Åren går - en dag i taget
Bloggens besökssiffror ändrar sig långsamt och jag förstår att det fortfarande kommer besökare. Själv har jag inte tittat in på mycket länge. Kanske har någon undrat om hur det gått för Torrdockan.
Med nykterheten har det gått bra. Jag lydde regeln Noll tolerans och har inte fått i mig någon alkohol. Det har gått över sju år och vad jag hört är människans samtliga celler utbytta vart sjunde år. Alltså bör jag bara ha nyktra celler i min kropp. Fysiskt mår jag bra trots krämpor som kommer med åren och inte har med alkohol att göra. Den stora fölrändringen är i mitt psyke. Jag är en helt annan personlighet nu än när jag drack. Alla mina igelkottetaggar är bortplockade och jag känner mig lugn, glad och tacksam. Jag är inte bitter och sitter aldrig och ältar gamla tristheter. Jag har gått vidare i livet och känner glädje och livskraft. Mina relationer med familj och vänner är lugna och trygga och jag har egentligen inga bekymmer. Dyker det upp problem löser jag dem lugnt och klättrar inte på väggarna vad som än händer. framför allt letar jag inte upp systembolaget för att finna den falska trösten som finns i deras flaskor och boxar. Jag ser inte ens skyltningen i deras butiker, jag slinker förbi utan pockande behov och fåniga tankar om att det skulle vara trevligt med ett glas vin. Jag har inte glömt att det aldrig räckte med ett glas, det räöckte knappt med en dunk och problemen växte av vinet. Att vakna nykter är en god start på dagen och jag startar dagarna så.
Jag går på möten varje vecka minst en gång. Det vore riskabelt och dumt att sluta gå på AA och det är en nyttig påminnelse att möta nykomlingar och en bekräftelse på att jag valde rätt när jag träffar veteraner. Men jag har förlorat vänner under resans gång. En kär vän orkade inte längre, hon tog sitt liv i fylla och förtvivlan. andra har försvunnit av andra skäl och det mest tragiska försvinnandet är när någon tar återfall och kanske aldrig återkommer. Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst.
Många sorters människor delar den här sjukdomen. Det finns en kategori pladdermakare som hulkar på möten och sen går till kvarterskrogen för nästa fylla. Om och om igen. Det där är fullkomligt meningslöst. Den lurar ingen mer än sig själv. Regeln är så enkel att minsta barn skulle fatta: Ingen aölkohol, noll promille! Varje dag. Alkohol löser inga problem, skapar bara fler.
Det är svårt att starta en ny livsstil, ingen ska tro att det är en enkel match. Men det går. Alla kan. Bara viljan kan väckas till liv därinne i fyllans becksvarta mörker. Helst innan du supit skallen av dig och sitter ensam i en sophög och letar skvättar i tomglasen. Helst innan värdigheten runnit bort i ölfloden och ditt omdöme drunknat i vinboxen. Livets högvinst för alkoholister finns i nykterhet. Hitta den!
Med nykterheten har det gått bra. Jag lydde regeln Noll tolerans och har inte fått i mig någon alkohol. Det har gått över sju år och vad jag hört är människans samtliga celler utbytta vart sjunde år. Alltså bör jag bara ha nyktra celler i min kropp. Fysiskt mår jag bra trots krämpor som kommer med åren och inte har med alkohol att göra. Den stora fölrändringen är i mitt psyke. Jag är en helt annan personlighet nu än när jag drack. Alla mina igelkottetaggar är bortplockade och jag känner mig lugn, glad och tacksam. Jag är inte bitter och sitter aldrig och ältar gamla tristheter. Jag har gått vidare i livet och känner glädje och livskraft. Mina relationer med familj och vänner är lugna och trygga och jag har egentligen inga bekymmer. Dyker det upp problem löser jag dem lugnt och klättrar inte på väggarna vad som än händer. framför allt letar jag inte upp systembolaget för att finna den falska trösten som finns i deras flaskor och boxar. Jag ser inte ens skyltningen i deras butiker, jag slinker förbi utan pockande behov och fåniga tankar om att det skulle vara trevligt med ett glas vin. Jag har inte glömt att det aldrig räckte med ett glas, det räöckte knappt med en dunk och problemen växte av vinet. Att vakna nykter är en god start på dagen och jag startar dagarna så.
Jag går på möten varje vecka minst en gång. Det vore riskabelt och dumt att sluta gå på AA och det är en nyttig påminnelse att möta nykomlingar och en bekräftelse på att jag valde rätt när jag träffar veteraner. Men jag har förlorat vänner under resans gång. En kär vän orkade inte längre, hon tog sitt liv i fylla och förtvivlan. andra har försvunnit av andra skäl och det mest tragiska försvinnandet är när någon tar återfall och kanske aldrig återkommer. Det finns inget annat lyckligt slut på ett alkoholistliv än nykterhet. Allt annat är tragiskt, nedbrytande och meningslöst.
Många sorters människor delar den här sjukdomen. Det finns en kategori pladdermakare som hulkar på möten och sen går till kvarterskrogen för nästa fylla. Om och om igen. Det där är fullkomligt meningslöst. Den lurar ingen mer än sig själv. Regeln är så enkel att minsta barn skulle fatta: Ingen aölkohol, noll promille! Varje dag. Alkohol löser inga problem, skapar bara fler.
Det är svårt att starta en ny livsstil, ingen ska tro att det är en enkel match. Men det går. Alla kan. Bara viljan kan väckas till liv därinne i fyllans becksvarta mörker. Helst innan du supit skallen av dig och sitter ensam i en sophög och letar skvättar i tomglasen. Helst innan värdigheten runnit bort i ölfloden och ditt omdöme drunknat i vinboxen. Livets högvinst för alkoholister finns i nykterhet. Hitta den!
Vad skulle man göra utan vänner?
Lev medan du lever!
Samma öde väntar oss alla, men du kan åtminstone leva medan du lever! Stupfull, salongsberusad, på kanelen, på dojan, packad, dragen, bakis och skakis - det är inget till liv. Du behöver inte skynda på döden, den kommer till slut ändå. Sen är det över. Men lev medan du lever - värdigt, skönt, plikttroget och seriöst. Trilla över kajkanten eller somna i en driva, spy i rännstenen eller kvävas i spyorna, dundra in i bergväggen, gå genom isen, vakna i fyllecellen, släpas hem genom stan, ha vita fläckar i minnet, ta morgonsupen med darrande händer, stirra in i tomheten, gömma sig för världen, dra ner persiennerna, somna utan gemenskap, knapra på en brödbit, kliva över räkningar och skräp, vända alla flaskor upp och ner, stinka som ett soprum, brinna i halsen, darra på handen, snubbla i trappan. Vad mer behöver du uppleva? Vad mer behöver du påminnas om?
Hycklarnas afton
Alla dessa aftnar! Nyårsafton, påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och alla fredagsaftnar och lördagsaftnar! De är som skapade för vodkabältet. Där bor vi, vars förfäder säkert fördrevs från de varma länderna för att de var för tystlåtna, obekväma, dystra och annorlunda och inte fick stanna i druvornas land utan drog upp i karga barrskogen och fick koka brygder på flugsvamp, lavar, mossor och träflis. Vi har våra aftnar då vi kan fortsätta i fädernas spår och supa skallen av oss på grövsta sätt. Föreställningen att det bara är alkoholister som dricker mycket är närmast löjeväckande. Vi alkoholister döljer det allmänna missbruket av alkohol. Lyssna bara till pratet bland "vanligt" folk. Nubbens glorifiering, brännvinets lov, vinets hyllning och whiskyns förträffligheter, systemköernas experter, kafferastens alkoholprat, planeringen inför varje helg och varje afton. Alkohol är ett kärt och omhuldat ämne och alla aftnar innebär att svensken tankar hem. Alkoholisterna dricker av tvång och besatthet, men varför dricker den vanliga människan så mycket och så gärna?
Och hur har man tänkt här? Denna ljuvliga försommardag med lunch ute i det gröna, sill på bordet och alla tillbehör, det viktigaste i blickfånget, tre flaskor sprit. Fint dukat, allt är perfekt. Ska det sitta barn med vid bordet? Ska de lära sig hur man gör? Sjunga och nubba och skåla och uppfatta att man inte ens den vackraste sommardag kan vara utan alkohol. Trots att man inte är alkoholist. Finns det en sådan med eller en person som är i farozonen, så lär det inte bli mycket kvar i någon av flaskorna. Hur slutade festen? Det får vi bara gissa oss till. Kanske så här.
En fest som också började festligt
En fest som också började festligt
Fredagsmys
Fredagsmys, nu ett etablerat begrepp, illustreras med harmoni och glädje i reklamen. Visst, fredagsmys är härligt. Fredagskänslan var också ett ord som väckte angenäma känslor. Lilla drinken, lilla oxfilén, lilla vinet, lilla soffan, lilla groggen, lilla sängen. Lilla baksmällan. Sen bytte en del av oss ut ordet lilla i nästan alla kombinationerna.
Också ett fredagsmys?
En stark drivkraft
Att skriva är för mig en stark drivkraft. Jag tror att en del som läser här anar att jag är en flitig skribent, att jag arbetat med ord länge och att jag har det i min yrkesverksamhet. Det stämmer. Eftersom det är så skamligt att vara alkoholist så alla alkoholister jorden runt vill vara anonyma, så vill förstås inte jag heller gå ut med namn och adress och berätta att jag är alkis. Det är för skambelagt. Några offentliga personer har gått ut ur den garderoben, vinkällaren kanske, och berättat hur det är, men de flesta smygsuper eller smusslar med sin svaghet och aktar sig noga för att det ska bli offentligt. En del kan inte hejda skandalen för de blir ertappade på bar gärning och det blir genast stora löpsedlar. Ju mer känd, ju större rubriker. Min alkoholism skulle inte orsaka en enda rubrik, jag rör mig inte i kändisskapet, men det skulle väcka ganska stor uppmärksamhet ändå och jag skulle efter det betrakats som fylltratt och min yrkesgärning skulle inte värderas seriöst efter det, befarar jag.
Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande. Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.
Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset. Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.
Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.
Jag har haft en smula problem med skrivandet här en längre tid. Jag tyckte jag inte hade mer att tillägga i det här ärendet och jag tyckte jag upprepade mig och att jag var färdig med det här. Bloggen speglade inte hela min tillvaro, herregud mitt liv är inte bara ett enda ältande om hur det är att vara alkis. Jag har fått en underbar gåva: att vara nykter och jag vill gå vidare, lämna det bakom mig. Jag tänker alltmer sällan på alkohol, jag har fått sinnesro och jag lever ett harmoniskt liv, där det just för tillfället inte händer något uppseendeväckande. Jag har vanliga vardagsbekymmer som alla andra och jag följer debatter och händelser som alla andra. Men skrivlusten finns kvar. Den har vaknat till liv igen efter det här uppehållet. Jag har skrivit annat under tiden, inte alls för webben, och jag har arbetat med det jag trivs bäst med: trycksaker.
Jag har gjort 978 inlägg här under åren som gått, det är inte något rekord, men ändå en ganska imponerande siffra. En del av inläggen finns i min bok Alkisar som går att beställa på Vulkan. Den säljer inte särskilt mycket, antagligen för den blir dyr med porto och allt. Jag tjänar inte en krona på den, jag får betala som alla andra. Och jag skulle nog inte heller köpa den för det priset. Jag tycker det är problematiskt. Ska jag fortsätta här och skriva om alkoholproblem som Rakel Torrdocka eller ska jag öppna en ny blogg. Eller ska jag skriva på ställen? Eller vad ska jag göra. Att jag har lämnat det eviga tugget om alkohol är ett friskhetstecken. Så blir man när nykterheten har slagit rot, det finns en massa annat att intressera sig för och det händer hela tiden nya saker att engagera sig i. Nykterheten gör att man blir som normala människor. Normala människor är inte fixerade vid alkohol, de tänker inte ständigt på den och de domineras inte av den. Det är kanske helt logiskt att jag efter flera års nykterhet inte längre engagerar mig i problemet på samma sätt som förut.
Just nu känns det som att jag ska fortsätta skriva här men att jag kanske lämnar det ständiga alkoholpratet. Jag ska försöka göra en lista, en handledning med länkar till de inlägg i min blogg som jag tror har stor betydelse för andra alkoholister och för deras anhöriga. Och så skruvar jag på kapsylen och skriver om andra saker! Bara någon gång om det blir aktuellt om alkohol.
Tveksamt?
Detta är en detalj från Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet i Rom. Kanske minns du att handen till vänster tillhör Adam och den högra handen är Guds hand. Syns det kanske en liten gnista mellan Adams pekfinger och Guds? Den här bilden fascinerar mig mycket. Jag har den med magnet på mitt kylskåp, den hänger med.
Adam ligger nonchalant utsträckt på jorden, han är nyskapad. Ett gott arbete syns det. Eva är inte skapad ännu, hon ska ju tas ut ur bröstkorgen på Adam så han måste väl ta några djupa andetag först för att klara det. Ett praktexempel på manlig påhittighet för att förklena kvinnans roll och insats i världsordningen: enda gången Mannen föder ett barn så är det en kvinna! Rangordningen är glasklar. Gud svävar majestätiskt i ett moln strax ovanför jordytan. Han är nöjd med sitt verk. Det fattas bara Adam en sak, nämligen Livet. Adam måste få liv och det ska Gud ge honom.
Vad är det för hand Adam sträcker fram för att få det underbara livet? En slapp, till synes kraftlös hand i en nonchalant gest. Som om han skulle ta emot en handkyss. Adam verkar inte särskilt ivrig eller angelägen. Vad är det för drummel? Här är han skapad som den första människan, nummer ett och ska få det underbara livet, hans eget ögonblick av evigheten. Och så verkar han inte ens angelägen! Gud kunde sväva vidare och förargat tänka: ånej, så där enkelt ska han inte ha det! Jag skippar det här första exemplaret och skapar en ny. Men till slut når ändå Guds pekfinger fram till Adams hand, livsgnistan, den oersättliga, flyger mellan dem och Adam blir levande.
Men varför har Adam denna tveksamma attityd? Är han rädd? Ja kanske, livet är inget att leka med, åtminstone inte om man blir utjagad ur Paradiset som Adam och Eva sen blev. Där ligger han makligt utsträckt och behöver egentligen inte röra ett finger, nu ska han få livet som gör att han inte får en lugn stund mer i sitt liv. Den där handen som han sträcker ut ska arbeta hårt och oförtrutet, den kommer att bli skrovlig och smutsig, få självsprickor och valkar. Kanske han tror det är bättre att ligga kvar på marken och vila. Kanske Gud kan skapa några fåglar som sällskap åt honom så att han slipper det där komplicerade med Eva.
Gud har gjort jobbet. Det enda Adam behöver göra är att sträcka ut sin hand. Mer krävs inte. Ändå tvekar han. Det är en vacker bild av en vacker skapelseberättelse bland tusentals andra. Våra nordiska gudar gjorde de första människorn av två träd, Ask behövde inte ge liv åt Embla, hon var ett eget träd.
Den som behöver hjälp och bara behöver sträcka ut sin hand för att få den, kanske kan känna ibland som Adam. Jag har det bekvämt som det är. Jag stannar kvar i mitt gamla. Jag orkar inte. Inte nu, senare. En annan dag. Jag väntar. Låt det gå en tid. I morgon passar bättre.
Känner någon igen sig? Tvekan, tvivel, håglöshet, flyktbegär, rädsla, nonchalans, konflikträdsla, lättja. "Visst vill jag bli nykter. Visst ska jag bli det. Nån gång. Senare. Inte nu, senare. En annan dag. I morgon kanske. Eller nästa vecka. Det har jag bestämt mig för. Men inte i dag. Det blir nog bra. Man får inte ha för bråttom. Tids nog ska jag sluta dricka. Om jag behöver hjälp? Nej, nej, jag klarar mig på egen hand. Just nu passar det bara inte. Kanske i sommar. Eller i höst. Vi får se." När det enda du behöver göra är att sträcka ut din hand för att ta emot livet som erbjuds dig!
...återfå mitt förstånd
Jag ägnade min tid åt AA:s andra steg och läste avslutningen med nya ögon. Sådant händer mig ofta. Jag har läst texterna många, många gånger, men det märkliga är att jag hittar nya saker i dem igen och igen.
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
Andra steget lyder: Vi kom till tro att en kraft större än vår egen kunde återge oss vårt förstånd. En kraft större än min egen ska hjälpa mig. Vad ska jag få hjälp med? Att bli nykter? Nej, det står inte ett ord om nykterhet. Jag ska få hjälp med att återfå mitt förstånd. Om jag återfår det, kommer jag att förstå att jag ska sluta dricka, att jag inte ska vara dåraktig nog att någonsin mer dricka. Den som har återfått sitt förstånd kommer att fatta det.
Jag har alltså haft ett förstånd som alla andra människor. Annars kan jag ju inte återfå det. Vart tog mitt förstånd vägen? Det löstes upp och förintades. Alkoholen löste upp mitt förstånd och jag förlorade det. Det är alkoholens effekt på oss människor. Jag skriver inte "oss alkoholister" för alkoholen gör ingen skillnad mellan sina konsumenter. Häll i en ärkebiskop massor av whiskey så blir han också en lallande fåntratt med mitran på sned och alban nerspydd. Det är alkoholens effekt och i ett lindrigt stadium kan alla observera det efter att det första glaset höjts i en skål runt bordet. Sorlet ökar, skratten bli högre, gesterna livligare och stämningen förändras.
Skillnaden mellan oss människor är bara att alkoholen berövar oss alkoholister vårt förstånd permanent, medan den vanliga konsumenten (som den tänkta ärkebiskopen med flera) får tillbaka sitt förstånd dagen efter. Priset är kanske en kraftig baksmälla, medan det för oss alkoholister har ett högre pris. Vi måste skölja bort ännu mer av vårt förstånd med ytterligare alkohol dagen efter och dagen efter i all oändlighet. Om vi inte återfår förståndet.
Alla våra försök att bli förståndiga när det gäller alkohol har misslyckats. Vi är helt medvetna om att vårt beteende är fel och förödande och vi bestämmer ideligen att sluta dricka, inte dricka så mycket, inte så ofta, inte ensam, inte på fest, inte mitt i veckan osv osv. Alla försök misslyckas förr eller senare. Alkoholen har tagit ifrån oss vårt förstånd och vi är kraftlösa när det gäller alkohol.
En kraft större än vår egen kan hjälpa oss. I första hand med att återfå förståndet. Det kommer att återvända bit för bit. För en del går det långsamt, för andra snabbt. Minsta klunk av alkohol gör att förståndet försvinner igen. Det kan inte stanna kvar i alkoholistens kropp när den tillförs alkohol. Alkoholisten kan vara hur begåvad som helst, hur smart som helst i alla andra sammanhang, men när det gäller alkohol säger det bara POFF och så har förståndet smitit ut igen. Sitter kanske på en sten utanför och glor håglöst på token därinne som super och dansar och ramlar och sluddrar.
Kraften är utanför oss, den finns inte inuti en alkoholist. Om så var fallet skulle det inte finnas några alkoholister, eftersom (trots vad många icke-alkisar tror) de flesta har en stark önskan att kunna sluta dricka, men kraften finns inte. Vad vi sen kallar den kraften är i läget oviktigt, vi måste konstatera att vi har den inte själva. Ska jag sluta dricka, och det måste jag om jag inte ska dö av min sjukdom, måste jag tro att en kraft större än min egen kan hjälpa mig. Inte genom att ta bort alkoholen från mig - den måste jag ställa undan själv - utan genom att ge mig tillbaka mitt förstånd som jag förlorat i spritfloden. Då, när jag får förståndet tillbaka, får jag kraft att sluta dricka.
Alkoholfri minibar
Det tog tid innan jag vågade resa med flyg. Jag hade dåliga minnen av en del resor då jag kunde ta återfall efter att ha suttit och hycklat nykter i tre veckor vid poolkanten. På hemresan fick jag panik. Det var sista chansen att dricka, att köpa hem. Jag behövde bara höra drickavagnen klirra i gången så blev jag törstig. Jag beställde alltid, vilken tid på dygnet det än var. Att det var sanslöst idiotiskt att dricka klockan sju på morgonen fattade jag inte. Jag trodde alla drack på flyget, jag såg inte ens att det var många som inte beställde annat än juice och vatten.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
Nu vågar jag resa. Jag känner inget tvång att dricka, jag har inte sug på samma sätt som förr. Det är en befrielse att ha kommit bort från det ständiga planerandet, det ständiga suget, brådskan att få i sig en skvätt alkohol för att sluta lida. Utlandsresor var ett extra tillfälle att dricka alla sorter, dyr sprit var inte så dyr i Spanien eller Grekland, vinet flödade, det gick att ta avec till kaffet, kaffet var ibland dyrare än likören. När jag sist reste ensam sa jag till rumsbetjäningen direkt att tömma minibaren på allt utom vatten. Det väckte inget uppseende, jag var på rehab, det syntes på boyen att han förstod det. Jag tar inga risker. Jag tänker inte utsätta mig för frestelser bara för att kunna skryta efteråt. Det finns ingen ära i sånt.
En arbetskamrat åkte till en mässa i Tyskland. Att han var alkoholist visste ingen på det nya jobbet. Han hade bara jobbat några veckor hos oss och höll på att organisera en ny avdelning. Han uteblev från alla möten, dök inte upp i företagsmontern, han låg medvetslös på hotellrummet i ett katastrofalt återfall. Prsonalchefen fick åka ner och reda upp skandalen och ta hem honom. Enda förklaringen: Det fanns en minibar på hotellrummet. Det blev en för stark frestelse. Han började med en miniflaska, sen fanns hela stadens spritbutiker att tillgå och roomservice serverade dygnet runt. Varför får man inte beställa alkoholfritt kylskåp på hotellen?
I morgon reser jag till en varm, solig plats med en underbar pool, 400 kvadratmeter! Röda havet på promenadavstånd. Jag har ingen ångest som jag måste dämpa (eller förvärra) med alkohol, jag är inte intresserad av barer och nattklubbar, jag vill ha en svalkande färskpressad juice vid poolkanten och till middagen dricker jag genomgående bubbelvatten. Det faller sig numera helt naturligt och ingen höjer på ögonbrynen och trugar mig.
Skrattande flaskan
Men det är väl också själva faan!
Kan vi inte få stopp på det här eländet! Finns det inget botemedel? Alla andra sjukdomar bemästras, men alkoholism är obotlig. Den kan bara stoppas med nykterhet och det hjälper inte stort att gå till doktorn. På hemväg från doktorn kan alkoholisten få för sig att slinka in på puben för en öl. Tio öl efteråt och pank, lullar han hemåt. Tjugo öl efteråt blir han utslängd på gatan, somnar i ett buskage och vaknar i fyllecellen. Detta händer varje dag, året om, på de flesta platser där det finns en alkis och en pub. Och det finns det ju överallt nuförtiden.
Den enkla medicinen mot alkoholism kan varje alkis greja själv: aldrig mer dricka alkohol. Enkelt, va? Just det. Enkelt recept för alla som inte är alkoholister. De som inte har suget, nedbrytandet av den egna kraften och viljan, trycket infrån, påverkan utifrån och sin egen besatthet som stora kolosser till hinder. Men det är enkelt! Det försöker vi som lycktas nyktra till att förmedla till de darrande stackare som fortsätter med supandet. Efteråt är allt enkelt. Mitt i kampen är det ohyggligt. Det är nyttigt att bli påmind som man blir på ett möte med andra alkoholister. Där sitter den uppskakade med två veckors nykterhet, där sitter den med tjugo år utan alkohol, där kommer någon för första gången till ett möte, fortfarande inte helt övertygad att det egna våldsamma drickandet beror på alkoholism.
Dit kommer den upprörda som misslyckats och tagit ett återfall, dit kommer den som aldrig skulle bli som farsan, men nu varit länge som farsan - dvs full och galen. Dit kommer den välbärgade gentlemannen som varit allt annat än gentleman när den sista fyllan rullade in på sitt femte dygn. Där kommer den som för ett par dagar sen darrande skrevs ut från sjukhuset efter tillnyktring, dit kommer hon som satt i ensamheten och drack den ena boxen efter den andra tills det blev stopp. Där sitter vi runt bordet och delar våra erfarenheter. Den ensammasre av alla ensamma som druckit i köket nätterna igenom, upptäcker att det finns fler som gjort likadant. Ingen är ensam om sitt drickande. Om man kunde riva bort alla ytterväggar en sen kväll skulle vi se en enorm samling människor som dricker och dricker. Utan sällskap, utan att ha roligt.
Gör du det? Super i ensamheten? Sök upp andra alkoholister och lyssna på hur de gjort för att befria sig från sitt tvång. De finns på AA. Det finns möten i minsta håla jorden runt. Gå dit och lyssna. Det kostar ingenting. Det bjuds till och med på kaffe. Du behöver inte lova någonting. Ge det en chans. Ge dig själv en chans.
Den enkla medicinen mot alkoholism kan varje alkis greja själv: aldrig mer dricka alkohol. Enkelt, va? Just det. Enkelt recept för alla som inte är alkoholister. De som inte har suget, nedbrytandet av den egna kraften och viljan, trycket infrån, påverkan utifrån och sin egen besatthet som stora kolosser till hinder. Men det är enkelt! Det försöker vi som lycktas nyktra till att förmedla till de darrande stackare som fortsätter med supandet. Efteråt är allt enkelt. Mitt i kampen är det ohyggligt. Det är nyttigt att bli påmind som man blir på ett möte med andra alkoholister. Där sitter den uppskakade med två veckors nykterhet, där sitter den med tjugo år utan alkohol, där kommer någon för första gången till ett möte, fortfarande inte helt övertygad att det egna våldsamma drickandet beror på alkoholism.
Dit kommer den upprörda som misslyckats och tagit ett återfall, dit kommer den som aldrig skulle bli som farsan, men nu varit länge som farsan - dvs full och galen. Dit kommer den välbärgade gentlemannen som varit allt annat än gentleman när den sista fyllan rullade in på sitt femte dygn. Där kommer den som för ett par dagar sen darrande skrevs ut från sjukhuset efter tillnyktring, dit kommer hon som satt i ensamheten och drack den ena boxen efter den andra tills det blev stopp. Där sitter vi runt bordet och delar våra erfarenheter. Den ensammasre av alla ensamma som druckit i köket nätterna igenom, upptäcker att det finns fler som gjort likadant. Ingen är ensam om sitt drickande. Om man kunde riva bort alla ytterväggar en sen kväll skulle vi se en enorm samling människor som dricker och dricker. Utan sällskap, utan att ha roligt.
Gör du det? Super i ensamheten? Sök upp andra alkoholister och lyssna på hur de gjort för att befria sig från sitt tvång. De finns på AA. Det finns möten i minsta håla jorden runt. Gå dit och lyssna. Det kostar ingenting. Det bjuds till och med på kaffe. Du behöver inte lova någonting. Ge det en chans. Ge dig själv en chans.
På tröskeln till intigheten
Borta bra, hemma bäst
De första åren av nykterhet vågade jag inte resa charter. Det var helt förknippat med en väldig mängd alkohol med början redan på flyget. Det behövde bara klirra en smula från serveringsvagnen så fick jag fart på impulserna. Faktiskt startade jag ett återfall på en flygresa - på hemvägen! Det var löjligt! Jag hade suttit med juice på poolkanten och hycklat i flera veckor, nobbat alla paraplydrinkar och allt vin till maten. På hemresan fick jag ett slags panik och kastade mig över småflaskorna. Jag hade köpt ut taxfree och menat det som en present, men hemma drack jag opp presenterna och sen var jag ute på banan igen.
Nu är jag nyligen hemkommen från en charterresa och jag har inte ens tänkt på alkohol som en möjlighet. Min reskompis har druckit en halv flaska vin till middagen, jzg har inte känt mig frestad. Serveringsvagnen har klirrat förbi på planet, stolsgrannarna har haft tunga påsar med klirrande, kluckande innehåll, men jag har inte reagerat. Jag blev själv förvånad. Hur kan tankarna på alkohol ha försvunnit? Är jag botad? Har jag blivit frisk?
Nej, sakta i backarna. Alkoholism är obotlig. Det är ingen idé att slå sig till ro och inbilla sig att sjukdomen är över. Ånej, den är listig, falsk och stark. Jag har en paus, jag har haft en lycklig vecka utan kval, jag är nykter, släpade inte hem någon taxfree som jag tror ska räcka länge men blir uppdrucken i snabb takt, jag har hela resan i klart minne, det har inte hänt några pinsamheter och jag känner mig utvilad, frisk och lycklig! Mitt arbete med min nykterhet är därför inte över. Det måste fortsätta som vanligt med uppmärksamhet på lurande faror och sinnesstämningar, möten med andra alkoholister i vår gemenskap, studier av texterna och en ödmjuk attityd. Då kan min nykterhet fortsätta.
Nu är jag nyligen hemkommen från en charterresa och jag har inte ens tänkt på alkohol som en möjlighet. Min reskompis har druckit en halv flaska vin till middagen, jzg har inte känt mig frestad. Serveringsvagnen har klirrat förbi på planet, stolsgrannarna har haft tunga påsar med klirrande, kluckande innehåll, men jag har inte reagerat. Jag blev själv förvånad. Hur kan tankarna på alkohol ha försvunnit? Är jag botad? Har jag blivit frisk?
Nej, sakta i backarna. Alkoholism är obotlig. Det är ingen idé att slå sig till ro och inbilla sig att sjukdomen är över. Ånej, den är listig, falsk och stark. Jag har en paus, jag har haft en lycklig vecka utan kval, jag är nykter, släpade inte hem någon taxfree som jag tror ska räcka länge men blir uppdrucken i snabb takt, jag har hela resan i klart minne, det har inte hänt några pinsamheter och jag känner mig utvilad, frisk och lycklig! Mitt arbete med min nykterhet är därför inte över. Det måste fortsätta som vanligt med uppmärksamhet på lurande faror och sinnesstämningar, möten med andra alkoholister i vår gemenskap, studier av texterna och en ödmjuk attityd. Då kan min nykterhet fortsätta.
Talande tystnad
Någon försvinner ur gruppen, glider stillsamt bort och kommer inte på möten. Kanske hittat en annan grupp, kanske flyttat, kanske bytt jobb, kanske blivit sjuk. Ett "kanske" som känns sorgligt: kanske tagit återfall. När någon försvinner har alltid någon sett eller hört något, han är i en annan grupp, han har flyttat, hon jobbar på andra sidan stan osv. Det kan dröja mycket länge innan den personen dyker upp igen, men det brukar nästan alltid ske. Återseendet brukar vara rörande och hjärtligt. Det är med lättnad jag återser någon och förstår att det fanns massor av skäl att vi inte setts på ett tag. Men en del återkommer aldrig. Aldrig. Jag förstår efter en lång tid att allt inte står rätt till. Ingen vet något, ingen har sett eller hört något. Allt är tyst. Jag förstår inte var de gömmer sig. Vad händer? Scenariot är oftast tragiskt.
Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.
Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.
Tomglashantering
Garanterat urdruckna...
Fredagskväll vid grillen
Hade vi kul?
Men alla dricker ju!
Javisst, alla dricker. Det ingår i vår kultur. Vi bor i vodkabältet så det dricks inte bara milda viner utan rejäla varor med hög procentsats. Förr var det vanligt brännvin till helgen, numera dricker svensken fina grejer också. Jag känner några som stolt kallar sig för whiskykännare, för att inte säga experter. Tänka sig!
Det är inte sant att alla dricker. Det är bara när man själv dricker som man inte upptäcker att det är många som dricker måttligt eller inte alls. Det finns ett fritt val och alla dricker sig inte småfulla ens på den gladaste fest. Hela vårt kalenderår är inprickat med helger och festligheter där alkoholen ingår som en självklar ingrediens. Nu är det kräftkalas, sen blir det surströmming, det är inte långt mellan officiella dryckestillfällen.
Den som inte dricker har det en aning besvärligt att kryssa mellan dryckesfesterna. Det går alldeles utmärkt att sitta till bords utan att dricka annat än kolsyrat bubbelvatten. Varje kräfta behöver inte skölja ner med alkohol, varje räka behöver inte dränkas i vitt vin. Festen blir bara plågsam då de som dricker och dricker mycket börjar få svårt med balans och tal. Då är det dags att lämna festen. Sen brukar det inte vara roligt längre. Åtminstone inte för den som är nykter. De andra stannar och dricker tills det är tomt i flaskorna. Efteråt kanske de inte minns någonting. Var det värt baksmällan?
Det är inte sant att alla dricker. Det är bara när man själv dricker som man inte upptäcker att det är många som dricker måttligt eller inte alls. Det finns ett fritt val och alla dricker sig inte småfulla ens på den gladaste fest. Hela vårt kalenderår är inprickat med helger och festligheter där alkoholen ingår som en självklar ingrediens. Nu är det kräftkalas, sen blir det surströmming, det är inte långt mellan officiella dryckestillfällen.
Den som inte dricker har det en aning besvärligt att kryssa mellan dryckesfesterna. Det går alldeles utmärkt att sitta till bords utan att dricka annat än kolsyrat bubbelvatten. Varje kräfta behöver inte skölja ner med alkohol, varje räka behöver inte dränkas i vitt vin. Festen blir bara plågsam då de som dricker och dricker mycket börjar få svårt med balans och tal. Då är det dags att lämna festen. Sen brukar det inte vara roligt längre. Åtminstone inte för den som är nykter. De andra stannar och dricker tills det är tomt i flaskorna. Efteråt kanske de inte minns någonting. Var det värt baksmällan?
Tavlan Hip hip hurra! av Krøyer
Det är svårt att föreställa sig den här glada festen utan alkohol. Det är en av de verkligt idylliska hyllningarna till glädjen, kamraterna, sommaren, familjen, den goda vänskapen, den glada festen. Självklart ska traditionen leva vidare och folk ska höja sina glas och skåla. Men det måste inte vara alkohol i alla glas!
Baksmällan i augusti
Långsemester. Fyra, fem veckor. Grillning mest varje kväll. Vin och öl varje kväll. Ingen väckarklocka, inget jobb att passa, frihet. Jag minns hur det kändes när semestern tog slut. Vinet hade gjort sitt. Efter varje semester ökade mitt vardagsdrickande. Det hade blivit en vana med det dagliga vinet och det ena glaset ledde till det andra. Stan är full av skakande bakisdarrande semestersuputer. En del nyktrar inte till ens till nästa semester...
Hur ska jag göra för att få slut på eländet? Testa med ett par helnyktra dagar (inte ens lättöl). Funkar det utan att du börjar darra, ställa till med gräl, vara förbannad, känna sug, inte kunna gå förbi systemet utan att slinka in, eller åtminstone köpa folköl på Ica, då kan du lägga till några nyktra dagar och känna dig lite lugnare. Men du behöver säkert ta dig en ordentlig period nykterhet mellan varven. Om du inte klarar två dagars total nykterhet utan att börja klättra på väggarna, riva omkring i alla skåp efter flaskor med skvättar, klösa tapeter och tugga matta och sen slinka ner på kvarterskrogen och ta in första glaset eller första karaffen - då har du problem. Men det visste du redan, eller hur?
Hur ska jag göra för att få slut på eländet? Testa med ett par helnyktra dagar (inte ens lättöl). Funkar det utan att du börjar darra, ställa till med gräl, vara förbannad, känna sug, inte kunna gå förbi systemet utan att slinka in, eller åtminstone köpa folköl på Ica, då kan du lägga till några nyktra dagar och känna dig lite lugnare. Men du behöver säkert ta dig en ordentlig period nykterhet mellan varven. Om du inte klarar två dagars total nykterhet utan att börja klättra på väggarna, riva omkring i alla skåp efter flaskor med skvättar, klösa tapeter och tugga matta och sen slinka ner på kvarterskrogen och ta in första glaset eller första karaffen - då har du problem. Men det visste du redan, eller hur?
Inmålad i ett hörn
Jag hör ofta folk säga: Jag visste inte att jag var alkoholist eller Jag var inte alkoholist, absolut inte, jag bara drack lite för mycket. Många tillägger att det var först när de kom till AA eller ett behandlingshem som de insåg att de var alkoholister. För mig var det faktiskt helt annorlunda. Eftersom jag inte tror att jag är något specialfall antar jag att det finns massor av alkoholister som delar min erfarenhet. Jag var helt medveten om att mitt förhållande till alkohol var farligt och skadligt! Jag kallade mig inte alkoholist, för jag hade precis samma föreställning som de flesta: att det är gubbarna på bänken som är alkoholister.
En alkoholist är inte en omedveten idiot, det vore naivt att tro att alla som super inte har en aning om vad de gör. De vet med stor sannolikhet att de har ett felaktigt beteende och att alkoholen inte hjälper dem. Men de är beroende. Och ett beroende kan man inte bara lägga på hyllan, det måste bearbetas. Jag upptäckte tidigt att jag hade en stark dragning till alkohol, den kanske infann sig vid första glaset. Jag hade en inre rytande korpral som förde befäl. En inre röst sa till mig att lugna ner mig, att inte prata så högt, att inte göra det eller det. Jag hade inte koll på mig själv, men min inre korpral hade koll på mig. För att få tyst på den envetne rackaren hjälpte bara att dricka lite mer. Då tystnade han.
Eftersom jag var medveten om att alkoholen var skrämmande farlig för mig, så undvek jag en del fester och tillfällen då det skulle flöda av alkohol. Jag visste att jag skulle vara försiktig. Jag hade kontroll över det hela under många år. Med endast enstaka övertramp, inget dock så allvarligt att det inte kunde ursäktas. Alla mina försök att hantera alkoholen på ett normalt sätt misslyckades. Ett efter ett. Med tiden hade jag prövat det mesta men ingenting hjälpte. Jag fastande mer och mer och trasslade in mig mer och mer. Men jag var inte omedveten om det. Jag hade klart för mig vad det här kunde leda till.
Jag visste, men nonchalerade det. Jag insåg att jag var alkoholist men kunde ändå inte hindra sjukdomen från att fortskrida och ta över mig helt. Det var dömt att misslyckas. Frågan var bara när det hela skulle gå över styr. Mot slutet var jag inte närvarande i verkligheten, jag var i min egen förvirrade värld utan kontroll. Den inre korpralen hade dött och låg utslagen i något hörn. Jag drack vidare och nu fanns det ingen återvändo. Jo. Total nykterhet, nobba nubben. Det vardet enda som kunde hindra min väg mot utslagning, ensamhet och död. Då var mina sinnen alltför avtrubbade av mina många års drickande och jag kunde inte ta några egna beslut. Jag hade förlorat styrförmågan och var hjälplös. Som tur var fick jag hjälp av stödjande familj och vänner. Sjukdomen som kan botas med nykterhet gjorde att jag inte kunde nyktra till av egen kraft. Tala om moment 22! Jag hade målat in mig i ett ensamt hörn, varje steg ut var svårt och krävde kraft och beslut. Sjukdomen hade mig i sitt våld, men jag stapplade ut. Fri och ödmjuk. Det här var inte något jag kunde göra utan stöd. Och jag fick det.
En alkoholist är inte en omedveten idiot, det vore naivt att tro att alla som super inte har en aning om vad de gör. De vet med stor sannolikhet att de har ett felaktigt beteende och att alkoholen inte hjälper dem. Men de är beroende. Och ett beroende kan man inte bara lägga på hyllan, det måste bearbetas. Jag upptäckte tidigt att jag hade en stark dragning till alkohol, den kanske infann sig vid första glaset. Jag hade en inre rytande korpral som förde befäl. En inre röst sa till mig att lugna ner mig, att inte prata så högt, att inte göra det eller det. Jag hade inte koll på mig själv, men min inre korpral hade koll på mig. För att få tyst på den envetne rackaren hjälpte bara att dricka lite mer. Då tystnade han.
Eftersom jag var medveten om att alkoholen var skrämmande farlig för mig, så undvek jag en del fester och tillfällen då det skulle flöda av alkohol. Jag visste att jag skulle vara försiktig. Jag hade kontroll över det hela under många år. Med endast enstaka övertramp, inget dock så allvarligt att det inte kunde ursäktas. Alla mina försök att hantera alkoholen på ett normalt sätt misslyckades. Ett efter ett. Med tiden hade jag prövat det mesta men ingenting hjälpte. Jag fastande mer och mer och trasslade in mig mer och mer. Men jag var inte omedveten om det. Jag hade klart för mig vad det här kunde leda till.
Jag visste, men nonchalerade det. Jag insåg att jag var alkoholist men kunde ändå inte hindra sjukdomen från att fortskrida och ta över mig helt. Det var dömt att misslyckas. Frågan var bara när det hela skulle gå över styr. Mot slutet var jag inte närvarande i verkligheten, jag var i min egen förvirrade värld utan kontroll. Den inre korpralen hade dött och låg utslagen i något hörn. Jag drack vidare och nu fanns det ingen återvändo. Jo. Total nykterhet, nobba nubben. Det vardet enda som kunde hindra min väg mot utslagning, ensamhet och död. Då var mina sinnen alltför avtrubbade av mina många års drickande och jag kunde inte ta några egna beslut. Jag hade förlorat styrförmågan och var hjälplös. Som tur var fick jag hjälp av stödjande familj och vänner. Sjukdomen som kan botas med nykterhet gjorde att jag inte kunde nyktra till av egen kraft. Tala om moment 22! Jag hade målat in mig i ett ensamt hörn, varje steg ut var svårt och krävde kraft och beslut. Sjukdomen hade mig i sitt våld, men jag stapplade ut. Fri och ödmjuk. Det här var inte något jag kunde göra utan stöd. Och jag fick det.
Bilsemester
Skönt att se nya trakter på semestern!
Bilburen
