© Torrdockan

Alkoholism är förnekelsens sjukdom. Ingen vill erkänna att den möjligen dricker för mycket. Det finns en skam över sjukdomen. Särskilt för kvinnor är det skamligt att vara ”fyllkaja”. Som alkoholist ville jag helt enkelt inte ifrågasätta mitt drickande, att tänka mig ett liv utan alkohol kändes meningslöst, trist, tråkigt. Usch, aldrig mera ett gott glas vin! Nej, jag drar ner lite på drickandet, så ordnar det sig nog.

Enkäten Kolla dina dryckesvanor i kvällstidningen kryssar jag i litet förströdd och skamsen. Räknar efter, tja det ser inte så bra ut. Innerst inne vet jag att jag inte varit helt ärlig. Det är så lätt att dra ifrån några glas och några flaskor för att hyfsa till det hela. Det är nog inte så farligt. Jag dricker inte mer än Brittmari, och så länge jag inte gör det är det ingen fara. 

Besöket hos husläkaren lugnar. Hur mycket dricker du då? frågar hon och ser mig in i ögonen. Tja, ett glas vin om dagen och lite mer till helgerna, svarar jag och ser henne inte in i ögonen för jag har så svårt att ljuga. 

-Det är inte så farligt, tröstar hon. Du har en normal konsumtion, verkar det som. Dina prover är utmärkta.

Jag känner det som om jag fått löfte om att fortsätta dricka. Jag är strålande lycklig när jag lämnar läkarmottagningen. På hemvägen tar jag en sväng förbi Systemet och köper mitt vin. Min konsumtion är nu uppe i en flaska vin om dagen. Jag dricker ingenting förrän jag kommer hem vid sextiden. Då rusar jag hem till vinflaskan. När jag dricker, blir jag lugn och avslappnad, jag känner inte den starka ångesten och stressen, känslorna lugnas ner. Jag mår bra av att dricka vin. Jag rör inte starksprit. Vi har flaskor hemma och jag rör dem inte. Någon enstaka gång tar jag en drink eller ett glas sherry, men annars gäller rödvin. Då och då läser jag något i tidningen om att vitt vin är att föredra, så jag byter till det, men jag tycker inte särskilt mycket om vitt vin, så jag återgår raskt till det röda. Jag skojar med mig själv och kallar perioden för ”min vita vecka”. 

Så där håller jag på år efter år. Jag är mycket ute och reser, är på konferenser, mässor, utställningar, studiebesök. Alla resor innebär extra mycket drickande eftersom det blir myen del representation. Jag brukar också köpa en flaska vin att ha när jag kommer för mig själv på hotellrummet. Att bo på hotell är trist och helt utan glamour och vinet tröstar mig för att jag är ensam i en främmande stad.

Jag är inte alkoholist! Jag sköter ju mitt jobb, mitt hem, mig själv. Ingen kan ana att jag dricker, jag sköter det där diskret. På fest tillhör jag de gladaste, jag har roligt, jag blir berusad men jag gör ingen skandal. Alkoholister, det är sådana stackare som är hemlösa eller bor i sunkiga lägenheter, de är som luffare. Jag är en duktig yrkesmänniska, jag fungerar utmärkt och jag går inte ut på stan och skämmer ut mig. Nej, jag kanske dricker lite för mycket, men alkoholist, ånej, inte jag! Aldrig!