Ett svärdshugg
Mildred är en tyst liten kvinna med kloka ögon, hon ser trevlig ut, klär sig smakfullt, har ett krävande ansvarfullt jobb som hon aldrig misskött. Och så är hon alkoholist. Det hade jag aldrig kunnat ana när jag såg henne första gången. Vi blev vänner på behandlingshemmet* och har haft kontakt sen dess.
Jag blir fortfarande förvånad mänga gånger när någon presenterar sig på AA som alkoholist. Jag skulle aldrig ha misstänkt det. Alkoholister har inget kastmärke i pannan eller tatuering i tumvecket. De ser ut som alla andra, uppför sig som alla andra, talar och rör sig som andra. De är trevliga och vänliga, ofta skärpta och konstnärliga, roliga och omtänksamma. När de är nyktra. Då ler herrskapet Jekyll och allt är solsken. När Jekylls fått i sig för mycket blir de patrasket Hyde och bär sig åt som vulgärt pack.
– Nej, inte du! Jag blev som träffad av ett svärdshugg när Mildred ringde häromkvällen och berättade att hon tagit ett återfall. Nej, inte du!
Hon grät i telefonen. Hennes misslyckande kändes så tungt, hennes man P-A anklagade, skällde, gnällde, förebrådde, avkrävde henne garantier för att hon aldrig, aldrig någonsin skulle dricka igen. Jag träffade P-A på anhörigveckan och jag tyckte han verkade sträng och oförsonlig.
Det var en helg före jul det hände, det bara blev så. Det finns ingen förklaring. Det bara blev så. P-A ville skvallra för hela världen, nästan gå ut med löpsedlar i samhället, där de bor. Mildred hulkade, jag tyckte inte hon lät riktigt nykter nu heller, men hon försäkrade att hon var det. Kanske berodde det på gråten att hon talade otydligt. P-A bråkade och levde om och spelade sträng härskare. Han förstår ingenting, snyftade Mildred.
– Vad har du gjort som är så förfärligt? frågade jag. Har P-A inte fått mat? Har du satt eld på huset, förskingrat hans pengar, pantsatt bilen, slagit sönder kristallkronan, sålt hans golfklubbor eller har du varit otrogen? Nej, såklart inte någonting av det. Vad hade hon då gjort?
Mildred hade tagit ett återfall, hon var på rätt väg igen, rätt väg som vi försöker se det. Vi hade ett långt samtal, det är mycket allvarligt med ett återfall, man måste prata om krisen med någon som förstår.
– Hälsa inte till P-A från mig, sa jag.
När jag slutat samtalet kände jag mig nedstämd, frös en smula. Det är många som jag känner från behandlingshemmet som tagit återfall. En del började supa direkt på tåget hem. De var inte mottagliga för behandlingen. Från AA** försvinner någon då och då och jag får veta senare vad som hänt. Varje gång går som ett svärdshugg genom mig. Det är så ledsamt, känns dystert. Min egen nykterhet svajar liksom till, omedvetet går ett stråk av något som nästan liknar avund genom mig.
Jag är rädd för ett återfall och ännu mer rädd för att jag inte har kraft att bli nykter igen. Hur ska jag orka ha det så här resten av mitt liv, tänker jag.
*behandlingshem för alkoholister
**Anonyma Alkoholister
