Repris: Dagen efter festen
Mercedes trodde man bara blev alkis av T-sprit och Explorer, billigt rödvin, dessertvin och sådant som parkbänklaget dricker. Inte av fin champagne, bartenderns mixade drinkar och fina årgångsviner serverade till Operakällarens menu. Det var ofarligt. Hon tyckte att hon var för ung, för vacker, för välbärgad och av för fin familj för att kunna klassificeras som alkoholist. Alla vet ju hur en sån ser ut.
Hon rörde sig bland innefolket, kändisarna, karriärsugna uppkomlingar och wannabees, hon hade kavaljerer som gick förbi köerna, hon var uppvaktad och behövde aldrig betala sin egen drink.
Det var framför spegeln en morgon när hon inte kunde se tydligt som den första malande tanken kom smygande. Hon såg ett blankt ansikte med kladdigt smink, ena lösögonfransen hängande på sned, håret spretigt och ögonen underligt stela. Dricker jag för mycket? frågade hon in i sitt ansikte som brukade vara så vackert och välsminkat och nu såg ut som en plufsig clowns. Absolut inte! Jag bara drack aningen för mycket i går kväll. Det ska jag inte göra mer.
Det var så det började. Det slutade ett halvår senare på St Görans psykmottagning en vargtimme då Mercedes hade hittats aspackad och nästan medvetslös utanför sin port. Hon fördes i ambulans genom stan, hon vaknade upp i ett kalt rum, hon mådde fruktansvärt illa och skammen var total. Vad gör jag här? Det här måste vara fel!
Vid frukosten smög hon ut i sjukhusets morgonrock och tog ett glas juice, tittade sig runt på de andra patienterna. Det var en blandad avdelning, gamla och unga, män och kvinnor. Ingen pratade. Alla satt tysta och tuggade och drack kaffe. Det var Mercedes första möte med andra alkoholister.
Det var då Mercedes förstod att hon inte var för ung, inte för vacker och inte för fin för att vara alkoholist. Det var ingen skillnad mellan henne och den lilla gråhåriga kvinnan som darrade och frös eller den storväxte tjockisen som hade ett ansikte där Mercedes tyckte det stod stämplat Alkis. Hon var exakt på rätt plats. På behandling för att nyktra till och äntligen fatta att hon var alkoholist.
Hon rörde sig bland innefolket, kändisarna, karriärsugna uppkomlingar och wannabees, hon hade kavaljerer som gick förbi köerna, hon var uppvaktad och behövde aldrig betala sin egen drink.
Det var framför spegeln en morgon när hon inte kunde se tydligt som den första malande tanken kom smygande. Hon såg ett blankt ansikte med kladdigt smink, ena lösögonfransen hängande på sned, håret spretigt och ögonen underligt stela. Dricker jag för mycket? frågade hon in i sitt ansikte som brukade vara så vackert och välsminkat och nu såg ut som en plufsig clowns. Absolut inte! Jag bara drack aningen för mycket i går kväll. Det ska jag inte göra mer.
Det var så det började. Det slutade ett halvår senare på St Görans psykmottagning en vargtimme då Mercedes hade hittats aspackad och nästan medvetslös utanför sin port. Hon fördes i ambulans genom stan, hon vaknade upp i ett kalt rum, hon mådde fruktansvärt illa och skammen var total. Vad gör jag här? Det här måste vara fel!
Vid frukosten smög hon ut i sjukhusets morgonrock och tog ett glas juice, tittade sig runt på de andra patienterna. Det var en blandad avdelning, gamla och unga, män och kvinnor. Ingen pratade. Alla satt tysta och tuggade och drack kaffe. Det var Mercedes första möte med andra alkoholister.
Det var då Mercedes förstod att hon inte var för ung, inte för vacker och inte för fin för att vara alkoholist. Det var ingen skillnad mellan henne och den lilla gråhåriga kvinnan som darrade och frös eller den storväxte tjockisen som hade ett ansikte där Mercedes tyckte det stod stämplat Alkis. Hon var exakt på rätt plats. På behandling för att nyktra till och äntligen fatta att hon var alkoholist.
