En liten tröst
Varje gång jag var ledsen eller nedslagen behövde jag en liten tröst. Andra kanske köper ett wienerbröd eller en chokladkaka, men min bästa tröst var ett par flaskor vin från bolaget. En gång hade jag en väninna som hade samma idé. Vi bodde ganska nära, vi var ensamma båda två och vi tyckte vi behövde tröst både titt och tätt. Vi turades om att ”köpa ut” och vi klirrade hem till varandra med påsen fylld med rödtjut. Billigt, kallt rödvin! Tröst? Ja, så enkelt var det. Det kalla vinet värmde, vi snackade och åt ostbågar, rökte och drack vin och löste livets gåtor. Tog vinet slut, rökte vi mer. Var det slut på cigarretter tog vi ett par extra glas vin. Vi mådde jättebra och tyckte livet var skönt och tröstade blev vi.
Jag minns inte alls vad vi pratade om, antagligen var det mycket om jobbet och människorna där, om karlar som vi inte hade det så lyckat med på den tiden och om kläder. Att vi skulle vara alkoholister föll oss absolut inte in. Alla drack vin, det var ingenting speciellt märkligt. Det var rödtjutets tid, livsgåtorna skulle lösas, politiska idéer förfäktas, agitation ske, konst och litteratur debatteras - allt nersköljt med surt billigt rödvin från Spanien, Algeriet eller Italien.
Jag beundrade Ethel. Hon var en skicklig yrkesmänniska med längre erfarenhet från jobbet än jag hade. Hon var rolig och spirituell och vi skrattade gott tillsammans för vi hade samma slags drastiska humor. Ethel bytte jobb och vi träffades inte mer dagtid. På kvällarna slank vi in hos varandra och delade på vin och ost. Efter ett tag började hon bete sig underligt. Det var inte så roligt att prata längre. Jag anade att hon drack extra mycket eller att hon kanske åt någon medicin. Jag drog mig undan en smula. På omvägar fick jag höra att Ethel hade trassel på det nya jobbet, hon hade blivit omplacerad och tagits bort från det stora jobb hon anställts för. Vi tappade kontakten.
Jag hittade någon annan att dela vin med. Och gjorde jag inte det, drack jag vinet själv. Ethel och jag talades vid i telefon ibland, men jag hörde då att hon inte var nykter, kraftigt onykter faktiskt och vid busshållplatsen stod hon en dag och kräktes. Jag blev rädd och drog mig helt undan. Ethel är alkoholist, tänkte jag. Att jag också skulle vara det, var uteslutet. Ånej, jag kunde hantera vinet, jag kunde sluta när jag ville. Jag hade inte gjort bort mig. Jag skötte jobb, vänner, familj, ekonomi. Min yta var perfekt. Ingen anade att under den fanns en olycklig, rädd och ångestladdad varelse som behövde inte bara lite tröst utan massor av tröst, den tröst som bara alkoholen kunde ge mig. Min färd mot alkoholslaveri hade bara börjat.
Jag minns inte alls vad vi pratade om, antagligen var det mycket om jobbet och människorna där, om karlar som vi inte hade det så lyckat med på den tiden och om kläder. Att vi skulle vara alkoholister föll oss absolut inte in. Alla drack vin, det var ingenting speciellt märkligt. Det var rödtjutets tid, livsgåtorna skulle lösas, politiska idéer förfäktas, agitation ske, konst och litteratur debatteras - allt nersköljt med surt billigt rödvin från Spanien, Algeriet eller Italien.
Jag beundrade Ethel. Hon var en skicklig yrkesmänniska med längre erfarenhet från jobbet än jag hade. Hon var rolig och spirituell och vi skrattade gott tillsammans för vi hade samma slags drastiska humor. Ethel bytte jobb och vi träffades inte mer dagtid. På kvällarna slank vi in hos varandra och delade på vin och ost. Efter ett tag började hon bete sig underligt. Det var inte så roligt att prata längre. Jag anade att hon drack extra mycket eller att hon kanske åt någon medicin. Jag drog mig undan en smula. På omvägar fick jag höra att Ethel hade trassel på det nya jobbet, hon hade blivit omplacerad och tagits bort från det stora jobb hon anställts för. Vi tappade kontakten.
Jag hittade någon annan att dela vin med. Och gjorde jag inte det, drack jag vinet själv. Ethel och jag talades vid i telefon ibland, men jag hörde då att hon inte var nykter, kraftigt onykter faktiskt och vid busshållplatsen stod hon en dag och kräktes. Jag blev rädd och drog mig helt undan. Ethel är alkoholist, tänkte jag. Att jag också skulle vara det, var uteslutet. Ånej, jag kunde hantera vinet, jag kunde sluta när jag ville. Jag hade inte gjort bort mig. Jag skötte jobb, vänner, familj, ekonomi. Min yta var perfekt. Ingen anade att under den fanns en olycklig, rädd och ångestladdad varelse som behövde inte bara lite tröst utan massor av tröst, den tröst som bara alkoholen kunde ge mig. Min färd mot alkoholslaveri hade bara börjat.
Kommentarer
Trackback