© Torrdockan

Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.

Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!

Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:

Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.

Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.

Varje nykter dag är en bra dag.

Fönster kan glänsa och spegla...
Se dig omkring och upptäck det vackra!

Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.

Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!

Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:

Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.

Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.

Varje nykter dag är en bra dag.

Jag har lyssnat sporadiskt på radioföljetongen Ett annat liv av P-O Enquist som just avslutats. När jag missat något avsnitt har jag försökt lyssna på webradio, men det har strulat sig. För att få en sammanhängande berättelse kanske jag ska köpa boken, men jag väntar tills den kommer i pocket eller på rea. Jag kan inte läsa myrstil, de pocketböckerna faller ur direkt. Det känns som meningslösa produkter eftersom bara människor med mycket god syn kan läsa dem och vi är en ganska stor grupp som behöver glasögon om de så bara är köpta på macken.

Enquist skriver om sin alkoholism och den behandling han gått igenom. Han är kritisk och klarsynt och har rätt i mycket, men han ger ändå en tämligen orättvis bild av vården på behandlingshemmen. Jag hoppas han inte får genombrott med sin krassa kritik - det känns inte rättvist. Samtidigt hoppas jag att personal som arbetar inom den sektorn läser boken och tar till sig budskapet, förändrar en del, är lyhörda för tongångarna i boken och försöker se sig själva med eftertanke och klokhet.

Jag har under årens lopp hört så mycket stolligheter från alkoholistvården att jag inte lyfter på ögonbrynen. Så många tokigheter som den professionella vårdapparaten för alkoholister innehåller gör att ingenting förvånar mig längre. Nyligen hörde jag en patient som gått fem år och lagt ner en förmögenhet hos en psykolog, men inte fått frågan om hur det var med alkoholen någon gång! Personer som arbetar inom beroendevården kan utan att blinka säga att en en del alkoholister kan börja dricka igen. Ja så där håller det på.

Finns det någon metod som kan hjälpa alkoholister måste den innebära total nykterhet. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Ett återfall kan inledas med mjukstart och det går att inbilla sig att det ska lyckas, men det är ingen alkoholist som kan dricka måttligt, det blir totalt nederlag efter längre eller kortare tid. Det är den grymma och odiskutabla sanningen. En alkoholist kan inte dricka alkohol!

Det kanske finns femtio olika metoder för att bli nykter - alla alkisar har provat många metoder - men varje idé om att det går att bli botad för att snart kunna dricka "normalt" igen är bullshit! Tro ingen som säger det för det är en raffinerad lögn som leder till totalt nederlag och sammanbrott! Självklart är det vad en aktiv alkoholist vill höra, fyra veckors kurs och sen kan man öppna flaskan igen - det är en förhoppning som inte infrias och aldrig har gjort det. Tänk att det ska vara så svårt att fatta! Jag kämpade förgäves med min alkoholism i åratal men kom aldrig på att jag skulle sluta dricka alkohol! Aldrig mer ta ett glas! Det enda som hjälper en alkoholist kom jag aldrig på. Det blev jag tvungen att lära mig på ett behandlingshem, när någon ärlig människa på en beroendemottagning kunde ha sagt det direkt till mig i stället för att hymla.

Är du en som bestämmer att aldrig mer dricka? Du är fylld av föresatser, men kommer aldrig till ett avgörande.

Är du en som erkänner sig vara allergisk mot alkohol och gör upp planer för hur och när du ska dricka? Du byter spritsort, du byter miljö, du förströr dig med allt möjligt för att få bort tankarna från alkohol.

Är du en som håller upp ett tag och sen är övertygad om att du kan dricka försiktigt utan risk? När du misslyckas försöker du igen och säger dig att nästa gång ska det gå bra.

Är du en som dricker för att fira men lika gärna för att trösta sig? Vilken än orsaken är, blir resultatet detsamma, rejäl fylla och med den depression.

Är du en som är fullkomligt normal i alla andra avseenden, skötsam, trevlig, begåvad och plikttrogen men som är totalt oförmögen att dricka alkohol utan pinsamma konsekvenser?

Det finns en metod som ger lindring i samtliga fall: total avhållsamhet från alkohol.

Den som nu slår ifrån sig med stark motvilja, har ett allvarligare problem än någon kan ana. Känns perspektivet hopplöst och omöjligt, då är du kanske riktigt illa ute. Försök att få hjälp. Du kan lite diskret välja att gå på ett AA-möte, där får du många tips om hur du kan hantera din situation. Och du kommer garanterat aldrig mer att behöva vara ensam eller söka enfaldig tröst i alkohol!

Du bestämmer att du ska inte dricka i dag. Det är slut! Aldrig mer! Dagen går och utan att du tänker på det slinker du in på puben på hemvägen. Nåja, du kan väl ta en, en enda öl. Några glas senare har du inte en tanke på att sluta dricka. Inte i kväll i alla fall. I morgon kanske, men absolut inte nu. Förresten, hur skulle livet se ut utan alkohol? Urtrist, ingen glädje, ingen fest, bara trista typer och det går inte att sitta och dricka saft på puben.

När du ramlar hemåt har du en sexpack folköl från 7-eleven i näven för hemma finns det inte en droppe och det är bäst att dricka några öl före sängdags. Och kanske en i morgon bitti... Sen ska du sluta. Sen.

Svaret på frågan är naturligtvis läkare, sjukvårdspersonal, vårdhem. Det är självklart i ett samhälle som vårt att ingen som är offer för en dödlig sjukdom lämnas utan hjälp. Vi behöver inte rädslas för att ingen ska ta hand om oss, det finns garantier för det. Gör det? En kronisk, dödlig sjukdom är undantag: alkoholism. Alkoholister lämnas ofta i sticket av vården. Hur kan det gå till i ett samhälle med den trygghetsgaranti som det svenska har?

En säker dödsdom för en alkoholist är att få tips om att det går att dricka igen efter en tids nykterhet. Med fullt allvar säger en alkoholläkare på ett av våra allra största sjukhus det till en patient som söker för sin sjukdom alkoholism. Det finns inget som en alkoholist blir gladare av att höra än detta! Nykterhet är en torrperiod, sen går det bra att fortsätta dricka. Så praktiskt. En alkoholist vill inget hellre än att kunna dricka och säger en läkare att det går är det fritt fram. Jag har hört det själv, jag tog det på allvar och det kostade mig flera års hejdlöst drickande och till slut total kollaps i dödens närhet.

Men det här var väl längesen? Inte kan väl en alkoholläkare på fullt allvar säga att alkholism är möjlig att bota och att det går att fortsätta dricka trots sjukdomen, när tusentals år av mänskligt drickande och lidande visat att det inte går! Nej, det var förra veckan. År 2009. En patient fick höra det här, men som tur var betvivlade hon det och gjorde inte som så många andra, tog en sväng förbi bolaget. Den här läkaren med 25 års erfarenhet av sitt yrke, ansåg att AA var ett amerikanskt jippo, ungefär som McDonalds, och att hans patienter visst kunde börja dricka igen! I 25 år har denne läkare alltså skickat sina patienter rakt in i döden. Vilket hån!

Om du hör något liknande, tro det inte! Är du alkoholist, dvs du dricker för mycket och för ofta  och inte kan sluta dricka på egen hand, måste du välja total nykterhet för att bli frisk. Nykterhet är det botemedel som befriar de sjuka från alkoholism - ingenting annat. Hur och med vilka medel man bli nykter spelar inte så stor roll, det kan vara med läkarhjälp eller med AA eller med någon annan behandling. Total nykterhet är vad som gäller annars är din tid och dina pengar bortkastade. Lyssna inte på välvilliga läkare eller andra som ger dig förhoppningar om att kunna fortsätta som förut efter en tid! Du är då dödens!

Inte en klunk till! Vad som än sägs. Hur ska jag klara det?
Lyssna på andra, sök nya vänner bland nyktra.

Inför min resa har jag tagit några vaccinationer, det är skönt att kunna känna sig lugn. Jag har hämtat ut mediciner så att jag inte står utan i främmande land. Och jag har varit på ett möte. Det bästa immunförsvaret mot min sjukdom alkoholism är ett AA-möte, det är lika viktigt eller ännu viktigare än alla sprutor. Bryter den sjukdomen ut igen, då är jag hjälplöst förlorad, då hjälper inget gammaglobulin eller häxsalva! Det är det viktigaste av allt: att vara nykter. Det är grunden för ett bra liv, en god tillvaro. Utan den - ingenting.

Nu är jag bra förberedd, jag stärkte mitt immunförtsvar i dag, en lunchtimme fylld av styrka och mod, friskförklaringar och sjukdomsbilder, av kloka ord och roliga ord, av gemenskap och värme men också med tvekan och ånger. Uppriktiga människors goda föresatser och ljusa framtidstro. Det ger styrka, det!

Vi ses snart igen!

Ingen sprit efter klockan 3 på morgonen har nu myndigheterna kommit fram till. De allra flesta människor har redan kommit fram till det, men det fanns väl några snobbar som försökte få Sverige att verka kontinentalt! Det blir snart omöjligt i Sverige att ta sig ett stärkande järn sådär framåt femtiden - om man inte har något hemma förstås. Det där drabbar inte särskilt många, eftersom de allra flesta har lagt sig att sussa på örat vid det laget, bakrusiga eller ej, men då sover folk som tycker att morgondagen är värd att rädda.

Jag skulle vilja påstå att den som söker efter en drink efter klockan tre är alkis eller på god väg att bli det. Det finns nämligen inget vettigt skäl att dricka vid det klockslaget. Festen är sedan länge över, det sprudlar inte några spirituella samtal, ingen orkar flirta, allt är bara en håglös väntan på att det ska bli morgon och man ska få morgontidning och kaffe! I vems intresse har det varit att få servera sprit efter klockan 3 på natten? I stupfulla gästers plus barägares?

När bestämmelsen om indragen utskänkningstid trätt i kraft kan den som känner suget se sig själv i spegeln och säga: Jag behöver dricka klockan tre på morgonen, jag är alltså alkis! Jag behöver ingen drink, jag behöver hjälp!

Ibland försöker jag hitta ett ord som täcker en hel känsla eller egenskap eller någon företeelse. I morse försökte jag hitta ordet, ett enda ord att beskriva min nykterhet med. Till slut fastnade jag för ordet frihet. Min befrielse från alkoholtvånget är just frihet. Att göra sig av med en vana, ett behov, en last - det är frihet. Underligt nog färgas allt av den känslan. Friheten sprider sig till alla områden. Allt som rör behov och tvingande beroende är brist på frihet, totalt slaveri. Nu är jag fri. Det finns annat som jag är beroende av, kanske ligger det i min natur att jag blir beroende, att jag inte kan avstå. Så länge det beroendet inte plågar mig är jag ändå inte frihetsberövad. Allt jag kan välja eller välja bort innehåller frihet. Alkoholen lät mig aldrig välja. Jag gick i bojor, Jag hade snitslad bana till Systemet. Jag var helt upptagen med att planera mitt drickande och att räkna ut hur jag skulle kunna skaffa alkohol och att få den att räcka till nästa öppettid. Frihet är ett bra ord, det täcker mitt liv som nykter alkoholist. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna slå mig fri från alkoholismen. Jag är inte botad, det går inte att bli botad från denna sjukdom, men jag håller den i schack, jag har den under ett slags kontroll, jag har erkänt den, hanterat den, jag vågar vara ärlig, jag vågar vara rädd, ensam och ledsen utan att bedöva mig med alkohol. Jag vågar vara fri.

Allt är bra, jag mår fint och är nykter som en fura. Jag försökte skriva något i mellandagarna men det försvann på något sätt. Så här känns det: Jag har alkoholen långt borta nu, jag tänker sällan på den. Jag sköter mitt program, jag lever ett lugnt liv, alla mina demoner har slumrat in och det är en period av eftertanke och kanske vemod. Tankarna far som vindilar i huvudet, jag vill skriva så mycket. När det gäller sjukdomen alkoholism tycker jag att jag inte har mer att tillägga. Det bästa tecknet på att jag frisknat till är att det känns så långt borta, jag har svårt att ta upp ämnet som jag tröskat här i drygt fyra år. Jag har upprepat mig, jag har vänt på alla stenar mer än en gång. Jag vet av många kommentarer att bloggen känns viktig och att den varit inspirerande för andra med samma problem och kamp. Alla texter finns kvar och man kan göra strövtåg i bloggen och slå ner här och där och läsa. Boken Alkisar av pseudonymen Rakel Torrdocka på www.vulkan.se är en sammanfattning av min blogg.

Jag saknar skrivandet, det är viktigt för mig. Snart startar jag en ny blogg som ska handla om allt mellan himmel och jord, inte bara alkoholism. De som vill kan följa med dit. Adressen kommer snart. Gott nytt år på er! Ett härligt nytt fräscht år, nyktert för mig, jag har aldrig ångrat att jag ställde ifrån mig glaset. Nu går jag vidare, trygg och med sinnesro, men alltid på min vakt för att få behålla min nyktra tillvaro.

Likt en mycket berömd svensk kom jag ut ur dimman just detta datum. Till skillnad mot Gustaf II Adolf dock med livet i behåll, men det hängde på en skör tråd. Jag var fruktansvärt sjuk till kropp och själ. Kroppen läkte fortare än själen och det gick inte på några veckor eller månader. Jag tycker fortfarande att jag blir friskare för varje månad som går. Hela det första året hade jag kvar en del av mitt alkoholistiska beteende. Det har jag fått hjälp att befria mig ifrån med hjälp av självhjälpgruppens stegprogram. Det räckte inte för mig att ställa ifrån mig glaset, jag var i behov av att ändra hela min attityd och livsstil, annars kunde jag inte bli frisk. Samma gamla svaga besatta människa skulle snart vara tillbaka i sitt missbruk igen, en enkel men farlig väg som endast leder ill sjukdom, ensamhet och död.

Det är fyra år sedan jag slutade dricka. Jag har inte druckit eller ätit någonting som innehåller alkohol, inte ens körsbär i likör i chokladasken har jag mumsat på! Kanske är varje cell i min kropp utbytt nu eller också dröjer det något år till. Vart sjunde år har människan ersatt samtliga sina celler i kroppen med nya och då först borde det inte finnas något spår av alkoholens påverkan kvar.

Det är en mycket nyttig lärdom jag fått, detta att det inte är när man ställer ifrån sig flaskan som man blir varaktigt nykter. Det är när den egna mentala besattheten besegrats och det sker inte på någon dag eller ens på några veckor. Ingen kan banta och gå ner alla sina kilon på en gång. Man minskar så sakteliga och når sin idealvikt ett hekto i taget. Visst är tålamodet på bristningsgränsen men det går inte att skynda på varken bantning eller tillnyktrande. Ett långt liv med flitigt drickande i accellererande takt lämnar spår, både synliga och dolda. Till skillnad från bantning är det 100 % avhållsamhet som gäller från dag ett, inget tröstdrickande! Det skulle vara att kalla på själva döden.

Tid är ingen merit i sig själv. Det är varje dags nykterhet som räknas. Var nykter morgon är första dagen på resten av det nyktra livet. Vi börjar alla om på dag ett och nollställer räkneverket. Helt nyligen kom en kvinna till gruppen och berättade att hon varit obrutet nykter i tio år. Tills förra veckan. Då hade hon gått in på Systemet och köpt vin och tagit ett fyra dagars återfall. Hon kunde inte förklara det, hon förstod knappt vad som hänt. Tio år! Som tur var hade hon ork att avbryta sitt drickande och ta sig till ett möte för att skaffa styrka igen. Hur ska vi alkoholister kunna få omgivningen att förstå den underliga sjukdomen som vi lider av och som vi själva knappt kan förstå och erkänna.

Verklighetsflykt. Det ordet kanske ger mig hela svaret på min alkoholism. Jag har funderat så mycket, verkligen grävt i minnet och vänt på varje tuva, lyft på varje sten, känt på varje grässtrå och låtit alla minnen rinna som sand mellan mina fingrar. Det enda jag kan komma på som skulle kunna stämma för mig är just verklighetsflykt. Jag klarade inte av verkligheten, den räckte inte åt mig. Den var för enkel, för torftig, för trist. Jag var för liten i mina egna ögon, jag måste klä mig i skimrande tyger och låtsas vara någon annan, en bättre människa, en finare varelse än den jag var. Var det så?

Mina tankar strandar, jag är för trött just nu för att tänka färdigt. Men jag kanske är något på spåren. Det känns så. Kortsiktigt blev tillvaron lite roligare, lite mer spännande, lite lockande outforskad. Alkoholen blev féns trollspö och förvandlade min verklighet så jag blev blev beredd att åka till balen i en fin vagn och med vackra kläder och smycken. Verklighetsflykt? Kan det vara svaret? Ja, till en början var det kanske så... Verklighetsflykten fungerade länge, sen slog fällan igen och det blev alkoholen själv som styrde - det behövdes inget trollspö, ingen vagn, ingen fest, ingenting. Bara alkohol.

Finns det en likhet hos oss som är alkoholister av det svåra slaget, vi som inte kan hantera alkohol på ett vettigt sätt? Jag funderar mycket på det. Om det finns en likhet borde det finnas något som kan hjälpa oss, något som vi inte tänkt på ännu. Jag menar inte medicin eller samtal eller liknande. Jag menar att det fattas något i vårt självmedvetande, det är en brist på något och den bristen skulle kunna kompenseras. Det närmaste jag just nu kan komma är att vi är rädda, vi litar inte på oss själva som dugliga individer. Vi tror att alkoholen är den lösning som finns för då blir vi litet modigare, litet mer som andra, vi är inte så blyga och rädda längre. Människor som är trygga i sig själva, som tror att de duger, inte är rädda utan frimodiga, som får andra människors uppskattning och intresse, har de lättare att avstå från alkohol?

Jag vet att det här låter konstigt, lite för konstigt kanske. Men jag tänker på hur man ska kunna få unga människor att inte gå i alkoholfällan. Skulle trygghet, uppskattning, jämlikhet, intresse från omgivningen och en självklar plats i kamratskaran kunna hejda ungdomsfylleriet? Vad var det som gjorde dig och mig till alkoholister, men inte de andra i gänget? Finns det en gemensam nämnare?

Måndagarna i mitt alkoholstyrda liv var för det mesta miniatyrhelveten med tillkämpad behärskning, knappt styrfart och med helgens tunga drickande fortfarande kluckande i huvudet. Jag var en enveten myra, jag kravlade upp i morgonväkten och tog mig till jobbet varje dag. Det enda som kunde hålla mig borta från jobbet var influensa - vanlig bakfylla var ingen orsak till sjukdag i min värld. Då skulle jag endast haft en räcka sjukdagar under vissa perioder. Just nu får jag en känsla av att överdriva, men jag gör inte det. Kallt vatten och en treo brukade hjälpa. Jag hade ett roligt jobb, det räddade mig från den värsta sumpmarken. Mitt arbete höll mig levande - utan det kunde jag lika gärna ha druckit ihjäl mig. Det var så det kändes och nog så det fungerade. Ledig tid var farlig tid för mig med min sjukdom. Kanske är det också så för andra alkoholister. För mig var semester, helger och sjukskrivning fyllefällor, jag gick rakt i dem och inte förrän arbetet tog vid kunde jag någorlunda hantera mitt drickande. Någorlunda, men inte helt. Jag klamrade mig fast vid idén att jag var behövd, jag var viktig, utan mig skulle avdelningen rasa samman som ett korthus - åtminstone få svårt att fungera. Positivt: Det höll min alkoholism i schack. Negativt: Det fördröjde min nykterhet. Myntet har två sidor.

Säkert är jag inte ensam om att balansera på kanten av ett stup. Att jag kunde hålla balansen berodde egentligen på att jag inte fattade att det fanns ett brådjup på ena sidan. Jag såg det inte, annars hade jag drabbats av svindel. Under en tid befriade alkoholen min inspiration och fantasi. Jag behövde använda fler timmar av dygnet till arbete än som var nyttigt och häpnadsväckande nog hjälpte alkoholen till att hålla mig alert och vaken. Jag kunde frigöra min fantasi, den behövde mer utrymme än mitt kloka intellekt tillät. Ruset gav mig den friheten. Till en gräns. Där var det tvärstopp och drogen slutade verka, Den sista halvtimmens idéer före slocknandet var oanvändbara och förkastades i dagsljus. Myntet har två sidor.

Alkoholister är som nattflyn. Vi dras till alkoholen som motten mot ljuset. Vi fladdrar och vimlar i en meningslös dans allt för att komma så nära det eftertraktade som möjligt. Festfixaren har det lätt för sig. Finns det alkohol kommer det folk från när och fjärran. Det är kanske bara begravningar som kan samla hela släkter och bekantskapskretsar utan att det serveras alkohol. Jag skulle aldrig ha riskerat att bjuda till en nykter fest. Då hade jag stått där ensam med  Ramlösan efter en kort hälsningsceremoni. Jag hade dödförklarat en nykter fest från början och aldrig kommit på en sådan underlig idé. Jag hade vin som drivkraft och kunde aldrig missa ett tillfälle att dricka. För mig som aktiv alkoholist var det alkoholen som var i festens fokus - maten var inte lika viktig och till slut inte de andra gästerna heller. Det som var uppsluppna fester blev till slut ensamt bittert supande. Myntet har två sidor...