© Torrdockan

Jag måste sluta bry mig om andra alkisar, jag måste bli egoist och tänka på mig själv och min egen nykterhet. Jag måste umgås med människor som har en stabil nykterhet som varat flera år och inte sådana som har akut återfallsrisk hängande över sig, sådana som Felix till exempel. 

Det ingår i min kristna livsåskådning att hjälpa andra. Det har lurat mig att tro att man kan hjälpa en alkoholist. Det går inte, banka, banka in det i huvudet, snälla Jag!

Visst, man kan leda en häst till vatten osv. I en alkoholists fall är det tvärtom. Man kan leda honom, släpa honom, bära honom från alkoholfloden, men han hittar ett nytt ställe att släcka törsten på. Han eller hon måste ta ett eget beslut om sin nykterhets vara eller inte vara. Han och ingen annan måste ta beslutet att bli nykter, att sätta korken i flaskan eller stänga kranen till vindunken.

Mina vänner i AA förmanar mig. Du får inte bli medberoende, dvs komma in i den  roll som morsor, farsor, syskon, flick- och pojkvänner, fruar och äkta män så lätt får till en alkoholist! Sätt stopp!

Jag förstår nu att jag måste bryta det här, jag kan inte hjälpa någon annan. Jag kan knappt hjälpa mig själv. Jag har en skör nykterhet - den måste gå före allt annat. Jag kan inte hjälpa Felix, jag får inte hjälpa honom om jag inte själv ska gå under.

Det sägs att en alkoholist måste nå sin botten för att fatta beslutet att försöka bli nykter. Jag bars ut ur mitt hem på bår med 2,5 promille i blodet och 100 farliga tabletter i magen! Det enda jag trodde kunde avbryta mitt drickande var Döden. Jag hade nått min botten - ville inget hellre än att sluta dricka, bara få stopp på eländet.

Jag överlevde, jag fick en frist. Jag fick hjälp av proffs för att stappla de första stegen i nykterheten. Jag måste vara rädd om den.