© Torrdockan

Felix ringde häromdagen, förtvivlad, pratade om självmord, ville ha sällskap. Jag åkte till honom fast jag egentligen förstod att jag inte borde göra det. Jag borde hålla mig borta, inte dras in i någon ny känslostorm. Jag trodde att han skött sina kontakter med läkaren, tagit Antabus, gått på kontroll, men icke. Han hade druckit. Igen! Det var stökigt i lägenheten. Hans sista slantar hade gått till två starköl. Tomburkarna stod kvar på diskbänken. Kylskåpet var tomt. Karusellen var igång igen, eller rättare sagt den hade aldrig stannat. Inga beslut och löften gällde längre.

Han är inte trevlig när han är onykter. Han blir berusad av ett par öl och pratar underligt, hans rörelsemönster blir överdrivet, men som tur är blir han aldrig aggressiv, jag har åtminstone aldrig sett honom bli det.

Vi kom ingenvart. Jag förstod inte varför han ringt och varit så förtvivlad. Det verkade mest som om han ville låna pengar. Låna, det är fel ord. Få pengar. Han har aldrig betalat igen några pengar. Jag kände mig förbannad och ledsen, började ställa frågor och vara bitchig, exakt så som jag vet absolut inte fungerar när man hart med en alkoholslav att göra. Ordet alkoholslav har jag fått från Katerina Janouch som använder det i sin bok Anhörig. Det är ett mycket bra ord, för slav är just vad en alkoholist är. Alkoholen är chefen, dirigenten, ledaren, regissören, domptören. Alkoholslaven lyder minsta vink, är hjälplös inför de stränga befallningarna att dricka. En alkoholslav har ingen möjlighet att bli fri av egen kraft. Kung Alkohol är alltid starkare. Att tampas med honom är att som amatör spela schack med datorn - man har ingen chans att vinna.

Felix manipulerade mig som vanligt, började svänga sig, fabulera, komma med fullkomligt osannolika förklaringar - jag kan hela hans register numera. Ibland låter jag honom tro att han lurar mig fast jag har genomskådat honom för längesen. Det är ett slags bisarrt nöje jag unnar mig, som när jag medvetet låter mig luras av en ivrig försäljare av krimskrams på playan. När jag gick fick han en hundring - till mjölk och limpa som jag sa - men han hade säkert andra planer.

Jag var ledsen. Felix med sina ständiga återfall, han gjorde mig besviken. Vår vänskap kändes nu trång, odemokratisk. Jag tyckte han tog för mycket plats, ställde sig i centrum och att han utnyttjade mig. På hemvägen bestämde jag mig för att dra ner på kontakten med Felix. Jag visste att det inte skulle lyckas, vi har ett slags beroende av varandra som är märkligt. Vi är båda alkoholister, men det är inte det som ger oss gemenskap. Jag är inte kompis med alla alkisar jag träffar. Vi är lika men ändå olika, vi har en del gemensamma idéer och tankar men vi är i sanning ett omaka par vänner.