© Torrdockan

Som en viskning, som en svag vindil kan tankarna på alkohol sväva förbi mig. En drink, en whisky, ett glas vin. Ett sug efter första glaset, det farliga första glaset som skulle bana väg direkt för mitt nästa katastrofala återfall. Jag slår bort tankarna. Jag vet att jag inte kan dricka. Så här enkel är sanningen: En alkoholist kan inte dricka alkohol.

Låter det inte enkelt? Visst, det är bara att låta bli att dricka. Självklart. Alla fattar. Även den som är alkoholist. Men suget är starkare än förnuftet.  Andra säger: Ta dej i kragen! Drick inte så mycket! Ryck upp dej! 

Suget efter alkohol kan bli så starkt, så övermäktigt att det inte går för en alkoholist att stå emot. Han eller hon tar ett återfall. Det kan vara något tråkigt som har hänt, den gamla ångesten blossar upp, känslan av misslyckande, ensamhet, sorg, vrede kan väcka liv i det gamla begäret att lugna och stilla alla känslor med alkohol. En alkoholist dricker på varje orsak, skyller på allt för att kunna dricka. Inbillar sig till och med att alkoholen ska dämpa ångesten - inte förvärra den, hindra ensamheten - inte öka den.

Det kan vara så enkelt att en alkoholist glömmer bort att det är farligt. Innerst inne vill varje alkoholist kunna dricka som en ”normal människa”. Det är uteslutet. En alkoholist kan inte dricka socialt. Det blir några behärskade glas, sen kommer syndafloden av alkohol. Ett av mina återfall startade oskyldigt med ett glas vitt vin i mellanakten på operan. Jag var ensam, alla hade sällskap med någon  annan person, alla drack vin, jag köpte ett glas nästan utan att tänka. Jo, en tanke: Det är nog inte så farligt. Ett enda glas vin, det tål jag.

Och längst inne i medvetandet viskade en förslagen röst: ”Det är ingen som känner dig här. Ingen får veta något. Allt är som vanligt i morgon.”

Det glaset var början till ett par års obehärskat drickande. Hellre döden, tänkte jag när jag tvingades av ett obevekligt sug att fortsätta dricka mig sanslöst bortom allt förnuft. Hellre döden än att vara tvungen att dricka. Men jag dog inte. Jag blev bara aspackad. Jag hade glömt att jag var Rakel och att Rakel är en alkoholist.