Torrdocka

Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.

Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!

Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:

Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.

Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.

Varje nykter dag är en bra dag.

Fönster kan glänsa och spegla...
Se dig omkring och upptäck det vackra!

Jag firar nyktert femårsjubileum den 6 november. Likt svenska hären kom jag ut ur dimman då, just detta datum. Det har varit fem befriade år. Dag för dag gick alkoholen ur kroppen, i början hade jag inte en dag utan att jag tänkte på alkohol, kände suget, det var en timme i taget. Nu är perspektivet annorlunda. Jag tänker ganska sällan på alkohol, det som uppfyllde hela min hjärna förut. Jag planerade fyllor, inköp, räknade ut hur jag skulle få i mig alkohol snabbt nog. Jag var en slav, en viljelös slav. Under många år var jag aldrig helt promillefri. De sista åren var mardröm, jag visste inte hur jag skulle komma ut ur eländet. Jag ville inte leva. Jag ville dö.

Dag har lagts till dag, månad till månad och år till år. Det jag trodde var omöjligt gick att genomföra. Utan AA hade jag inte klarat det, utan att mobilisera min egen vilja hade jag inte klarat det. Jag fick hjälp av AA:s program, av mina kamrater i AA, av att börja rannsaka mig själv och söka efter orsaker till mitt drickande som jag inte hade förstått tidigare.

Jag fick några rejäla snytingar under de här fem åren, personliga svåra sorger har drabbat mig, min egen hälsa har vållat bekymmer — men jag har inte druckit. Inte en droppe, inte en punschpralin, inte en efterrätt med alkohol, ingenting. Jag slutade med att tycka synd om mig själv, jag försonades med människor, jag förlät och blev förlåten. (Men änglavingarna har inte växt ut och glorian har inte tänts :-) Jag försökte bli en bättre människa, en annorlunda människa och jag rensade ut gammal bitter bråte!

Visst har jag känt sug ibland, i början mycket ofta, sedan allt mer sällan. Jag måste vara vaksam och inte tro att jag är "botad", för det blir jag aldrig. När jag känner dragningen till alkohol och den kan vara stark, så tänker jag på ett visdomsord som en lärare gav oss i klassen:

Man kan inte hindra tankarna från att flyga,
men man kan hindra dem från att bygga bo.

Så är det. Min egen vilja måste vakna, mitt drickande börjar i hjärnan och det är mitt jobb att hindra det. Är jag för svag måste jag be om hjälp. Den finns runt omkring bland människor och högre makter. Be om styrka, be om befrielse, be om stöd. Det finns ingen curlingpappa eller curlingmamma - jag måste väcka min egen vilja, ge den en snyting om så behövs och få den att kvickna till. Sluta tycka synd om mig själv, flytta fokus från mig själv och se mina medmänniskor.

Varje nykter dag är en bra dag.

Häromdagen startade SvD en artikelserie om alkohol på sin Idagsida På webben finns materialet samlat. Läs, begrunda och diskutera! I dag skriver psykiatern och medicinhistorikern Lars Sjöstrand, i går var det en artikel om Sarah, en ung alkoholist som är nykter sedan tre år. Serien fortsätter.

Kan vi inte få stopp på det här eländet! Finns det inget botemedel? Alla andra sjukdomar bemästras, men alkoholism är obotlig. Den kan bara stoppas med nykterhet och det hjälper inte stort att gå till doktorn. På hemväg från doktorn kan alkoholisten få för sig att slinka in på puben för en öl. Tio öl efteråt och pank, lullar han hemåt. Tjugo öl efteråt blir han utslängd på gatan, somnar i ett buskage och vaknar i fyllecellen. Detta händer varje dag, året om, på de flesta platser där det finns en alkis och en pub. Och det finns det ju överallt nuförtiden.

Den enkla medicinen mot alkoholism kan varje alkis greja själv: aldrig mer dricka alkohol. Enkelt, va? Just det. Enkelt recept för alla som inte är alkoholister. De som inte har suget, nedbrytandet av den egna kraften och viljan, trycket infrån, påverkan utifrån och sin egen besatthet som stora kolosser till hinder. Men det är enkelt! Det försöker vi som lycktas nyktra till att förmedla till de darrande stackare som fortsätter med supandet. Efteråt är allt enkelt. Mitt i kampen är det ohyggligt. Det är nyttigt att bli påmind som man blir på ett möte med andra alkoholister. Där sitter den uppskakade med två veckors nykterhet, där sitter den med tjugo år utan alkohol, där kommer någon för första gången till ett möte, fortfarande inte helt övertygad att det egna våldsamma drickandet beror på alkoholism.

Dit kommer den upprörda som misslyckats och tagit ett återfall, dit kommer den som aldrig skulle bli som farsan, men nu varit länge som farsan - dvs full och galen. Dit kommer den välbärgade gentlemannen som varit allt annat än gentleman när den sista fyllan rullade in på sitt femte dygn. Där kommer den som för ett par dagar sen darrande skrevs ut från sjukhuset efter tillnyktring, dit kommer hon som satt i ensamheten och drack den ena boxen efter den andra tills det blev stopp. Där sitter vi runt bordet och delar våra erfarenheter. Den ensammasre av alla ensamma som druckit i köket nätterna igenom, upptäcker att det finns fler som gjort likadant. Ingen är ensam om sitt drickande. Om man kunde riva bort alla ytterväggar en sen kväll skulle vi se en enorm samling människor som dricker och dricker. Utan sällskap, utan att ha roligt.

Gör du det? Super i ensamheten? Sök upp andra alkoholister och lyssna på hur de gjort för att befria sig från sitt tvång. De finns på AA. Det finns möten i minsta håla jorden runt. Gå dit och lyssna. Det kostar ingenting. Det bjuds till och med på kaffe. Du behöver inte lova någonting. Ge det en chans. Ge dig själv en chans.

De första åren av nykterhet vågade jag inte resa charter. Det var helt förknippat med en väldig mängd alkohol med början redan på flyget. Det behövde bara klirra en smula från serveringsvagnen så fick jag fart på impulserna. Faktiskt startade jag ett återfall på en flygresa - på hemvägen! Det var löjligt! Jag hade suttit med juice på poolkanten och hycklat i flera veckor, nobbat alla paraplydrinkar och allt vin till maten. På hemresan fick jag ett slags panik och kastade mig över småflaskorna. Jag hade köpt ut taxfree och menat det som en present, men hemma drack jag opp presenterna och sen var jag ute på banan igen.

Nu är jag nyligen hemkommen från en charterresa och jag har inte ens tänkt på alkohol som en möjlighet. Min reskompis har druckit en halv flaska vin till middagen, jzg har inte känt mig frestad. Serveringsvagnen har klirrat förbi på planet, stolsgrannarna har haft tunga påsar med klirrande, kluckande innehåll, men jag har inte reagerat. Jag blev själv förvånad. Hur kan tankarna på alkohol ha försvunnit? Är jag botad? Har jag blivit frisk?

Nej, sakta i backarna. Alkoholism är obotlig. Det är ingen idé att slå sig till ro och inbilla sig att sjukdomen är över. Ånej, den är listig, falsk och stark. Jag har en paus, jag har haft en lycklig vecka utan kval, jag är nykter, släpade inte hem någon taxfree som jag tror ska räcka länge men blir uppdrucken i snabb takt, jag har hela resan i klart minne, det har inte hänt några pinsamheter och jag känner mig utvilad, frisk och lycklig! Mitt arbete med min nykterhet är därför inte över. Det måste fortsätta som vanligt med uppmärksamhet på lurande faror och sinnesstämningar, möten med andra alkoholister i vår gemenskap, studier av texterna och en ödmjuk attityd. Då kan min nykterhet fortsätta.

Någon försvinner ur gruppen, glider stillsamt bort och kommer inte på möten. Kanske hittat en annan grupp, kanske  flyttat, kanske bytt jobb, kanske blivit sjuk. Ett "kanske" som känns sorgligt: kanske tagit återfall. När någon försvinner har alltid någon sett eller hört något, han är i en annan grupp, han har flyttat, hon jobbar på andra sidan stan osv. Det kan dröja mycket länge innan den personen dyker upp igen, men det brukar nästan alltid ske. Återseendet brukar vara rörande och hjärtligt. Det är med lättnad jag återser någon och förstår att det fanns massor av skäl att vi inte setts på ett tag. Men en del återkommer aldrig. Aldrig. Jag förstår efter en lång tid att allt inte står rätt till. Ingen vet något, ingen har sett eller hört något. Allt är tyst. Jag förstår inte var de gömmer sig. Vad händer? Scenariot är oftast tragiskt.

Det är sorgligt, sorgligt. Det är lätt att glömma att vi har en dödlig sjukdom. Alkoholism är ingen tredagarssnuva, det är en obotlig sjukdom med dålig prognos. De som håller sig nyktra gör storverk, de måste ständigt vara på sin vakt. Den som tar återfall kan inte vara säker på att det tar någon vecka eller så att komma tillbaka. Det kan ta åratal. Det kan ta resten av livet och det avslutas då ofta i misär och ensamhet. Nätverket brast eller slets sönder. Tystnaden är total.

Javisst, alla dricker. Det ingår i vår kultur. Vi bor i vodkabältet så det dricks inte bara milda viner utan rejäla varor med hög procentsats. Förr var det vanligt brännvin till helgen, numera dricker svensken fina grejer också. Jag känner några som stolt kallar sig för whiskykännare, för att inte säga experter. Tänka sig!

Det är inte sant att alla dricker. Det är bara när man själv dricker som man inte upptäcker att det är många som dricker måttligt eller inte alls. Det finns ett fritt val och alla dricker sig inte småfulla ens på den gladaste fest. Hela vårt kalenderår är inprickat med helger och festligheter där alkoholen ingår som en självklar ingrediens. Nu är det kräftkalas, sen blir det surströmming, det är inte långt mellan officiella dryckestillfällen.

Den som inte dricker har det en aning besvärligt att kryssa mellan dryckesfesterna. Det går alldeles utmärkt att sitta till bords utan att dricka annat än kolsyrat bubbelvatten. Varje kräfta behöver inte skölja ner med alkohol, varje räka behöver inte dränkas i vitt vin. Festen blir bara plågsam då de som dricker och dricker mycket börjar få svårt med balans och tal. Då är det dags att lämna festen. Sen brukar det inte vara roligt längre. Åtminstone inte för den som är nykter. De andra stannar och dricker tills det är tomt i flaskorna. Efteråt kanske de inte minns någonting. Var det värt baksmällan?