© Torrdockan

Jag slutar skriva på Torrdockans blogg. Det betyder inte att jag slutar skriva, men jag har - som det känns nu - ingenting mer att tillägga när det gäller den sjukdom jag lider av. Jag har fått ett nytt liv och det kretsar inte kring alkohol utan om andra saker. Jag är nöjd med mitt liv, jag har fått sinnesro, allt har blivit mycket bättre och jag känner mig glad och fri. Jag kommer att fortsätta att sprida budskapet, men inte via den här bloggen. Jag ger mycket av min tid till AA och jag välkomnar alla som har en önskan att sluta dricka till den gemenskapen. Sök hjälp och stöd!

Tack för all support och stöd jag fått av er läsare. Jag vet att mina rader ibland har träffat sitt mål och syfte och det känns bra. Jag har inte fått en enda elak gliring eller en enda syrlig kommentar, bara positiva uppskattande kommentarer under de här åren.  Jag fortsätter att blogga tills vidare på en annan adress. Den som vill veta platsen kan maila torrdockan@yahoo.se.

Kanske vi ses där. Jag har vässat min penna. Välkomna!

AA:s tidning Bulletinen har bett om ursäkt för publiceringen av stulna texter från den här bloggen. Saken är därmed ur världen och jag hoppas att de inblandade lärt sig en läxa. Det går inte att hindra folk från att låna bilder och text, men då måste man skriva vem man lånat från, inte uppge sig själv som upphovsman. De som tankar ner en låt av Benny Andersson från webben kanske inte kan hindras, men om den uppger sitt eget namn som upphov till musiken och texten gör han sig skyldig till en odiskutabel olaglighet. Vad än syftet är.

Jag förstår att det känns obekvämt att jag skriver så sporadiskt och ryckigt. Så är det just nu men det går alldeles utmärkt att få tips om när det är något nytt här genom att anmäla sig till höger på knappen Följ bloggen. Då kommer man till blogglovin´ och kan via sin mail få exakta uppgifter om när bloggen uppdaterats. Bra, va? Hittills är det bara 2 som nappat.

Jag måste göra något roligt så jag har något att berätta om! Så känns det med webbskrivandet ibland. För längesen hade jag en dagbok på nätet. Det var långt före det kallades blogg, ordet fanns inte ens. Jag skrev i flera år och jag minns att jag faktiskt gjorde en del saker bara för att ha något att berätta, jag kunde göra en extra sväng på stan, gå på en utställning, åka till ett köpcentrum, gå på bio - för att ha något mer än vardagslunk att berätta om. OK, det fick lite fart på mig, men det kändes tvunget. Det blev som att leva ett scenliv eller skenliv, vilket man väljer.

Just nu skulle jag inte kunna åstadkomma någon intressant dagbok - jag är passiv, lite oföretagsam, avvaktande. Jag gör egentligen ingenting, tiden rinner iväg ändå. Förstås har jag dåligt samvete för mitt dagdrivarliv, men jag kanske behöver en period av stillhet, rent av tristess för att komma i form. Iverns låga som varit min drivkraft har liksom slocknat. Been there, done that - är det inte så vi alla kan känna ibland. Jag slötittar på TV, där finns ett smörgåsbord där jag hoppar över det mesta som har höga tittarsiffror för jag är så uttråkad av att "roas".

Sveriges television har en idé om att klockan åtta måste svenska folket roas, de måste titta på lekprogram och stå som flickan med svavelstickorna utanför allt det mysiga och bara se genom rutan. Där kan de sitta med sina drinkar, ensamma eller i grupper och glo på hur roligt andra har det! Cyniskt. Och jag känner mig inte inbjuden. Som tur är har jag hittat några kanaler som ger mig något, bl a History channel, alltid intressanta saker och jag får veta en del som jag inte haft en aaaaning om. På TCM ger de för det mesta Myteriet på Bounty (vilken gång i ordningen?) så vilken lycka att jag har filmkanalen Silver. Där hittar jag guldkornen som jag väljer med omsorg.

Just nu har mitt läsintresse en högsäsong och jag har en packe härliga böcker att plöja. Men jag gör ingenting! Jag dagdriver och rör mig i slow motion, jag änner inte igen mig själv. Jag tillhör DI, De Ivriga, det är en klubb man antingen tillhör för evigt eller aldrig. Är det här ett farligt tillstånd?

Det tog ett bra tag att labba med kodmallar och annat kryptiskt bakom ridån. Resultatet blev till sist den lilla rutan till höger. Där kan man se mina inlägg på Twitter, bläddra om man vill och koppla på Twitter själv. Avsikten med det här är mest att jag vill visa hur duktig jag är på html, minsann jag kan också! Något annat skäl kan jag just nu inte komma på för inte ens i min vildaste fantasi tror jag att det jag gör för stunden är det minsta intressant för någon levande varelse. Det skulle vara för mamma och pappa då, de var så fascinerade av sitt barn, men de ligger under kyrkogårdsmullen sedan många år. Men jag har nu visat mig själv att jag klarade det! Det var inte alls svårt säger jag med illa dold triumf! Jag tror webben är det slutliga målet för alla egotrippade dårfinkar, inklusive mig!

Html i utskrift - det blir den där lilla rutan till höger. Visst ser det avancerat och malligt ut!
<div style="width:176px;text-align:center"><embed src="http://twitter.com/flash/twitter_badge.swf"  flashvars="color1=0&type=user&id=26236267"  quality="high" width="176" height="176" name="twitter_badge" align="middle" allowScriptAccess="always" wmode="transparent" type="application/x-shockwave-flash" pluginspage="http://www.macromedia.com/go/getflashplayer" /><br><a style="font-size: 10px; color: #000000; text-decoration: none" href="http://twitter.com/Torrdockan">follow Torrdockan at http://twitter.com</a></div>

Så fick vi då snö sent omsider här i Stockholm. Jag tycker det är i senaste laget, nu vill jag ha vår. När Vasaloppet är kört då är det dags för vår! Jag reser bort ett tag, inte för snöns skull, men för luftens. Jag behöver andas varm, torr luft, för kall fukt är det värsta för mina luftrör. En vinter i Egypten borde jag ha, ett beduintält i öknen kanske vore det bästa. Jag har faktiskt letat efter ett vinterboende vid Röda havet, men det är svårt att lämna Sverige. Jag har inte alls längtan efter att bo i värmen. Det är för svettigt mestadels och så lätt att ta till drinkar! Nu åker jag snart iväg ett tag och hoppas att våren snabbar på. Det finns inget bättre än blåsippsdags! Och sen är det rutschkana ner till sommaren!

Österländsk visdom (jag tror indisk) säger att det är omöjligt att stiga ner två gånger i samma flod. Det är inte samma vatten bland annat. Tiden har den egenskapen att tyst och stilla i takt med minuter och sekunder flyta förbi och förändra allting. Också människorna. Jag märker det särskilt väl i min nykterhet att jag förändras. Jag är inte samma människa som då jag drack, inte samma människa som under mitt första eller andra år i nykterhet. Jag är inte samma människa som i går eller förrgår, i morgon är jag förändrad. Allt sker tyst och stilla, lika lugnt som väggklockans tickande. Något händer med det yttre och med det inre.

Den största välsignelsen med min nykterhet är att jag fått sinnesro. Jag visste inte vad det var, jag hade myror i kroppen, jag kunde inte vänta, jag hade inget tålamod. Jag var alltid på språng, alltid på väg, alltid beredd att antingen fly eller kasta mig in i något nytt. Min otålighet märktes, jag spred oro och disharmoni omkring mig. Jag tog för snabba beslut, kom med oöverlagda löften och förslag, avslutade och påbörjade, var alltid på vakt och alltid uppmärksam på signaler från omgivningen. Ändå märkligt innesluten i mig själv som i en glaskupa.

Jag försökte ringa till Kristina Lugn i dag, hon ska ha ett program igen där lyssnarna ställer sina frågor, men jag kom inte fram. Halva riket ringer väl och försöker få tala in meddelanden. Om någon annan vill försöka är numret 08-22 45 00. Det är Sveriges Radio som ordnar det och programmet ska gå i sommar. Det var mycket fint att lyssna till förra omgången,

Helt värdelös. Urbota idiot. Omöjlig, ineffektiv optimist! Vem? Jag förstås. Det där lilla bordet som skulle skruvas ihop med fem skruvar. Hur enkelt som helst. Minsta barn kan klara det. Men inte jag. Det tog en halv dag, jag fick allting snett och det gick inte att skruva enligt anvisningen och allting känns fel och eländigt. Ingen bra dag i dag. Ikea-frossan har slagit om till fixarångest.

Åkte till Ikea i dag för att köpa några klappstolar eftersom jag får gäster snart och sittplatserna räcker inte. När jag kommer hem har jag visserligen med mig stolarna men också två par lampskärmar, ett litet runt bord som ska skruvas ihop, galgar, servetter, värmeljus, några ramar, en fin kudde, en papperskorg, ett stöd för datorn när man har den i knäet eller i sängen, två illgula trafikvästar till barnbarnen, en liten lampa och tio runda underlägg. Det var bara stolarna jag behövde.

Detta kallas för ikea-frossan hemma hos oss. Den slår till vid varje besök på varuhuset. Hade jag stannat längre hade jag också köpt lite frotte, några tallrikar, mjukdjur, kronljus, fler servetter, plastklämmor, batterier... När jag såg mig omkring märkte jag att jag inte var ensam om ikeafrossa. Den hade slagit till hos de andra kunderna också. OK, en del spelar golf och lägger sina pengar där. En del går på krogen och rullar hatt. Jag går på Ikea någon gång om året för att göra mig lite glad och nöjd. Nu när allting är uppackat förstår jag inte riktigt vad det var jag köpte. Grejorna försvann liksom bland allt annat. Men stunden med ikeafrossa var njutbar.

Kanske nanoblogg är något för mig. Ett enda ord per inlägg ska användas i den nya formen av blogg. Jag brukar vara ordspruta, hur skulle det gå? Och vad kan det vara för intresse att läsa ett ord och inget mer? Så fort en ny trend kommer måste alla hänga med. Eller måste är det förstås inte, kanske vill eller önskar.

Men ett enda ord? Hur ska det gå? Jag har just kommit från en solsemester med goda  vänner. Hur skulle jag beskriva den veckan med ett enda ord? Solsemester? Verklighetsflykt? Viloperiod? Jag klarar inte att skriva nanoblogg. Antingen massor av ord eller inget ord alls. Vad blir nästa steg i bloggosfären - blankrad? Då är vi tillbaka i den gamla tiden då folk inte skrev bloggar och inte läste andras och det var väl en ganska bra tid det också.

OK, jag antar utmaningen. Ett ord för hela veckan: Sommarkänsla.

De är eftertraktade nu, Lisa Larsons ABC-flickor. De heter så för de är döpta till Amalia, Beata, Charlotta, Dora - kanske fler jag vet inte. De läser böcker, de är frodiga och runda och mysiga. Jag fick en för längesen och har haft henne som bokstöd i bokhyllan. Hon var kanske dyr redan när hon var ny, pengarnas värde förändras så smått, men nu är hon väldigt värdefull och eftertraktad liksom alla sina systrar. Nu vill jag ha en till eller alla, men det svider i plånboken. Vi är många som vill göra kap. En del flickor har originella klänningar, det finns en blommig som kostar hur mycket som helst och det är svårt att få tag i en. Jag har just missat några flickor på auktion - jag stannar vid ett som jag tycker vettigt pris, sen får det vara. Så har du en ABC-flicka i hyllan, var rädd om den! Hon blir bara mer och mer värdefull med åren!

Av en slump vaknade jag efter flera timmars sömn. Jag brukar somna om ganska raskt, men nu kände jag mig klarvaken och skrotade runt ett tag, hamnade framför datorn och kollade litet. Datorn, vår nya leksak, det är märkligt hur den har tagit sig in i livet på ett självklart sätt. Den är generationsskiljande också.Yrkesgrupper klyvs itu i före och efter datorn eller rättare sagt med eller utan dator. Jag var hos min tandläkare som kör enligt gamla mönster och använder kulspetspenna för att skriva ut inbetalningskortet. Han tyckte allt var bra, duktig flicka, inga hål! Sen efter att han hade petat fick jag en infektion och gick tillbaka. Oj, där var inte så bra! Den drar vi ut, sa Doktorn.

Jag vägrade och sökte en annan tandläkare för säkerhets skull. Det var mycket klokt av mig för jag hamnade hos en som följt med sin tid och använder all senaste teknik. Jag kunde själv se min tandstatus på skärmen som fanns i ögonhöjd. Man ser sitt eget kranium och det kanske inte är så upplyftande men det är onekligen intressant. Han kom till en helt annan slutsats vad gällde behandlingen - det var inte så enkelt som att bara dra ut! Jag fick en tankeställare och försöker numera se saker ur datoranvändandets synvinkel. Det finns ett helt gäng akterseglade yrkesmänniskor i verksamhet därute, och det gäller att akta sig för många av dem. Gå en kurs, snälla ni! Borsta av dammet och putsa glasögonen, det har hänt så mycket som ni inte greppat än!

Ju mer jag hör, ser och läser om människans framfart på jorden alla tider, alla kulturer, desto mer övertygad blir jag att det behövs en gud. En allsmäktig som kan råda över allt och hejda dessa vansinniga kryps framfart över varandras döda kroppar. Och om det inte finns en gud, måste någon uppfinna en. Människorna kan inte hantera jorden, de bara inte kan! Nu sitter vi snart med vatten upp till hakan och har simmande isbjörnar omkring oss. Ledsamt, det är vad det är.

Var och en kan förstås - precis som nu - söka skydd i sin egen lilla grotta och vakta ingången så att ingen smyger in. Men vi ska ju ut med jämna mellanrum för att skaffa mat, umgås och slåss. Situationen är kaotisk. Massmedia har sin givna roll i sammanhanget. Var inte glad! är deras mantra. Varje morgon vaknar jag av radions pratflod (P1) och där börjar det. Var inte glad! Var inte utsövd och lugn! Hoppa upp och skaka av skräck, för nu har vi nya rapporter från jordens minsta skrymsle. Inte från Röstånga eller Örnsköldsvik eller andra orter med å, ä, ö utan från ett avlägset land långt borta som ingen ens varit i - och aldrig någonsin tänker resa till, så avskräckta som vi blivit.

Ut och jaga folk på gatorna, alla reportrar så att ni kan haffa De Missnöjda, de som alltid klagar på allting! Det är hur enkelt som helst. Jag träffar nästan aldrig helt nöjda människor, har aldrig gjort. Det är ett förbannat gnäll hela tiden och nu är det till och med börskris! Som om det skulle vara det hetaste ämnet för dagen för varje liten idog arbetare i det som Rydberg, Viktor kallade grottekvarnen. För att bli orolig för börskris, måste man väl ha något att vara orolig för, något kapital som håller på att smälta som glaciärerna! Men de flesta förnekar att de har en enda slant över - allt, allt går åt till sista femtioöringen och det är Regeringens fel. Inte den egna slösaktiga skatan som sitter inuti och ska ha, ha, ha!

Nej, människorna klarar inte av det här med jorden och jordens resurser. De klarar inte av sina egna plånböcker ens och de har aldrig hört talas om att det finns något som heter eget ansvar.  Det är bara en generation sedan de flesta fattade att hem och barn och egen täppa var det privata ansvaret - varken grannens, regeringens eller guds. Det var den egna spaden som skulle gräva och den är inte robotiserad!

Som tur är finns det tusentals år av människors arbete dokumenterat, ibland som ståtliga ruiner, ibland fortfarande i funktion. Det är ändå ett slags bevis för att andra generationer och kulturer hade fattat det där med handkraft och egen insats. Vi kommer bara att lämna efter oss en massa mail och digitalbilder, minsta sandstorm blåser bort alltsammans. Och inga spadar finns!

Stiltje, fint ord tycker jag. Det används fortfarande om lugnt och stilla, särskilt på sjön. Motsatsen kultje har man övergett, det sades förr i väderleksrapporterna men nu säger man kuling i stället. Synd tycker jag. Stiltje och kultje är ord som kommer från holländskan liksom matje i vår älskade matjesill. Sill är nästan den enda fisk jag äter numera efter alla larmrapporter om förgiftat vatten och fiskdöd, fiskekvoter och döda hav. Nu är det korallreven också, enligt rapporter i dagarna. Stackars vår blå planet, detta vackra klot som svävar som en ballong i rymden. Undrar om det hjälper med min sopsortering?

Det är alltså stiltje jag förvarnar om, men det har väl redan märkts! Jag skriver inte så mycket nu i sommartid. Jag tar en dag i taget och datorn får vila sig litet. Men vi ses då och då! Ha en skön semester, måtte sommaren komma till skott nån gång!

Ingenting kan få mig så deppig som att se hur rörigt det är i lådor och garderober. Jag har en otrolig förmåga att stöka till. Det blir rena ångesten att betrakta det hela och fundera ut vilket det är bäst att börja med. Det brukar ibland inte bli någonting, jag går helt enkelt ut och stänger dörren efter mig. Eller sätter jag mig vid datorn och förströr mig tills jag kommer över den värsta olustkänslan. Jag får inte bukt med det här. Nu är jag inne i en panikperiod igen. Då flyger mina tankar mellan klädkammaren, byrån i hallen, köksskåpen, linneförrådet, bokhyllan och skrivbordet. Jag kan inte bestämma i vilken ordning jag ska ta det. Inser skräckslaget att jag kommer att hålla på så där tills jag dör. Det blir aldrig som i de flotta heminredningstidningarna, så där sparsmakat, så där fritt från småprylar, pappershögar, tvättkorgar.

Med jämna mellanrum slänger jag massor i papperskassar och sopsäckar, ringer Myrorna eller Röda korset och får bort det. Men det märks aldrig. Det finns lika mycket kvar! Behöver jag alla prylar, behöver jag alla kläder? Nej, nej. Sen när jag väl har storstädat och slängt en massa, så har jag givetvis slängt fel saker! Och saknar och letar efter dem. Kanske är jag obotlig. Jag förmodar det. Kampen mot oredan har jag haft så länge jag kan minnas. Ibland ringer jag min goda vän Ulla på Gotland och beklagar mig. Hon förstår precis. Hon är inne i samma maniska städande av lådor. En dag för några år sedan då vi insåg vad vi höll på med, konstaterade vi att vi aldrig blir färdiga. Vårt sista samtal i livet kommer att innehålla detta lönlösa suckande om allt som ska sorteras och slängas.

Väl kommen så långt i mina funderingar, blir jag trött som om jag redan städat alla lådor och brukar ta mig en liten vilopaus - utan att behöva den! Då har jag hittat något särskilt intressant i pappershögarna och det får absolut inte slängas!

Mitt senaste jippo är att ta hand om barnbarnens gamla videoband med barnfilmer! De skulle slängas och jag led vid tanken. Tog hem en flyttkartong och där står den. Det är kvalitetsfilm, men nu vill alla bara ha DVD. Sådana här gamla rullar nobbar de flesta. Jaha, jag har tagit över ett problem som inte var mitt! När ska jag lära mig, när blir jag färdig? Jag bara frågar.

PS Är det någon som vill ha Pippi, Nalle Puh, Byggare Bob, Anki och Pytte och en massa annat, så är det bara att säga till!

Varje gång blir jag lika häpen när jag varit ute och vimlat på webben! Jag börjar så smått med en sökning på Google, hittar några länkar som för mig vidare och till slut är jag långt borta från det första sökordet och det är mer eller mindre en labyrint jag hamnat i. Allt blir mer och mer intressant och jag förstår inte riktigt hur det gick till nyss när jag började med vykort på Tradera, hamnade i Armasjärvi, läste i Wikipedia om den svåra färjekatastrofen 1940, letade efter flera ortsnamn, upptäckte att det pågick en utställning i Wadköping, tog en sväng till konstnären, läste om Hjalmar Bergman, tittade in på Bokia, tittade på clowner, läste om helt andra böcker och landade slutligen på ett antikvariat på webben. Något yr i huvudet som var fyllt med ny information - min hårddisk behöver mer minne! Hur ska det räcka till?

Webben är en spännande värld, men visst komplicerar den tillvaron. Åtminstone när jag gör mina tidskrävande vimsiga utflykter där!

De här enkla levnadsreglerna är nyttiga att använda för alla. Inte minst i vår stressade tid är det bra att hålla sig lugn och ta allt enkelt och i rätt ordning. Dessutom att låta andra sköta sitt och inte ha så förfärligt många åsikter om hur andra gör och vad de säger. Med grövre ord: Sköt dig själv och skit i andra! Så sa man förr på det kärnfulla svenska vardagsspråket. Kanske hjälper deviserna dig att dämpa stressen och sluta springa runt som en skållad råtta, att börja fundera på vad som är viktigt eller inte. Kanske det är viktigare just nu att lyssna på vad barnen berättar än att läsa tidningen, kanske det går att förenkla en del "måsten" som du gjort av gammal vana eller för att anses duktig. Att prioritera är viktigt - det går att välja bort en del saker och sätta det viktigaste i första rummet. Ibland är det du som är viktigast, glöm inte det.