© Torrdockan

Jag drack Bitterhet, Ilska, Sorg, Trötthet, Vanmakt eller vad min dryck kunde heta. I början drack jag Glädje, Bekymmerslöshet, Skratt och Fest, men de dryckerna hittade jag inte sedan på min drinklista. I min bägare blev det till slut bara Hopplöshet kvar. Malörten i botten hade smak av Döden.

Det är sommar, det är en enda stor semester och samvaro landet runt. Jag är glad att jag inte dricker, jag tycker om att känna mina känslor som får fara fritt fram i mitt sinne utan att varken blåsas upp eller förminskas av alkohol. Allt verkar mer ha sina rätta proportioner. För mig. Självklart unnar jag alla som sitter ute i solen på trottoarserveringarna och njuter av öl och svalt vin. Sommarens alla fester och äventyr, glädjen att samlas, att bli förälskad, att vara ute och grilla och bära med sig en dunk vin. Partajet fortsätter, men jag är inte delaktig. Ibland kan jag glimtvis känna en smula besvikelse, för det var onekligen trevligt med de glada festerna, men den går snart över. Jag vet att jag inte klarar ett endaste glas. Priset är för högt.

På försommaren hade jag en härlig fest med vänner. Ingen drack, alla hade roligt. Vi skrattade och skojade och det behövdes ingen alkohol som drivmedel. Alla mådde bra efteråt, ingen hade minnesluckor eller hade gjort bort sig, ingen lullade omkring och bar sig fånigt åt. Det kändes bra att få bekräftat att alkohol inte är nödvändig som ingrediens i en lyckad tillställning. Det är samvaron, människorna, vänskapen.

Eftersom jag inte kunde hantera mitt liv där jag satt bland mina urdruckna tomglas och ingen annan människa kunde hjälpa mig med det, blev jag nödd att söka hjälp på annat håll. Jag kunde inte fortsätta i mina gamla fotspår, de ledde till graven, och mitt totala misslyckande med att regissera livsprojektet var det ingen mening att ta upp på nytt. Jag blev tvungen att vända mig till annat håll. Jag insåg att jag måste göra något åt den gamla människotrasan annars skulle fiaskot upprepas intill tids ände. Jag hade underkänts som organisatör - åtminstone av större projekt som levnadsförlopp. Småsaker som att borsta tänderna och betala hyran kunde jag möjligen klara, men för övrigt var det bäst att låta någon annan ta rodret. Jag tog beslutet att överlämna det hela till en yttre kraft, vad eller vem behövde jag inte specifiera. En del människor väljer att vända sig till den kristne guden eller någon annan gud, jag kunde inte helhjärtat väcka upp min barnatro. Det kändes inte äkta.

Andlighet är inte detsamma som religiositet. Religiösa människor har ett andligt liv, människor med ett andligt liv behöver inte nödvändigtvis vara religiösa. Jag överlåter åt var och en att ta ställning till livsgåtorna, ingen kan bevisa sina teorier och gåtorna förblir olösta medan vi är i detta liv. De som tror annat och försöker pådyvla andra sin övertygelse kan aldrig vinna framgång. Våld ger inga frivilliga anhängare - våld har ingen plats i ett andligt liv.

Vad är då ett andligt liv? Jag ger min tolkning eftersom det är den enda jag har mandat att framföra. Det är klokt att påminna sig att allt vad en människa framför som åsikt, tyckande eller övertygelse är just detta: en enda människas uppfattning. Och denna blogg är min plats att framföra den, min egen Speaker´s corner i rymden. Andligt liv enligt min uppfattning är att låta det vardagliga och kommersiella vika undan (inte upphöra) och ge plats åt stilla stunder av eftertanke, begrundan och värdering. En del kallar det meditation. För mig är det att flytta fokus från jagets egoistiska centrering över till omvärlden, uppleva sig delaktig i ett gigantiskt sammanhang utan gränser, försöka bereda plats i sitt hjärta för goda känslor, fylla sin hjärna med goda tankar och låta sig vaggas till ro i den lugna förvissningen att det finns en yttre kraft som välvilligt kommer att ta uppgiften som regissör och organisatör på djupaste allvar. Det enda jag behöver göra är att överlämna rodret och njuta av den sinnesro det ger att inte behöva styra sig själv och världen runt omkring. Inse att den egna överblicken är begränsad, fångad som den är i grodperspektiv. Det kommer att bli en bättre planering med den yttre kraftens överblick och erfarenhet.

Mitt resultatlösa kommando och min strävan att organisera och styra, ledde till kaos och förvirring. Alkoholen blev min flykt från den verklighet jag inte kunde hantera. Den tog över mitt liv och gjorde allt ännu mer tilltrasslat. Nu var jag vid vändpunkten. Det fanns ingen tvekan om det. Jag var tvungen att bygga upp mitt liv på nytt och det fick inte bli på ruinerna av mitt gamla liv. Allt skulle då fortsätta som förut efter ett tag. Jag gjorde mig beredd att förändra mig själv, göra en inventering av mina förvirrade tankar, ouppfyllda drömmar och upplevda oförrätter. Sen kunde jag bygga upp mig själv och mitt liv igen. Det var inte ett jobb jag kunde utföra själv utan hjälp. Jag behövde vägledning. Det första jag behövde göra var att hålla mig nykter. Hur skulle det gå till? Jag hade gjort mängder av försök, men misslyckades ständigt efter en tid. Till slut hittade jag en lösning på problemet.

PS (Detta är det första inlägget i en serie som inte kommer att publiceras i obruten helhet, andra inlägg kommer att bryta serien. Jag räknar med att det kommer att ta lång tid innan jag analyserat och inventerat vad begreppet  Ett andligt liv betyder för mig.)

Är jag alltid glad? Nej, nej, nej. Långt därifrån. Jag är nykter och har många olika sinnesstämningar som jag kan hantera på ett lugnt och värdigt sätt. Det kunde jag inte förr. Jag var gladare än glad och ledsnare än ledsen. Det fanns ingen hejd på mig. Jag rusade iväg och tog beslut på en sekund, jag blev arg och började skrika, jag skrev brev i ilska, jag surade och jag klarade inte av starka känslor för dem måste jag dämpa med alkohol. En del dråpslag fällde mig totalt till marken och jag ville bara dö. Eller åtminstone supa till. Jag var fylld av självömkan.

Jag får mina råsopar nu också. Underligt nog är jag lugn för det mesta. Någon enstaka gång känner jag hur jag hamnar på minus 14° - minst. Att ta det lugnt var ingenting för mig, men jag har lärt mig. Jag tänker innan jag talar, jag funderar innan jag tar beslut, jag är inte så överkänslig längre och jag tror inte att det är nödvändigt att alla tycker om mig. Jag är så vänlig och trevlig jag kan, duger inte det så är det inte mycket att göra åt saken. Alla behöver inte tycka om mig. Det som jag tyckte var oerhört viktigt förut.

Jag har haft en lite trist helg. Jag har inte varit så uppsluppen precis. Tankarna har snurrat och jag har känt mig rastlös. Ett livsfarligt tillstånd för mig förut. Nu kan jag ta det på ett annat sätt. Jag behöver inte något att dricka, som jag kände behov av förut när allt inte var så lustigt. Det blev aldrig lustigare av att dricka, men det kom jag inte ihåg från gång till gång. Alkohol var en medicin som jag tyckte hjälpte mot allt och den självmedicineringen höll på att kosta mig livet.

En ny vecka börjar i morgon. Jag ska starta min vecka med ett blodprov på vårdcentralen, sen blir det lunchmöte på AA och sen blir det jobb vid datorn till kvällen. Nej, jag var inte så glad i helgen, men det gör ingenting. Jag behöver inte alltid vara glad. Huvudsaken är att jag är nykter. Det räcker.

Så skulle sagan sluta, så var det för alla prinsessorna: Snövit, Askungen och Törnrosa. Självklart. Alla noveller hakade på och flickböckerna och Mitt livs novell. Blev det inte så, var det fel på sagan. Och naturligtvis blev det inte så. Lycka är korta glimtar, inte ett statiskt tillstånd. Föreställningen sitter djupt rotad. Fortfarande har jag kanske någon idé som fladdrar till ibland om den där märkliga "lyckan". Men jag har blivit bekvämare med åren och bläddrar fram en bok ur hyllan, kryper upp i älsklingsfåtöljen insvept i en pläd och mår fruktansvärt bra. Tycker jag är mycket nära det svårfångade begreppet lycka men med enkla medel. Jag behöver ingen galaföreställning, jag kan nöja mig med en favoritfilm på teve.

Min nyvunna sinnesro gör att jag kan stanna i nuet även om det har gråtoner. Jag längtar inte bort, flyr inte till någon drömvärld och måste nödvändigtvis inte "roas". Förr hände allt någon annanstans och min panik över att "inte vara där" var påtaglig. Den så kallade lyckan är kanske betydligt vardagligare än jag någonsin föreställt mig. Enkla saker gör mig faktiskt lycklig och det som skrämde mig förut - vardagen utan fest och skoj - känns lugn, trygg och rofylld. Kanske det är precis vad jag gör nu med enkla medel: "lever lycklig i alla mina dar".

Min kloke vän Micke skriver en kommentar som är mycket läsvärd och en tankeställare för det obekymrade alkoholfixerade folket. Läs och begrunda.:

"..I Sverige idag är man oerhört konstig om man inte dricker alkohol. Antingen är man frireligös, töntig torrboll eller så är man gammal alkis..... Vår gemensamma dyrkan av alkoholen som drog är total i Sverige. Jag tror inte det har gått en dag i min nykterhet utan att jag reflekterat över hur otroligt viktigt konsumtion av alkohol är som diskussionsämne.

Det går inte en dag utan en alkoholrelaterad artikel i kvällspressen. Är det inte reportage om billigaste nätspriten, så är det i alla fall tips om bästa vinet till fläskpannkaka eller något annat väsentligt. Alkohol är ytterst viktigt för oss svenskar, upplever jag det som. För mig som numera nykter alkis var alkohol givetvis extremt viktigt tidigare, faktum är att det tog över hela livet. Men så kan det faktiskt gå för vissa av oss om vi nyttjar en sinnesförändrande drog som dessutom är beroendeframkallande. Och just av den anledningen tycker jag att vi alla har ett ansvar att förhålla oss neutrala till om någon INTE vill dricka.

Jag instämmer med Torrdockan och Ante, ifrågasätt inte våra eller andras motiv. Ett gott vin eller en fin whisky kan vara pricken över i:et i livet och en välförtjänt njutning för många. Men för andra kan alkoholen i glasen vara direkt dödlig. Desssutom tycker jag att det kan vara bra för alla barn runt omkring oss att se att det finns ett val. Man MÅSTE inte dricka alkohol!" 

Micke

Jag saknar inte mina blöta somrar! Det viktigaste till slut var att tanka hem från systemet "så det skulle räcka". Men det räckte ju aldrig! Det har varit en underbar sommar utan tankar på fester och drinkar och partajer och tillfällen att skåla och fira och trösta sig, uppmuntra sig och plaska i en vinflod! Jag saknar det inte, jag har till och med nästan glömt. Bara nästan. För jag får inte glömma eftersom jag då kan tro att allt inte var så farligt, att jag nog kan dricka lite, lite grand. Jag läser mina böcker, utför mina ritualer, gör vad jag ska. Och jag glömmer inte att vara tacksam.

Det har varit dåligt med skrivandet. Någonting har tagit emot. Kraften har sinat en aning. Jag har varit mycket trött tidvis. Kanske vädret har bidragit till tröttheten. Jag tycker vi är väderfixerade, det är som om vi vore bönder eller skutskeppare hela bunten. Eller hade solguden till härskare. Regnar det låter det trevligt på mitt tak, ett slags trummande som påminner mig om barndomens somrar då det regnade (mycket sällan!) och jag satt inne och ritade eller läste. Jag trivdes med det och sen kom mamma med saft och kanelbullar. I sommar har jag skrivit brev. En av mina barndomsvänner är mycket sjuk. Jag skriver ofta till henne och skickar foton och urklipp, påminner henne om våra gemensamma minnen. Vi lärde känna varandra när vi var fem-sex år. En del minnen är vi helt ensamma tillsammans om nu.

Den här sommaren har varit god. Den var som ett smultronstrå med söta bär som jag kunde njuta av ett efter ett. Och än är inte sommaren slut! Det finns några smultronställen kvar!