Minnen från dimman III
Plötsligt var det bara Egon och jag kvar på festen. Rut och Karsten gick just genom porten och försvann i en taxi. Egon bodde halvvägs till Södertälje, det var inte tal om att dela taxi. Jag brukade alltid ha sällskap, Magda eller Kristin brukade dela taxi med mig eftersom vi bodde åt samma håll. Egons taxi kom först. Jag blev ensam nere på gatan. Det var på småtimmarna, det var vinter, kallt, jag frös och andedräkten stod som rök. Jag kände mig kraftigt berusad, svajade, jag blev lite rädd. Så här hade det inte känts förut. Det for en rädsla genom skallen. Jag måste, måste ta mig hem. Tänk om...
Taxin kom och jag sjönk ihop i baksätet. Taxichauffören tittade eftertänksamt på mig, jag blängde tillbaka, han skulle inte inbilla sig att jag var full. Ånej, jag behärskade mig. Jag måste ha somnat till, för plötsligt stannade taxin och chauffören sa att vi var framme. Jag betalade och tittade ut. Jag kände inte igen mig!
Det här måste vara fel adress, sa jag. Paniken slog in ett grillspett i hjärtat, jag blev helt förvirrad.
– Ut med dej fyllkärring! röt taxichauffören.
Jag stod på gatan, taxin for iväg, jag svajade, försökte kolla var jag var. Gud, vad skulle jag göra? Skulle jag bli liggande i en snödriva, skulle jag hitta hem. Det var folktomt i kvarteret. Jag vände mig om och såg en neonskylt som jag kände igen. Jag förstod plötsligt var jag var. Taxin hade stannat runt hörnet. Jag hade bara några steg till porten.
Jag var skräckslagen, hjärtat bankade, jag nådde min port andfådd, skakande, fumlade med portkoden, misslyckades med siffrorna, måste låsa upp med portnyckeln. Jag ska aldrig, aldrig dricka mer, sa jag till mig själv. Aldrig! Nu är det slutdrucket för min del.
Men det vara det inte. Långt därifrån.