Var är bottnen?
Det sägs att en alkoholist inte fattar sin belägenhet förrän han eller hon har nått sin botten. En del har flera bottnar. De förlorar sin hustru/man och barn och det är botten. Men det hjälper inte. Nykterheten varar bara en kort tid. De förlorar i tur och ordning sitt jobb, villan, lägenheten, pengarna, anseendet, framtiden och det är botten varje gång. Några fattar galoppen under resans gång, andra fattar ingenting förrän resan är slut.
Långt innan bottnen är nådd slår varningsklockorna, men det märkliga är att omgivningen har bättre hörsel än alkoslaven själv. Denne kan inte alls se problemet särskilt inte i början av sin ”karriär”.
Jag som dricker kan iakttaga mig själv och mina egna beteenden gentemot alkohol och försöka vara så ärlig som möjligt. Jag behöver inte göra det här offentligt eller tillsammans med någon annan. Jag kan bara helt lugnt räkna efter hur mycket jag dricker och ställa mig själv några enkla frågor. (Om jag ljuger för mig själv är det bara jag som blir lurad och det är lätt att jag till och med för mig själv vill frisera svaren lite grand eller kanske mycket. Men jag försöker svara så rakt som jag bara kan.)
• Hur ofta dricker jag? Varje helg, i veckorna, varje dag?
• Hur mycket dricker jag?
• Slutar jag i tid?
• Är jag kvar sist på festerna?
• Somnar jag ifrån festen?
• Kommer jag ihåg vad jag gjorde när jag drack?
• Gör jag saker när jag är berusad som jag sen skäms för - om jag kommer ihåg dem?
• Är jag ilsken och på uruselt humör när jag nyktrat till?
• Längtar jag efter att få dricka igen?
När jag besvarar de här frågorna ärligt och får en liten blänkare om att jag kanske är i riskzonen med mina alkoholvanor, försöker jag förstås genast att förneka alltsammans. Jag säger mig själv att det inte är så farligt, jag dricker inte mer än andra, jag ska dra ner på drickandet. Nästa gång ska jag bara dricka ett par glas - inte mer. Jag ska gå hem bland de första från baren. Jag ska inte dricka flera dagar i följd, inte före klockan 18, inte efter klockan 21. Jag hittar på en massa egna regler som jag tror ska hjälpa mig att leva lite nyktrare. Om jag är riktigt självsäker säger jag förstås till min familj att nu ska jag dra ner på drickandet. Har jag sagt det många gånger förr, börjar de se en aning tvivlande ut, för de har märkt att jag dricker som vanligt efter en kort tid.
När jag svarar på frågorna är jag långt från min botten. Jag är en alkoholist light. Om jag kan sluta med drickandet på egen hand och uppnå en långvarig nykterhet och lägga om mina vanor - är jag förmodligen inte alkoholist. Jag har bara skaffat mig en osund vana att dricka alkohol ofta för jag tror att det hör till. En äkta alkoholist, en som har denna obotliga sjukdom kan aldrig dricka - inte ens ett glas. Det slutar alltid i accelererande drickande och är förödande.
Är jag så funtad att jag kan dricka socialt med måtta, då har jag heller inga sjukliga problem med alkoholen. Jag blir visserligen berusad och bär mig idiotiskt åt, snackar i nattmössan och flamsar - men jag är inte sjuk i alkoholism. Jag är bara pinsam, överförfriskad och fjantig. Och ärligt talat är det ganska botten också...
