taget när det varit som värst. En enda timme i taget. Tjugofyra sådana beslut ger ett dygn. En dag i taget - det lovar jag! Det står jag för. Om och om igen.

Det sägs att en alkoholist inte fattar sin belägenhet förrän han eller hon har nått sin botten. En del har flera bottnar. De förlorar sin hustru/man och barn och det är botten. Men det hjälper inte. Nykterheten varar bara en kort tid. De förlorar i tur och ordning sitt jobb, villan, lägenheten, pengarna, anseendet, framtiden och det är botten varje gång. Några fattar galoppen under resans gång, andra fattar ingenting förrän resan är slut.

Långt innan bottnen är nådd slår varningsklockorna, men det märkliga är att omgivningen har bättre hörsel än alkoslaven själv. Denne kan inte alls se problemet särskilt inte i början av sin ”karriär”.

Jag som dricker kan iakttaga mig själv och mina egna beteenden gentemot alkohol och försöka vara så ärlig som möjligt. Jag behöver inte göra det här offentligt eller tillsammans med någon annan. Jag kan bara helt lugnt räkna efter hur mycket jag dricker och ställa mig själv några enkla frågor. (Om jag ljuger för mig själv är det bara jag som blir lurad och det är lätt att jag till och med för mig själv vill frisera svaren lite grand eller kanske mycket. Men jag försöker svara så rakt som jag bara kan.)

• Hur ofta dricker jag? Varje helg, i veckorna, varje dag?

• Hur mycket dricker jag?

• Slutar jag i tid?

• Är jag kvar sist på festerna?

• Somnar jag ifrån festen?

• Kommer jag ihåg vad jag gjorde när jag drack?

• Gör jag saker när jag är berusad som jag sen skäms för - om jag kommer ihåg dem?

• Är jag ilsken och på uruselt humör när jag nyktrat till?

• Längtar jag efter att få dricka igen?

När jag besvarar de här frågorna ärligt och får en liten blänkare om att jag kanske är i riskzonen med mina alkoholvanor, försöker jag förstås genast att förneka alltsammans. Jag säger mig själv att det inte är så farligt, jag dricker inte mer än andra, jag ska dra ner på drickandet. Nästa gång ska jag bara dricka ett par glas - inte mer. Jag ska gå hem bland de första från baren. Jag ska inte dricka flera dagar i följd, inte före klockan 18, inte efter klockan 21. Jag hittar på en massa egna regler som jag tror ska hjälpa mig att leva lite nyktrare. Om jag är riktigt självsäker säger jag förstås till min familj att nu ska jag dra ner på drickandet. Har jag sagt det många gånger förr, börjar de se en aning tvivlande ut, för de har märkt att jag dricker som vanligt efter en kort tid.

När jag svarar på frågorna är jag långt från min botten. Jag är en alkoholist light. Om jag kan sluta med drickandet på egen hand och uppnå en långvarig nykterhet och lägga om mina vanor - är jag förmodligen inte alkoholist. Jag har bara skaffat mig en osund vana att dricka alkohol ofta för jag tror att det hör till. En äkta alkoholist, en som har denna obotliga sjukdom kan aldrig dricka - inte ens ett glas. Det slutar alltid i accelererande drickande och är förödande. 

Är jag så funtad att jag kan dricka socialt med måtta, då har jag heller inga sjukliga problem med alkoholen. Jag blir visserligen berusad och bär mig idiotiskt åt, snackar i nattmössan och flamsar - men jag är inte sjuk i alkoholism. Jag är bara pinsam, överförfriskad och fjantig. Och ärligt talat är det ganska botten också...

Eftersom Staten säljer drogen alkohol dyrt över disk måste den vara ganska menlös och ofarlig. Det är bara hembränt som är farligt. Det är väldigt, väldigt farligt. Alla vackra flaskor som står i långa rader på Systemet innehåller däremot bara en glädjedrog, en feststämningshöjare, njutning för vinkännare och goda aromer och smaker för läckergommar. För inte kan väl Staten sälja farliga varor som kan skada medborgarna? Staten säljer drogen alkohol och tjänar massor av pengar på det och går samtidigt ut med budskapet att alkohol kan vara skadligt för hälsan. Kan Staten verkligen ha dubbelmoral?

Staten har satt ett högt pris på sprit. Systemet låtsas inte om att alkoholister ändå kommer att köpa deras dyra vätskor. Så länge de alls har pengar. Har man knackig ekonomi kan det billiga rödtjutet vara livselixir i åratal. De som inte har några pengar alls får ta till T-sprit eller hembränt och det är som sagt mycket, mycket farligt. Högt pris har aldrig hindrat en alkoholist från att köpa alkohol. Pengarna till brännvin ligger högst upp i portmonnän, säger ett gammalt talesätt. Alkoholister skaffar alltid pengar. Räcker inte lönen så länge de har ett jobb, så har de andra metoder. De lånar, de pantsätter, de byter tjänster och varor, de spelar på toto, de stjäl om så krävs. Pengar kommer alltid fram. Räcker inte slantarna till något annat än en liten flaska dessertvin är det också OK. Fina whiskysorter behövs inte i sortimentet för alkoholisters skull.

Det sägs - och det kanske är lätt att konstatera - att priset på brännvin måste hållas på en dräglig nivå. Det får inte bli f-ö-r högt, då blir det mycket knorr i leden och nästan revolution. Brännvinspriset måste ha en nivå så att vi vanliga Svenssons har råd att köpa det. För att Svensson & Co ska fortsätta köpa sin alkohol av Staten som äger Systemet och inte åka utomlands och packa bilen full med billig tysk och dansk sprit, funderar nu Staten på att sänka priserna. Det sker med motvillighet, för skatteintäkterna är man mån om.

Det påstås att Staten är rädd om folkhälsan, men fan  tro´t. Nåja, det ligger kanske något i det eftersom det har blivit tobaksförbud på restaurangerna och rökarna får stå ute i ur och skur och suga på sina cigarretter. Lite har man gjort för att minska alkoholkonsumtionen också: det är förbjudet att dricka alkohol och ha picknick i en del parker. Hoppas Uteliggar-Berra vet om det...

En sommar i tonåren hade jag jobb på en tullavdelning och satt och sorterade kort i bokstavsordning. Detta krävde inte särskilt stor intellektuell kapacitet och det passade utmärkt eftersom jag ägnade min tid åt de mest fantasirika framtidsdrömmar. Jag skulle bli ”upptäckt” en dag, bli berömd skådespelerska eller vad det var jag snodde ihop av drömstoff. Jag skulle givetvis gifta mig med en förmögen underbar man och sen leva lycklig resten av mitt liv.

Avdelningen firade något slags jubileum och skulle göra en båttur med middag. Min jämnåriga sommarkollega Inga-Britta och jag var fyllda av förväntan och snörde åt våra smala midjor ännu mer. Vi kråmade oss väldeliga bland de mer stabila damerna vars övervikt dompterades av diverse korsetter. Det serverades mat och dryck, underhållning med dans. Vi svängde om med gubbarna, Inga-Britta och jag, och vi tog gärna en paus i baren där utskänkningen var fri.

Först hade vi hängt med i dryckeslistan - från välkomstdrinken till avecen och det kändes lite yrt, men ingen fara! Så småningom tog den glada kvällen slut. Förståndiga äldre tjänstemän av båda könen hade avslutat sitt drickande i god tid för att ”inte göra bort sig”. Om de hade en kvarting på lut hemma eller ej, vet man inte, men de skildes åt anständigt och hedersamt och tackade på kajen för en utomordentligt lyckad kväll! Så uttryckte sig herr Kallberg bokstavligen.

Inga-Britta och jag skulle eskorteras i varsin taxi med varsin av de ganska påstrukna gubbarna, de som inte hade riktigt koll på läget men fortfarande anseendet i behåll. Herr Kallberg eskorterade mig till mitt hyresrum i förorten och skulle följa med in i porten ”för att se till att jag kom hem ordentligt.” Väl där - då hade han underligt nog skickat iväg taxin konstaterade jag i min lummighet - ryckte han tag i mig och pressade mig mot väggen, flåsade över mitt ansikte och dreglade kyssar över min mun, min hals, hela mitt ansikte. Han grävde med fingrarna i mitt hår och tryckte sitt underliv mot mitt. Jag spjärnade emot och eftersom jag alltid varit en ganska stark flicka som brutit arm med pappa på skoj, så fick jag bort den äckliga, spritdoftande gamla suputen från mig, vände på klacken och sprang uppför trapporna. Jag kunde höra honom svära därnere.

Herr Kallberg fick nattetid vandra omkring i en folktom förort före mobilernas tid och försöka få tag i en taxi för att åka hem till sin Hulda. Hans uppträdande mot mig efter den här natten var kallt avvisande, nonchalant och högdraget.

Jag stod flämtande uppe på mitt rum med äckelkänslor och skam. Jag kände mig besudlad. Jag duschade, tvättade håret, borstade tänderna och kröp ner i sängen. Det var min första upplevelse av att en berusad kvinna i vilken ålder som helst är fritt byte. Det är hennes fel om hon blir uppraggad, våldtagen, misshandlad. Hon har sig själv att skylla.

Sommaren blev smutsad av den där upplevelsen. Det kändes inte lika roligt att dagdrömma längre. Mot hösten slutade jag för att börja mina studier. Inga-Britta fick fast anställning. Vi träffades aldrig mer och jag såg herr Kallbergs dödsannons många, många år senare. I dödsrunan hedrades han som en oförvitlig, utomordentligt nitisk och plikttrogen tjänsteman.

Jag älskade att gå på pizzeria. Varje tillfälle kändes som en fest. Det var självklart att dricka vin, vad hade man annars på pizzerian att göra? Vi kallade det ”kontinentala vanor” när någon ifrågasatte saken.

Härligt att få in karaffvinet och börja skära av pizzan medan väninnan satt mitt emot och berättade om sina fynd på rean. Mums! Vinet tog snabbt slut för vi fungerade som kommunicerande kärl, delade rättvist intill sista droppen. Samtalsämnena var inte slut så vi måste ha en karaff rödtjut till. Vi hade samma enkla smak när det gällde rödvin. Inga årgångar, Husets blask dög eftersom det var det billigaste.

Pizzan hade bara några kanter kvar, vinet delades igen högtidligt och nu var vi inne på lite mer privata ämnen: man, kärlek, barn, andra väninnor osv. Framåtlutade anförtrodde vi varandra våra nederlag, tillkortakommanden, våra bekymmer och glädjeämnen. Skulle vi ha kaffe? Ja, men vi tar väl en karaff till först, eller hur? Absolut.

Vinet värmde, allting kändes en smula lättare. Att få guldkant på tillvaron så enkelt som med några glas billigt rödvin, det var oskyldigt, småtrevligt. Att en av väninnorna var alkoholist, fast inte visste det själv än, bekymrade naturligtvis inte. Sådana moln skymde inte solen. Vi drack kaffe, betalade och delade noga på notan, samlade ihop våra kassar och lämnade stället.

En karaff rött, tack! Var det så det började? Nej, det började långt, långt tidigare, men pizzerian flyttade ut mitt drickandet i offentlig miljö. Vem hade bästa husets? Pizzorna fanns överallt men nog var det trevligast på Piratens där Husets var någorlunda drickbart!

Ack du kära gamla pizza, med ditt ostdrypande överdrag! Du tillhör numera nostalgin, är en historisk bagatell. Så småningom behövde man inte ens beställa pizza, det gick att ta in en karaff ändå. Det var mera rakt på sak och en del väninnor hängde på trenden. Andra fortsatte med sina kaloririka pizzor eller bytte ut dem mot sallad eller kebab.

Jag skippade så småningom både pizzan och Husets, bar hem en dunk rödtjut till mig själv. Sen kunde jag anförtro tapeterna allt mina väninnor aldrig fick veta.

En trelitersdunk rött, tack!

Alkoholproblem? Jag? Det gäller inte mig, ånej, jag kan sköta spriten. Jag har ett statusjobb, flott villa, vi har två bilar i garaget, jag har en vacker fru som kunde ha varit fotomodell, väluppfostrade barn, jag är välklädd och välutbildad, vet hur man för sig i alla sammanhang. Jag är inte något så simpelt som alkis! Det är trashankarna som går och rotar i papperskorgarna som är alkisar. Det är dom som bor på härbärgen och får mat av Frälsis. Dom är alkisar. Inte jag. Visst, jag dricker, kanske är jag storkonsument, men alkoholist är jag långt ifrån. Jag kan ta hand om mig själv, jag är framgångsrik och lever ett gott liv. Dessutom dricker jag på ett civiliserat sätt.

Förresten vad spelar det för roll om jag dricker lite för mycket någon gång! Jag har full kontroll över mig själv och min tillvaro. Ska man då inte kunna ta sig en drink efter jobbet och dricka vin till maten utan att bli misstänkt för att vara alkoholist! Jag kan sluta precis när jag vill.

Jag går inte ut på stan och slåss, jag ställer inte till några skandaler, jag beter mig som en respektabel människa. Sen att jag slår runt lite när vi är på semester, än sen? Det gör alla. Det är väl ingen som sitter vid poolkanten och dricker Ramlösa. 

Skulle jag avstå från att dricka på fester, middagar, mottagningar, konferenser, efter jobbet, i bastun? Det normala livet innehåller alkohol, det tillhör vår kultur. Året är fyllt av fester då man ska fira och skåla. Ska jag sitta där med ett glas vatten och spela upp mig. Fy fan vilken trist tillvaro! Hur ska jag kunna umgås med mina vänner? De dricker ju. Ska jag sitta torrlagd på krogen och hänga mig på? Dom skulle inte gilla det. Folk som dricker gillar inte att det sitter spik nyktra kompisar och lyssnar och kollar. Nej, en riktig brakfest börjar först när Ramlösa-gänget gått hem. Då släpper alla loss.

Alla dricker. Att det finns såna som inte tål alkohol är tråkigt, synd om dom. Men jag skulle inte kunna ha roligt utan att dricka. Vinet ger festen, glammet, stämningen, drinken lugnar, peppar och ger mig mod. Dessutom älskar jag min dyrbara vinkällare som jag spär på efter varje tjänsteresa utomlands. Sluta snacka om att jag dricker för mycket! Du själv då? Hur har du det med spriten?

Jag måste sluta bry mig om andra alkisar, jag måste bli egoist och tänka på mig själv och min egen nykterhet. Jag måste umgås med människor som har en stabil nykterhet som varat flera år och inte sådana som har akut återfallsrisk hängande över sig, sådana som Felix till exempel. 

Det ingår i min kristna livsåskådning att hjälpa andra. Det har lurat mig att tro att man kan hjälpa en alkoholist. Det går inte, banka, banka in det i huvudet, snälla Jag!

Visst, man kan leda en häst till vatten osv. I en alkoholists fall är det tvärtom. Man kan leda honom, släpa honom, bära honom från alkoholfloden, men han hittar ett nytt ställe att släcka törsten på. Han eller hon måste ta ett eget beslut om sin nykterhets vara eller inte vara. Han och ingen annan måste ta beslutet att bli nykter, att sätta korken i flaskan eller stänga kranen till vindunken.

Mina vänner i AA förmanar mig. Du får inte bli medberoende, dvs komma in i den  roll som morsor, farsor, syskon, flick- och pojkvänner, fruar och äkta män så lätt får till en alkoholist! Sätt stopp!

Jag förstår nu att jag måste bryta det här, jag kan inte hjälpa någon annan. Jag kan knappt hjälpa mig själv. Jag har en skör nykterhet - den måste gå före allt annat. Jag kan inte hjälpa Felix, jag får inte hjälpa honom om jag inte själv ska gå under.

Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten för att fatta beslutet att försöka bli nykter. Jag bars ut ur mitt hem på bår med 2,5 promille i blodet och 100 farliga tabletter i magen! Det enda jag trodde kunde avbryta mitt drickande var Döden. Jag hade nått min botten - ville inget hellre än att sluta dricka, bara få stopp på eländet.

Jag överlevde, jag fick en frist. Jag fick hjälp av proffs för att stappla de första stegen i nykterheten. Jag måste vara rädd om den.

Felix ringde häromdagen, förtvivlad, pratade om självmord, ville ha sällskap. Jag åkte till honom fast jag egentligen förstod att jag inte borde göra det. Jag borde hålla mig borta, inte dras in i någon ny känslostorm. Jag trodde att han skött sina kontakter med läkaren, tagit Antabus, gått på kontroll, men icke. Han hade druckit. Igen! Det var stökigt i lägenheten. Hans sista slantar hade gått till två starköl. Tomburkarna stod kvar på diskbänken. Kylskåpet var tomt. Karusellen var igång igen, eller rättare sagt den hade aldrig stannat. Inga beslut och löften gällde längre.

Han är inte trevlig när han är onykter. Han blir berusad av ett par öl och pratar underligt, hans rörelsemönster blir överdrivet, men som tur är blir han aldrig aggressiv, jag har åtminstone aldrig sett honom bli det.

Vi kom ingenvart. Jag förstod inte varför han ringt och varit så förtvivlad. Det verkade mest som om han ville låna pengar. Låna, det är fel ord. Få pengar. Han har aldrig betalat igen några pengar. Jag kände mig förbannad och ledsen, började ställa frågor och vara bitchig, exakt så som jag vet absolut inte fungerar när man hart med en alkoholslav att göra. Ordet alkoholslav har jag fått från Katerina Janouch som använder det i sin bok Anhörig. Det är ett mycket bra ord, för slav är just vad en alkoholist är. Alkoholen är chefen, dirigenten, ledaren, regissören, domptören. Alkoholslaven lyder minsta vink, är hjälplös inför de stränga befallningarna att dricka. En alkoholslav har ingen möjlighet att bli fri av egen kraft. Kung Alkohol är alltid starkare. Att tampas med honom är att som amatör spela schack med datorn - man har ingen chans att vinna.

Felix manipulerade mig som vanligt, började svänga sig, fabulera, komma med fullkomligt osannolika förklaringar - jag kan hela hans register numera. Ibland låter jag honom tro att han lurar mig fast jag har genomskådat honom för längesen. Det är ett slags bisarrt nöje jag unnar mig, som när jag medvetet låter mig luras av en ivrig försäljare av krimskrams på playan. När jag gick fick han en hundring - till mjölk och limpa som jag sa - men han hade säkert andra planer.

Jag var ledsen. Felix med sina ständiga återfall, han gjorde mig besviken. Vår vänskap kändes nu trång, odemokratisk. Jag tyckte han tog för mycket plats, ställde sig i centrum och att han utnyttjade mig. På hemvägen bestämde jag mig för att dra ner på kontakten med Felix. Jag visste att det inte skulle lyckas, vi har ett slags beroende av varandra som är märkligt. Vi är båda alkoholister, men det är inte det som ger oss gemenskap. Jag är inte kompis med alla alkisar jag träffar. Vi är lika men ändå olika, vi har en del gemensamma idéer och tankar men vi är i sanning ett omaka par vänner.

Kan du inte dricka som normala människor, får ofta en alkoholist med sina våldsamma dryckesvanor höra. Vad är normalt drickande, frågar jag mig. Är det normalt att dricka sig aspackad på fotbollsläktaren och stå och vråla som en besatt, beväpna sig med tillhyggen och puckla på motståndarlagets supportrar?

Är det normalt att dricka sig berusad på krogen och gå hem till sängen med vem det vara månde? Är det normalt att åka på konferens och supa tillsammans med arbetskompisarna och sitta uppe på natten och gagga, sen rödögd och bakfull försöka koncentrera sig under morgondagens arbetspass?

Är det normalt att vingla hem från krogen stödd på en lika vinglig kompis, stanna och spy och sen vingla vidare? Är det normalt att supa skallen av sig under midsommarhelgen? Är det normalt att vara så full på sin studentfest att man inte vet var man hamnat när festen är över? Är det normalt att vakna utomhus i vargtimmen för att man ramlat omkull i parken på hemvägen?

Är det normalt att dricka hejdlöst under semestern, på resan till Åland eller Kanarieöarna? Är det normalt att vara full, bara man inte är fullblodsalkoholist? Nä.

Som nykter alkoholist är jag glad att slippa dricka - slippa fira helger och semestrar med mängder av alkohol, slippa sitta vid bordet och gagga med fyllon. Jag slipper! Jag är glad att inte dricka som en ”normal människa”, att inte dricka alls. 

Som nykter hör jag hur tramsigt fyllsnack låter, ser hur rufsiga och svettiga berusade människor är. Det där kunde vara jag, tänker jag. Så där måste jag ha låtit, ha sett ut.

Jag har inget tråkigt liv. Jag har ett nyktert liv. Det är som alla andra liv: bra ibland, dåligt ibland. Men jag firar inte glädjen med alkohol och jag dränker inte sorger och bekymmer med alkohol. Jag har ett vanligt liv, men ett nyktert liv och det är jag tacksam för varje dag.

Alla vet att Jeppe super, men ingen vet varför Jeppe super. Fritt citerat ur den danska pjäsen ”Jeppe paa Bjerget” av Ludvig Holberg.

Frågan har ställts förmodligen i alla tider som människan använt alkohol. Varför super alla jeppar och jeppor? Det som från början är en oskyldig metod att bli lite gladare, höja stämningen, glömma bekymren utvecklas hos en del människor till ett livslångt beroende, till synes omöjligt att bryta på egen hand. Jeppar och jeppor kommer att supa ihjäl sig, nya generationer frambringar nya alkoholister. Det är som en rysk roulett, inmgen vet vem kulan träffar, men att någon får den i skallen - det är säkert.

Duktiga, stressade människor slappnar av med en drink, några fortsätter dricka och går till överdrift. Glada, vackra väninnor dricker vin på krogen. Någon av dem fortsätter dricka bortom sans och förnuft. Nybakade studenter dricker champagne i fontänen. Några kommer att fortsätta dricka tills hälsan säger stopp och knappt då. Arbetskompisarna tar en öl efter jobbet. Några kommer inte att nöja sig med en öl eller två och dricker varje dag. Pensionärerna gör en utflykt till Åland. Några av dem ligger kvar i hytten, redlöst berusade med buteljen i närheten. 

OK. Vad ska man göra då? När man dricker för mycket. 

Först ska man erkänna det för sig själv. Vänja sig vid tanken. Det sitter hårt åt. Vem vill erkänna ett sådant handikapp? De flesta i omgivningen har anat det eller fått bevis på någon firmafest eller till och med på arbetstid. Det är ingen hemlighet att Jeppe och Jeppa super. Det är allmänt känt. Det är också svårt att ta till sig. 

Man är avslöjad, hemma vet familjen förstås, ingen kan egentligen dölja ett kraftigt alkoholintag. Det hörs på rösten, syns på gesterna, blänker i ögonen. Det går att höra direkt i luren att någon är berusad och alkoholister äääälskar att telefonera, särskilt mot nattkröken då de blir sällskapssjuka. Där ett praktiskt råd: Slå en tejp över vanliga telefonen och stäng av mobilen, göm den innan du börjar med ditt första glas. Det kanske kan hejda dig, men bara kanske.

Kom till insikt. Du som tycker du är så begåvad och duktig och att alla andra har fel och är orättvisa. Du som lever i sådana praktfulla drömslott - kom ner på jorden. Tala om för dig själv vad du tycker om alkoholister! Det är inga vackra tankar. Du är en av dem. Du och jag. 

Är vi där i spritfloden måste vi rädda oss! Vi drunknar annars. Den bästa hjälp vi kan få är av en annan med samma sjukdom, en som är nykter alkoholist och har varit det några år. Där får vi förståelse, för den personen har haft samma ångest, samma förtvivlan, samma sug, samma kamp. Det är lönlöst att försöka förklara för människor som inte är alkoholister. De lyssnar kanske vänligt men de fattar egentligen inte vad vi pratar om. Det gör däremot en alkoholist. Den säger inte: Ryck upp dig! Det är väl bara att sluta dricka!

Nyktra alkoholister träffas på AA. Slå upp Anonyma Alkoholister på webben. Fundera på saken. Är du illa däran, försök att nyktra till någon dag och ta sedan det första steget till ett öppet möte. Du kan ringa deras jourtelefon. Ingen kommer att förebrå dig, ingen kommer att röja vem du är eller komma med ”goda råd”. Du träffar genast en med samma sjukdom som du och som kommer att lyssna på dig. Gråt om du behöver. (Jag lämnar varken adress eller telefonnummer här. Det är upp till var och en att leta via Google. Det första man måste göra som medveten alkoholist är att sluta ha en dadda, ett slags morsa som ska torka upp efter en och erbjuda sin hjälp.) 

Alla som använder alkohol och även gör det ofta och mycket är givetvis inte alkoholister. De kan hantera sin situation och avbryta sitt drickande, göra uppehåll utan problem och aldrig sätta sig i pinsamma situationer när de dricker. De har kontroll över sitt drickande och har inget tvångsmässigt förhållande till alkohol. Ett enkelt sätt att ta reda på om man är alkoholist eller inte är att ”ställa undan” flaskan och avstå helt från alkohol under en viss tid, låt oss säga tre veckor. Innebär det inga som helst problem är man troligtvis inte alkoholist i ordets rätta bemärkelse. Gör man avsteg från den vita perioden, känner sug, börjar bli starkt irriterad och på dåligt humör på grund av avsaknad av alkohol, bryter nykterheten då och då, kanske bara härdar ut en vecka av tre — då kan man ta sig en funderare och börja bli observant på sina alkoholvanor.

Eftersom alkoholism och alla problem i samband med den sjukdomen är så negativt laddade är det inte lätt att ens för sig själv medge att man är alkoholist. Jag levde i många år i tron att jag kunde hantera alkohol, jag kunde dricka som andra människor, jag kunde sluta när jag ville (bara inte just i dag) och att jag hade full kontroll över mitt drickande och mitt beteende när jag drack. Det var naturligtvis en illusion, ett inre försvar mot något som jag instinktivt förstod var fel. Kvinnor i min ålder och i mitt jobb och min sociala situation var inte alkoholister, det var ”de andra”, dvs de som inte hade ett bra liv, en bra miljö, jobb och välfärd. Alkoholism var något som jag förpassade till den undre världen. I mina fina salonger fanns den absolut inte och allraminst hos mig.

Denna tanke var stark och ihärdig. Mitt drickande fortsatte dag efter dag. Jag minns att jag en gång stannade upp och insåg att det var mycket längesen jag haft en dag utan min dagliga vinranson. Varningsklockorna hade ännu inte börjat slå. Jag fortsatte som förut, men tog det aningen lugnare med vinet under en kort period, sen var det fritt fram igen för jag hade glömt bort alltsammans och sköljt ner min oro med mera vin.

Det första steget mot att bli frisk från sjukdomen, få bukt med sin hjälplöshet mot begäret efter alkohol är att erkänna att man är alkoholist. Först måste man erkänna det för sig själv, kanske se sig själv i spegeln och säga till sin spegelbild: Jag är alkoholist.

Stryk ”kanske”. Du är förmodligen ganska säker på din egen diagnos och försök inte att lura dig själv. Du lurar ingen annan. Sen får man vänja sig vid tanken ett tag. Jag tänkte varje gång jag drack att jag var alkoholist, när jag gick in på Systemet tänkte jag samma sak och jag försökte att dra ner på min konsumtion. Det lyckades då och då, men jag var snart tillbaka i samma höga vinkonsumtion. Jag trodde naivt och envist att jag skulle kunna dricka normalt som andra människor, att det fanns en chans att genom egen vilja avsluta det tärande och tvångsmässiga drickande som jag nu levde med.

Jag hade då ännu inte förstått att det inte finns några möjligheter för en alkoholist att umgås med dryckerna på ett vettigt sätt. En alkoholist är besatt av alkohol som en frossare är besatt av mat, en kroppsfixerad är besatt av att träna och en rökare är besatt av sitt rökande. En rökare behöver normalt ett bloss åtminstone en gång i timmen - en alkoholist får till slut  liknande starkt behov. 

Det finns inga kurser som lär en alkoholist att dricka på ett vettigt sätt, det går inte att trixa med lättvin i stället för whisky, öl i stället för vin, lättöl i stället för starköl. Det finns inget Viktväktarna för alkoholkonsumenter. Det är helt andra villkor som gäller.

Hur skulle jag kunna leva ett liv utan alkohol? Så trist, så hopplöst, så svårt! Nu visste jag att jag var alkoholist, nu hade jag erkänt det för mig själv, nu räckte det. Jag skulle minsann klara av att hålla mitt drickande på en normal nivå. Med stark vilja skulle det gå! Jag var övertygad om det. Och gick lugnt in på systemet och köpte mitt vin. Jag skulle dra ner min konsumtion helt enkelt. Det var lätt som en plätt.

Det finns antagligen värre öde än att vara obotlig alkoholist och det är förmodligen att vara obotlig alkoholist och kändis. Jag tackar min högre makt för att jag inte hamnat på löpsedlarna när jag varit på fyllan, inte stått med bild och jätterubriker när jag tagit återfall, att inte hyenor har slickat i sig bakfyllans alla ångestsymptom och att alla dygdiga, moraliska tanter och farbröder i hela landet haft synpunkter på mig och min alkoholism. Särskilt för att de inte det stått fotografer utanför mitt hem med kameran redo när jag rufsig och i morgonrock gått ut för att slänga sopor. Skönt också att inte alla mina grannar, släktingar, vänner, arbetskamrater fått uttala sig om min alkoholism.

Att vara ledande politiker och sitta i morgonteve och bekänna sin alkoholism eller sitt återfall måste vara ohyggligt. Det är starkt och modigt gjort. Varför är alkoholister allmän egendom, varför är den sjukdomen tillåten att hamna på nyhetsplats och få rubriker? 

En kändis som är alkoholist är ”en av oss” - titta, han eller hon dricker och riskerar sitt jobb, sitt rykte, sin framtid. Eller är han ett offer, en opålitlig fan, en skum typ, skadeglädjen får små glädjesprittningar av stillad nyfikenhet. Nej, lösnummeralkisarna har ingen trevlig situation.

Vi doldisar som dricker minst lika mycket, vi riskerar inga rubriker ens om vi startar slagsmål på stan, kör berusade (och åker fast) - observera tillägget - eller är inblandade i lägenhetsbråk, kvinnomisshandel och familjetragedier. En alkoholist i familjen är en tragedi i sig, men så vanlig att det inte är något att skriva om, ens ta upp på insändarspalt.  För att sjukdomen alkoholism ska intressera kvällspressen ska den drabba en kändis och öka lösnummerförsäljningen. Vanliga fyllebråk som resulterar i misshandel, knivslagsmål, våldtäkter, bråd död och vanvettiga beteenden publiceras utan att ordet alkohol oftast nämns. Systembolaget har en varningstext bredvid sina annonser, t ex ett försynt påpekande att hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet.  

När en drunkningsolycka sker skrivs inte något om att den personen kanske var aspackad efter en kräftskiva, sådant får läsekretsen räkna ut själva. Om den vill. För läsekretsen blundar gärna om fakta blir för påträngande. Äsch, det händer inte mig! Jag kan sköta spriten till skillnad mot de andra.

Den privata alkoholismen stör inte allmänheten, den stör och förstör familjelivet, den egna tillvaron, möjligheter till bättre jobb och god ekonomi. Den hamnar aldrig på löpsedeln. Svenskarna skräms mer av fågelinfluensan som skördat några enstaka liv än den grasserande alkoholismen som i Sverige tar livet av ca 20 personer om dagen.

H-A-L-T: Hungrig, Arg, Ledsen, Trött. Det är farliga tillstånd för alkoholister och personer i riskzonen. Det kan gå så här enkelt till.

Hungrig: Jag är så hungrig och medan jag lagar mat tar jag mig ett glas vin, ett till och ett till. Sen är kanske inte hungern så stor, kanske det bara blir vin till middag. Hungern är borta, mat känns inte så viktigt längre. Sen börjar Rapport och då hinner jag inte äta, men vinglaset kan jag ta med till soffan.

Arg: Det har hänt något på jobbet eller i trafiken. Jag är arg och tycker mig orättvist behandlad. Då är det lätt att lugna ner sig med ett glas, flera glas. Ilskan kanske inte lägger sig, det är ofta den ökar när alkoholen gör sin verkan.  Alkohol har en tendens att förstärka den sinnesstämning man är i när man börjar dricka. 

Ledsen: Ett glas för att trösta mig, det ska göra mig glad och få mig att glömma att jag är ledsen. Risken är att känslan förstärks och att jag blir ännu mer ledsen efter några glas. Då är det så synd om mig, alla är elaka, orättvisa,  ingenting är mitt fel, bara andras. Ett glas till kanske hjälper. Inte det heller hjälper. Till slut känns livet så eländigt och orättvist och medan berusningen fortskrider, ökar också sorgen och tårarna flödar.

Trött: En liten drink skulle nog pigga upp. Den drinken har förstås ingen verkan, inte nästa glas heller, alkoholen ger ännu mer trötthet och det är lätt att få karusellen att starta: fler och fler glas och till slut är det en tung fyllesömn som tar över föreställningen.

När en alkoholist eller någon i riskzonen känner sig hungrig, arg, ledsen, trött är det dags att säga till sig själv: Halt. Stopp där! 

Åtminstone inget lyckligt slut. Felix har druckit oavbrutet sen julaftonen. Han spelade nykter inför mig och lyckade med det, underligt nog, i mobilen. Efter att han tumlade in här på nyårsaftonen iförd nya tio år yngre flickvännen Blanche, har hans ”nykterhet” varit som lägst 1,5 promille. Vi talas vid när han kan prata hörbart. För det mesta kommunicerar jag med Blanche. Hon har själv inga drogproblem, verkar vara stark och robust, men har tyvärr fastnat för en alkoholist. En opålitlig alkis som sätter spriten framför allt, sin egen dotter inberäknad. Kärleken har sina egna vägar, som bekant är den blind och här har den lockat ut en ung kvinna i djupaste träsk, rena gungflyn.

Vis av ålder och erfarenhet vet jag att det inte går att ge några råd. Folk gör som de själva vill i alla fall och den här flickan vill ta hand om Felix. Hon talar romantiskt om honom och jag känner hur desperat ledsen jag blir! Kan inte kvinnor ge upp sina omöjliga uppdrag att försöka göra alkoholister friska! Det går nämligen inte. Viljan måste börja gro inom dem själva. Mammas tjat övertas av flickvänner, fruar, älskarinnor, väninnor. Det är meningslöst. Han försvinner ändå ut till krogen och polarna, han är en tickande bomb som väntar på att få explodera i en vettlös fylla.

Nu ska F in för avgiftning på sjukhus. Han försvinner från världen ett tag till den underliga miljö som en sådan avdelning är. Vilken gång i ordningen vet jag inte, men det är inte första gången. Kanske inte sista heller. Felix har ännu inte förstått budskapet. Han har inte fattat att det är total avhållsamhet från alkohol som gäller. Det finns inga undantag. Man kan inte börja med folköl för det slutar med katastrof. Det finns inget slut på historien.

Det är inte alkoholen som är problemet. Det är Felix själv. Han försöker dämpa sin ångest med alkohol som skapar ännu mer ångest. Han kan inte gå ut själv när det är som värst. Han måste dricka sprit innan han törs gå ut. Han måste dränka sina bekymmer i alkohol och genom detta får han ännu fler och större problem. När han inte har pengar till mat och hyra, tar han den lilla slant han har kvar och köper brännvin för att skjuta undan ångesten över att vara pank. Han skäms så över sina misstag och sina återfall att han inte kan annat än dricka för att bli av med skammen.

Felix springer runt i sitt ekorrhjul, ibland stannar det upp och han tittar ut på världen som har slutat snurra. Jag ska aldrig mer dricka, tänker Felix. Men först ska jag dricka upp det jag har hemma. Full fart på karusellen igen. Felix liv med alkohol och andra droger är en historia utan slut - eller rättare sagt med ett tragiskt slut: dårhus eller bårhus.

Mildred är en tyst liten kvinna med kloka ögon, hon ser trevlig ut, klär sig smakfullt, har ett krävande ansvarfullt jobb som hon aldrig misskött. Och så är hon alkoholist. Det hade jag aldrig kunnat ana när jag såg henne första gången. Vi blev vänner på behandlingshemmet* och har haft kontakt sen dess. 

Jag blir fortfarande förvånad mänga gånger när någon presenterar sig på AA som alkoholist. Jag skulle aldrig ha misstänkt det. Alkoholister har inget kastmärke i pannan eller tatuering i tumvecket. De ser ut som alla andra, uppför sig som alla andra, talar och rör sig som andra. De är trevliga och vänliga, ofta skärpta och konstnärliga, roliga och omtänksamma. När de är nyktra. Då ler herrskapet Jekyll och allt är solsken. När Jekylls fått i sig för mycket blir de patrasket Hyde och bär sig åt som vulgärt pack.

– Nej, inte du! Jag blev som träffad av ett svärdshugg när Mildred ringde häromkvällen och berättade att hon tagit ett återfall. Nej, inte du!

Hon grät i telefonen. Hennes misslyckande kändes så tungt, hennes man P-A anklagade, skällde, gnällde, förebrådde, avkrävde henne garantier för att hon aldrig, aldrig någonsin skulle dricka igen. Jag träffade P-A på anhörigveckan och jag tyckte han verkade sträng och oförsonlig.

Det var en helg före jul det hände, det bara blev så. Det finns ingen förklaring. Det bara blev så. P-A ville skvallra för hela världen, nästan gå ut med löpsedlar i samhället, där de bor. Mildred hulkade, jag tyckte inte hon lät riktigt nykter nu heller, men hon försäkrade att hon var det. Kanske berodde det på gråten att hon talade otydligt. P-A bråkade och levde om och spelade sträng härskare. Han förstår ingenting, snyftade Mildred.

– Vad har du gjort som är så förfärligt? frågade jag. Har P-A inte fått mat? Har du satt eld på huset, förskingrat hans pengar, pantsatt bilen, slagit sönder kristallkronan, sålt hans golfklubbor eller har du varit otrogen? Nej, såklart inte någonting av det. Vad hade hon då gjort?

Mildred hade tagit ett återfall, hon var på rätt väg igen, rätt väg som vi försöker se det.  Vi hade ett långt samtal, det är mycket allvarligt med ett återfall, man måste prata om krisen med någon som förstår. 

– Hälsa inte till P-A från mig, sa jag.

När jag slutat samtalet kände jag mig nedstämd, frös en smula. Det är många som jag känner från behandlingshemmet som tagit återfall. En del började supa direkt på tåget hem. De var inte mottagliga för behandlingen. Från AA** försvinner någon då och då och jag får veta senare vad som hänt. Varje gång går som ett svärdshugg genom mig. Det är så ledsamt, känns dystert. Min egen nykterhet svajar liksom till, omedvetet går ett stråk av något som nästan liknar avund genom mig.

Jag är rädd för ett återfall och ännu mer rädd för att jag inte har kraft att bli nykter igen. Hur ska jag orka ha det så här resten av mitt liv, tänker jag. 

*behandlingshem för alkoholister 

**Anonyma Alkoholister

En ganska allmän uppfattning: Alkoholister är karaktärslösa individer, de saknar moral, de har inget ansvar och de är av en sämre sort. De saknar vilja att sluta med sitt drickande och de är slappa och asociala.

En annan ganska vanlig uppfattning: Alkoholister är såna som sitter på bänken. De som dricker hemma eller på fina krogar är inte alkoholister, oavsett hur mycket de dricker. Den som har en god social miljö är inte alkoholist.

En tredje uppfattning: Att alkoholism skulle vara en sjukdom är bara påhitt, för att alkisarna ska ha något att skylla på.

En fjärde: Unga människor kan inte vara alkoholister. De är för unga och de kommer att sluta dricka när de blivit äldre.

En idé om alkoholister: Hade de moral och vilja skulle de sluta.

En annan idé: En karl ska kunna ta sej en sup. 

En till idé: Kvinnor som super är värre än manliga alkoholister.

En vanlig bön: Kan du inte sluta dricka så mycket? Du behöver väl inte dricka ur hela flaskan! Ta bara ett glas, vet ja.

Frågor på mobilen: Var är du? Svar: Hos en kompis.

Har du druckit? Svar: Ett par öl bara.

Kommer du hem snart? Svar: Ja.

Lovar du det? Svar: Jag stannar bara en halvtimme, sen åker jag hem. Jag lovar.

(Självklart kommer han inte hem som han lovar. Han är nämligen alkoholist och stannar hos kompisen så länge det finns något kvar att dricka.)

Ultimatum: Om du inte slutar supa går jag ifrån dig.

Vädjan: Om du älskade mig skulle du sluta dricka!

Tjat: Har du druckit nu igen? Hur mycket har du druckit? Är du full? Kan du inte sluta dricka! Jag är så trött på dig och ditt drickande. Det är inte normalt att dricka så mycket som du gör. Du måste söka hjälp för det där. Nej men, är du full igen? Kan du inte alls behärska dig. Du hade ju lovat. 

Svar i telefon: Nejmen, älskade lillgubben, jag hade helt glömt att jag skulle hämta dig!

(Kanske jag kan ta bilen i alla fall, fast jag har tagit några glas...) Berit, kan du hämta ungen? Han står utanför idrottshallen och väntar. Jag har så förbannat ont i ryggen.

Som en viskning, som en svag vindil kan tankarna på alkohol sväva förbi mig. En drink, en whisky, ett glas vin. Ett sug efter första glaset, det farliga första glaset som skulle bana väg direkt för mitt nästa katastrofala återfall. Jag slår bort tankarna. Jag vet att jag inte kan dricka. Så här enkel är sanningen: En alkoholist kan inte dricka alkohol.

Låter det inte enkelt? Visst, det är bara att låta bli att dricka. Självklart. Alla fattar. Även den som är alkoholist. Men suget är starkare än förnuftet.  Andra säger: Ta dej i kragen! Drick inte så mycket! Ryck upp dej! 

Suget efter alkohol kan bli så starkt, så övermäktigt att det inte går för en alkoholist att stå emot. Han eller hon tar ett återfall. Det kan vara något tråkigt som har hänt, den gamla ångesten blossar upp, känslan av misslyckande, ensamhet, sorg, vrede kan väcka liv i det gamla begäret att lugna och stilla alla känslor med alkohol. En alkoholist dricker på varje orsak, skyller på allt för att kunna dricka. Inbillar sig till och med att alkoholen ska dämpa ångesten - inte förvärra den, hindra ensamheten - inte öka den.

Det kan vara så enkelt att en alkoholist glömmer bort att det är farligt. Innerst inne vill varje alkoholist kunna dricka som en ”normal människa”. Det är uteslutet. En alkoholist kan inte dricka socialt. Det blir några behärskade glas, sen kommer syndafloden av alkohol. Ett av mina återfall startade oskyldigt med ett glas vitt vin i mellanakten på operan. Jag var ensam, alla hade sällskap med någon  annan person, alla drack vin, jag köpte ett glas nästan utan att tänka. Jo, en tanke: Det är nog inte så farligt. Ett enda glas vin, det tål jag.

Och längst inne i medvetandet viskade en förslagen röst: ”Det är ingen som känner dig här. Ingen får veta något. Allt är som vanligt i morgon.”

Det glaset var början till ett par års obehärskat drickande. Hellre döden, tänkte jag när jag tvingades av ett obevekligt sug att fortsätta dricka mig sanslöst bortom allt förnuft. Hellre döden än att vara tvungen att dricka. Men jag dog inte. Jag blev bara aspackad. Jag hade glömt att jag var Rakel och att Rakel är en alkoholist. 

Ibland undrar jag om jag drack mig till alkoholist eller om jag var det från början, att jag var född sådan. Det sägs att sjukdomen är ärftlig, men mina föräldrar drack inte. De hade sällan sprit hemma, vin var aldrig aktuellt. Till jul köpte pappa brännvin och de tog en snaps till julbordet. Flaskan kunde sen stå orörd till midsommar, då det var dags för nästa snaps.

Nu när jag har börjat leta mig tillbaka i minnet kommer jag ihåg att jag tyckte om att dricka redan från början. Jag tyckte om att känna mig smått berusad. Det gav mig större mod och min blyghet lättade. Jag umgicks inte med andra som drack, men det hände att killarna smusslade fram en flaska och skulle bjuda på spritblandad läsk. Jag tyckte intensivt illa om berusade människor. Fulla killar var det värsta jag visste och jag nobbade konsekvent alla som  jag misstänkte hade druckit. Mina tonår var varken särskilt festliga eller besvärliga. Livet rullade på och jag tog allvarligt på studier och framtid. Jag var en ”snäll flicka”, ett litet solsken för far och mor, som det står i visan. Framtiden låg där och glittrade som en hägring, det vuxna livet skulle bli bra, jag gjorde mig beredd.

Det talades inte om alkoholism, det fanns inga varningar. Jag visste att det fanns något som hette IOGT, det skrattade alla åt och sa att det betydde Idioter Och Gamla Tanter, dvs nyktra. Nykterhet var tråkigt, trist, nyktra människor hade säkert inget roligt. I den byhåla där jag växte upp fanns det flera alkoholister, men de hade inte den stämpeln. Olle P var bygdens obotlige alkis. Han raglade alltid omkring från den ena sidan av landsvägen till den andra. Han kallades diversearbetare och tog jobb där det fanns, enbart för att få ihop mer pengar till brännvin. Han var helt ofarlig och oförarglig, han var bara full. När han inte orkade stappla hem efter en festnatt sov han över i vår vedbod som låg halvvägs. På morgonen kunde vi ungar hitta småpengar som trillat ur hans fickor ner i sågspånet. På det sättet blev han en ganska populär övernattare hos oss.

Ingen tog Olle P på allvar, han var ett oförargligt fyllo och gjorde ingen förnär. Han skötte sig och sin fylla utan något väsen. Man ryckte på axlarna och lät honom vara. Han blev på något sätt Alkoholisten för mig och det var otänkbart att han och jag skulle räknas in i samma skara. En sen lördagsnatt vinglade han ut framför en bil på landsvägen och dog på fläcken. 

Även om någon hade varnat mig hade jag inte lyssnat. Jag drack ju inte särskilt mycket eller regelbundet, jag levde ett helt normalt liv och hade inget behov alls av att dricka. Alkohol fanns helt enkelt inte med i bilden i min tidiga tonårstid. Inte då. Det fanns inga varningstecken.

Alkoholism är förnekelsens sjukdom. Ingen vill erkänna att den möjligen dricker för mycket. Det finns en skam över sjukdomen. Särskilt för kvinnor är det skamligt att vara ”fyllkaja”. Som alkoholist ville jag helt enkelt inte ifrågasätta mitt drickande, att tänka mig ett liv utan alkohol kändes meningslöst, trist, tråkigt. Usch, aldrig mera ett gott glas vin! Nej, jag drar ner lite på drickandet, så ordnar det sig nog.

Enkäten Kolla dina dryckesvanor i kvällstidningen kryssar jag i litet förströdd och skamsen. Räknar efter, tja det ser inte så bra ut. Innerst inne vet jag att jag inte varit helt ärlig. Det är så lätt att dra ifrån några glas och några flaskor för att hyfsa till det hela. Det är nog inte så farligt. Jag dricker inte mer än Brittmari, och så länge jag inte gör det är det ingen fara. 

Besöket hos husläkaren lugnar. Hur mycket dricker du då? frågar hon och ser mig in i ögonen. Tja, ett glas vin om dagen och lite mer till helgerna, svarar jag och ser henne inte in i ögonen för jag har så svårt att ljuga. 

-Det är inte så farligt, tröstar hon. Du har en normal konsumtion, verkar det som. Dina prover är utmärkta.

Jag känner det som om jag fått löfte om att fortsätta dricka. Jag är strålande lycklig när jag lämnar läkarmottagningen. På hemvägen tar jag en sväng förbi Systemet och köper mitt vin. Min konsumtion är nu uppe i en flaska vin om dagen. Jag dricker ingenting förrän jag kommer hem vid sextiden. Då rusar jag hem till vinflaskan. När jag dricker, blir jag lugn och avslappnad, jag känner inte den starka ångesten och stressen, känslorna lugnas ner. Jag mår bra av att dricka vin. Jag rör inte starksprit. Vi har flaskor hemma och jag rör dem inte. Någon enstaka gång tar jag en drink eller ett glas sherry, men annars gäller rödvin. Då och då läser jag något i tidningen om att vitt vin är att föredra, så jag byter till det, men jag tycker inte särskilt mycket om vitt vin, så jag återgår raskt till det röda. Jag skojar med mig själv och kallar perioden för ”min vita vecka”. 

Så där håller jag på år efter år. Jag är mycket ute och reser, är på konferenser, mässor, utställningar, studiebesök. Alla resor innebär extra mycket drickande eftersom det blir myen del representation. Jag brukar också köpa en flaska vin att ha när jag kommer för mig själv på hotellrummet. Att bo på hotell är trist och helt utan glamour och vinet tröstar mig för att jag är ensam i en främmande stad.

Jag är inte alkoholist! Jag sköter ju mitt jobb, mitt hem, mig själv. Ingen kan ana att jag dricker, jag sköter det där diskret. På fest tillhör jag de gladaste, jag har roligt, jag blir berusad men jag gör ingen skandal. Alkoholister, det är sådana stackare som är hemlösa eller bor i sunkiga lägenheter, de är som luffare. Jag är en duktig yrkesmänniska, jag fungerar utmärkt och jag går inte ut på stan och skämmer ut mig. Nej, jag kanske dricker lite för mycket, men alkoholist, ånej, inte jag! Aldrig!

Egentligen har jag haft en av mina allra bästa jul- och nyårshelger. Bortsett från oron och ilskan över Felix och hans hopplösa återfall. Jag har vilat, läst tidningar och böcker, sett på TV, avböjt alla förslag om middagar och möten, unnat mig att verkligen vara fri och ledig. Jag har nått sinnesro, min galopperande hjärna har vilat. Att lägga patience på datorn är minst av allt stressande. 

Jag fick tillbaka min iPod i dag. Den förra var stendöd, ingen förklaring, den bara dog och jag fick den utbytt. Mycket bra service att få den till dörren. Nu är den laddad och klar och jag kan bära med mig all min musik och alla mina bilder i fickan. Vart ska tekniken föra oss? 

Jag vet att Felix är förtvivlad, fylld av ånger, ångest och självförebråelser. Han ligger hoprullad i fosterställning och kvider, så som har gjort på divanen i mitt arbetsrum. Han har krossat kristallkulan som rymde hans framtid. Han sitter där bland glasskärvorna och slickar blodet av sina trasiga fingrar. Stackars, stackars Felix. Det finns inget vidrigare än ett återfall. För varje gång blir det värre och värre. Kanske han har hamnat på sjukhus, men ibland har man där bara nobbat honom att skrivas in. Jag har suttit med honom dryga kvällstimmar på akutmottagningen medan han varit i upplösningstillstånd. Han är för ung, för välvårdad, ser för bra ut för att bli tagen för den fullblodsalkis som han är. Så många ”räddande änglar” har inte försökt hjälpa honom under åren. Mest flickor som fallit för hans charm och vältalighet - som nu den sista i raden, Blanche. Vacker, stark och begåvad, logisk, erfaren och sansad. Hon kommer inte att spela räddande ängel länge till. 

När jag tänker på F får jag kramp i hjärtat. Jag är rådlös, vet inte hur jag ska agera. Just nu orkar jag inte försöka ta kontakt, jag måste få vara besviken och ledsen, till och med arg. Hur kunde han komma till min lilla nyårssupé full som ett ägg och med total brist på självkontroll. Han har lånat pengar, han har fått mat och kläder, saker, jag har fyllt hans kontantkort, stuckit åt honom respengar. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Var går gränsen för en människas tålamod och medmänsklighet. Ber någon mig om hjälp, ställer jag upp. Det är ett kristet sätt att handla. Men hur mycket ska man hjälpa? Hur mycket ska man tåla?

Det känns svart och dystert. Jag har varit tyst och dämpad hela dagen. Jag ställer frågor rakt ut i rymden: Vad ska jag göra? Visa mig hur jag ska göra. Vad är rätt och vad är fel?

Det är en sorgsen start på det nya året. 

I morgon ska jag väcka min Rhett Butler* med födelsedagspuss. Sen köpa prinsesstårta och bjuda honom på franskt hett kaffe. 

*Rhett Butler är den manliga huvudpersonen i Borta med vinden och spelades på film av Clark Gable. Det finns en Rhett Butler för varje kvinna och turligt nog hittade jag min till slut...

Det var inte längesen sist. Felix har täta besök av den bittre och hånfulle herrn. Jag ringer Felix mobil och Blanche svarar. Felix sover i hennes säng, bakfull, orakad, svettig och stinkande av gammal fylla. Hon hade fått hem honom, halvt släpat honom till T-banan. Han hade ramlat flera gånger på gatan, hon hade låtit honom kravla sig upp själv. Hon är stark och hennes engagemang i Felix verkar inte vara alltför allvarligt och komplicerat. 

Akta dig, Blanche, varnar jag. Du kommer inte att få några glada stunder med den mannen. Du kommer inte att kunna gå ut på krogen med honom. Han kommer att supa sig tvärfull, ramla under bordet och bli utburen. Dessutom kommer du att få betala notan! Han kommer aldrig att ha mer pengar än vad som räcker till alkohol, taxi och tobak. Hyran kommer som en överraskning till hans tomma plånbok.

Felix är oanträffbar. Jag bryr mig inte om att göra fler försök. För honom hjälper det inte att be till Gud och läsa Stora Boken för att sluta supa. Han måste inse allvaret nu. Jag trodde på honom en gång till så som hans mamma, mormor och syskon, flickvänner, sambo, kompisar, studiekamrater - alla, har trott på honom. Han manipulerar oss ständigt. Alltid en gång till. Alltid tomma löften, svepskäl, undanflykter och förnekanden. Vi stackars godtrogna själar går på bluffen varje gång! 

Vems fel kan det vara den här gången? Det är alltid någon annans fel att det går illa för Felix. Ibland är han nere i barndomens upplevelser för att hitta orsaker till att han dricker. Jag skriker till honom: Det finns barn som suttit i koncentrationsläger, men de har inte blivit alkoholister för det! Barn som räddats från gatan har blivit bra människor och inte druckit sig stupfulla så fort de hunnit! Du behöver inte lova vara nykter mer än  ett dygn framåt. Dag läggs till dag, vecka till vecka, månad till månad.

Min nyårsdag känns befriande frisk. Jag har ingen bakfylla, mår inte dåligt, har inte ont samvete för i går kväll, inga minnesluckor,  inget behov av huvudvärkstabletter eller återställare. Hade jag druckit i går, hade jag fortsatt i dag. Så ser verkligheten ut. Jag är en nykter alkoholist. Jag tar en dag i taget. Om morgondagen vet jag ingenting. När den kommer ska jag förnya mitt löfte att inte dricka.