© Torrdockan

En nanosekund, knappt det, inte mer. Mellan två evigheter. Eftersom det är ett oändligt slöseri med råmaterialet till mig som människa, spermier ödslas ohejdat, så är det något av ett mirakel att jag alls finns till. Evigheten kunde ha slukat mig direkt. Bara att jag kom till borde jag betrakta som en kolossal ofattbar vinst. Det är kul att vara med, roligare än att tillhöra evigheten och aldrig ha sett solen gå upp över grantopparna eller vågorna rulla in mot stranden.

Den här nanosekunden är min. Jag gör nästan vad jag vill med den. Naturligtvis kan jag bedöva mig med droger för att slippa ta del av verkligheten som den är. Det är mitt val hur jag ska hantera nanosekunden. Min stund på jorden.