Sjukdomsbild? I
Jag var laddad med planer, drömmar, fantasier. Jag hade starkt självförtroende ena stunden, var en våt fläck av mindervärdeskomplex nästa stund. Allting var en berg- och dalbana i mitt liv. Mina känslor varierade från kärlek till hat, passion till likgiltighet. Ena stunden kastade jag mig över en hobby eller en sport, nästa gång var jag helt ointresserad. Det var helt enkelt ingen ordning på mitt känsloliv och mitt agerande.
Riktigt ung föreställde jag mig att det fanns ett slags platå i livet. Där var man vuxen, där visste man hur allt skulle vara, man hade en manual i handen och visste vad varje steg innebar. Det var där de vuxna befann sig, de som hade ett ordnat liv och fått allt de drömt om. Klart att det gick på kryckor för mig med den inställningen. När mina storvulna planer strandade som valar i lågvatten förebrådde jag omvärlden. Det var inte mitt fel. Jag var oskyldig och hade blivit illa behandlad. Dags för nästa enorma skrytbygge av drömslott. När det också föll i spillror så var det inte mitt fel. Det var någon som hade varit elak, oförstående, grym, känslokall. Att jag faktiskt hade lyckats med en del projekt och blev framgångsrik - det räckte inte. Det var de omöjliga drömmarna som skulle ge succé, inte de förverkligade.
När jag upptäckte alkohol, var det en enkel sak att få tröst. Alkohol har bland annat effekten att få blyga människor att bli frimodiga och orädda. Osäkra människor får en smula lugn och säkerhet och fega människor blir modiga. Det kan faktiskt vara positivt - det måste jag erkänna till alkoholens små, mikrosmå fördelar. Alkohol gör till sist de här människorna till skrikiga gaphalsar, odrägliga typer, självsäkra besserwissrar och okänsliga pansarvagnar. De ska fram, de har rätt, de är viktigast, de är allt de tror de är. Vem står ut med sådana? Ingen till sist. Där står en del på torget och gapar efter uppmärksamhet. Gud ska veta att de får det. En alkoholist får till slut all den uppmärksamhet på jobbet han strävat efter, blir känd i hela stan, i varje krogkö, i varje fyllecell. De mer diskreta alkisarna (sådana finns) sitter hemma och snackar med tapeterna om alla sina drömmar, beklagar sig för tavlorna, berättar för väggarna om sina misslyckanden, gråter och svär och hytter med näven åt sina osynliga fiender. Där hamnade jag till sist. Drömmarna överlevde de grövsta fyllor. Det är svårt att se sjukdomen. Svårt att överse, förlåta, stryka ett streck över, gå vidare... Svårt att förlåta sig själv. Jag är Rakel, jag är alkoholist.
Riktigt ung föreställde jag mig att det fanns ett slags platå i livet. Där var man vuxen, där visste man hur allt skulle vara, man hade en manual i handen och visste vad varje steg innebar. Det var där de vuxna befann sig, de som hade ett ordnat liv och fått allt de drömt om. Klart att det gick på kryckor för mig med den inställningen. När mina storvulna planer strandade som valar i lågvatten förebrådde jag omvärlden. Det var inte mitt fel. Jag var oskyldig och hade blivit illa behandlad. Dags för nästa enorma skrytbygge av drömslott. När det också föll i spillror så var det inte mitt fel. Det var någon som hade varit elak, oförstående, grym, känslokall. Att jag faktiskt hade lyckats med en del projekt och blev framgångsrik - det räckte inte. Det var de omöjliga drömmarna som skulle ge succé, inte de förverkligade.
När jag upptäckte alkohol, var det en enkel sak att få tröst. Alkohol har bland annat effekten att få blyga människor att bli frimodiga och orädda. Osäkra människor får en smula lugn och säkerhet och fega människor blir modiga. Det kan faktiskt vara positivt - det måste jag erkänna till alkoholens små, mikrosmå fördelar. Alkohol gör till sist de här människorna till skrikiga gaphalsar, odrägliga typer, självsäkra besserwissrar och okänsliga pansarvagnar. De ska fram, de har rätt, de är viktigast, de är allt de tror de är. Vem står ut med sådana? Ingen till sist. Där står en del på torget och gapar efter uppmärksamhet. Gud ska veta att de får det. En alkoholist får till slut all den uppmärksamhet på jobbet han strävat efter, blir känd i hela stan, i varje krogkö, i varje fyllecell. De mer diskreta alkisarna (sådana finns) sitter hemma och snackar med tapeterna om alla sina drömmar, beklagar sig för tavlorna, berättar för väggarna om sina misslyckanden, gråter och svär och hytter med näven åt sina osynliga fiender. Där hamnade jag till sist. Drömmarna överlevde de grövsta fyllor. Det är svårt att se sjukdomen. Svårt att överse, förlåta, stryka ett streck över, gå vidare... Svårt att förlåta sig själv. Jag är Rakel, jag är alkoholist.
Kommentarer
Trackback