© Torrdockan

Ibland känns dagarna tunga och trista. Svåra att ta sig igenoim, livet är som en ryckig seglats utan mål och mening. Förr visste jag precis vad som då var att göra. En sväng förbi Systemet och så något som klirrade i påsen eller med en box med handtag, denna praktiska produkt som gjorde tomglashanteringen så enkel! Och så hem för att trösta mig. Jag trodde antagligen på det där själv: att jag kunde muntra upp mig med en skvätt rödvin ur kartong.

De tunga trista dagarna kan jag inte kryssa förbi. De kommer och jag försöker tackla olust och håglöshet så gott jag kan. Jag kryper ihop som ett sårat djur och stänger in mig, gör mig oanträffbar. En (om den räknas) fördel med singellivet, är att det går att gömma sig för världens ögon. Tills livet känns bättre igen. Jag brukar komma på ljusa tankar efter ett tag, plötsligt känns allt ljust och lätt igen. Och jag har ingen tung baksmälla eller förvirrade minnen av gråtsamtal i telefon. Skönt! Livet fungerar igen, jag börjar se positivt på tillvaron, plötsligt blir det meningsfullt att ta itu med en del som legat nere. Jag trivs igen!

Vad är det med mig? Varför har jag stannat på ett barns nivå? Varför är jag fortfarande fylld av en massa illusioner och förhoppningar? Var det inte nu jag skulle slå mig ner i gungstolen och börja virka? Jag har blivit kär i ett foto! Snacka om dårskap! Jag kan svara på rubrikens fråga: Jag blir aldrig vuxen!

...jag skrev. Jag kan inte förklara vad som hände - det tog bara stopp. Jag tyckte kanske att jag var färdig med ämnet, att jag inte hade mer att tillägga, att jag inte kunde låta en blogg om alkoholism vara den enda kanal jag hade för mitt skrivande. Hur jag tänkte minns jag inte. Jag har min femte helnyktra sommar i svit, den femte midsommaren utan snaps och öl till sillen. Jag saknar det inte, och jag kan utan avund och sug se andra höja sina glas och skåla. Jag kan också se och höra dem efter ett antal snapsar och då är det knappast så roligt längre. Jag drar mig tillbaka, för fulla människor är det fånigaste som finns. Det är bara fulla människor som står ut med fulla människor.

Den senaste perioden i mitt liv har jag inte bara lärt mig vara nykter, jag har lärt mig att klara av ensamhet också. Trots att jag varit mycket ensam under mitt liv, har jag den längsta tiden haft familj runt omkring mig. Familj, släktingar, vänner, grannar, arbetskamrater. Nu lever jag ensam sen några år, har enstaka vänner, umgås sporadiskt med släkt och familj, söker inte så ofta kontakt. Det finns en stilla vrå i ensamheten, jag kan tänka mina tankar utan att störas, jag behöver inte prata dygnet runt med någon. Jag trivs ganska bra med min självvalda ensamhet. Jag är ensam, men känner mig inte ensam. Borta är den plågsamma rastlösheten som jagade mig så, borta är lusten att dra iväg till någon plats där "allt" hände, där mitten fanns, festen, vinet, skratten, dansen.

Den jag saknar finns inte. Det finns inte någon jag kan dela mina tankar med, skuldran jag behöver luta mig mot ibland är inte där. Om jag så skulle slänga kilovis med småmynt i önskebrunnen skulle mina önskningar vara förgäves. Min hand som jag sträcker ut över köksbordet är och förblir tom. Sorg är ett kontrakt som gäller livet ut. Jag har lärt mig att vara ensam mitt i ensamhetens rike. I Sverige finns det flest ensamhushåll i världen.Människor från sydliga länder behöver aldrig vara ensamma. Hela tjocka släkten ställer upp som en skyddsmur. Vi kanske är rustade för ensamheten sen långliga tider tillbaka med mil efter mil mellan lador och hus. Går man så ut på förstutrappen där i ensamma torpet, i ensliga byn och skriker, ylar som en varg så svarar bara ekot ödsligt från mörka berget och skogen står svart och taggig mot natthimlen. Inget mänskligt öra hör.

Förr när ensamheten bredde ut sig som ett gravtäcke, tröstade jag mig med alkohol. Nu förstår jag att det finns inget mer tragiskt än ensamt drickande: jag och flaskan, jag och vinboxen. Det är nog bättre att vid behov gå ut på trappen och yla som en varg än att korka upp en flaska och vagga in sig i töcken och förvirring. Allt har ett pris, men det finns ingenting, ingenting som kan betalas med alkohol. Skulden blir större, ensamheten värre.

Jag blev djupt nedstämd i dag. Nu är det knappt jag vågar skriva om det för det kan så lätt missförstås. Jag mötte en djupt beslöjad kvinna i gallerian. Hon hade en svart slöja som dolde allt utom ögonen, inte en skymt av ansiktet syntes. Hon var ung och hade med sig några småbarn och hon talade en klar och tydlig svenska utan brytning. Jag reagerade med sorg, att någon inte får eller vill visa sitt ansikte för andra människor tolkar jag som en obegriplig handling, en rädsla eller ofrihet eller bådadera. Jag förstår det helt enkelt inte. Jag kände mig också bestört över att möta någon som inte kunde visa ett leende eller ge sig tillkänna. Som om hon vore omgiven av fiender eller lystna galningar. För mig som tycker det är självklart med ansiktets minspel som ackompanjemang till det man säger eller hör, känns det skrämmande. Vad är det som finns bakom beslutet att inte visa sitt ansikte i vårt öppna, fria, demokratiska samhälle?

Det är Dan Anderssons text som beskriver svensk landsbygd och svensk mentalitet så träffande. Trots att vi buntar ihop oss i storstäder, sitter vi och trycker i singelbostäder och har mil efter mil mellan dörrarna till grannen. Vi är flest singlar i världen här i Stockholm, ingen annanstans bor folk så mycket för sig själva och isolerar sig mer eller mindre frivilligt från andra. Det är inte automatiskt synd om oss singlar, vi är inte alls beklagansvärda om vi inte själva beklagar oss, så ryck inte ut med hjälpinsatser. Jag bara konstaterar detta underliga inhemska fenomen: att vi lever isolerade från varandra, Dan Anderssons text gäller än i dag.

Ordet ensam har för många en tragisk klang, så tragisk att det numera byts ut mot ordet själv. Det låter kanske inte så ensamt. Jag bor själv, jag reste själv, jag firade nyår själv. Själv är mer sällskap än ensam. så är det nog. Barn är ofta rädda för att vara ensamma, de har svårt för det ordet och säger ofta fel: emsam. Kanske är man mindre ensam om man är emsam.

För mig är inte ensamheten skrämmande, det var längesen jag led av att vara ensam. Jag har alltid något att syssla med, något att planera, att se fram mot, att vänta på. Jag tycker det är skönt att vara ensam om jag har det bekvämt och vad har en nutida människa att klaga på? Vi är omgivna av hjälpmedel som ger oss kontakt med yttervärlden, telefon, radio, tv, internet, tidningar. Det är inte längre mil efter mil till andra levande varelser. Det är bara några knapptryck.  Men det är inte därför vi lever singelliv, före knapparnas tid var det likadant. Människor satt ensamma i sina stugor och glodde envist utåt vägen för att se om det kom någon. Varje landstrykare och vandringsman var välkommen för då fick man veta vad som hänt i världen. Det kunde vara värt en smörgås. 

Alla dessa nutida singlar som sitter och bloggar och redogör varje tanke, minsta impuls, varje måltid eller klädesplagg - hur skulle de klara sig utan den kontakten? De flesta har inte ens sett rimfrostrosor, de vackra mönster, skogar och djungler som bildas på fönsterrutor vintertid, men som fattas på välisolerade treglasfönster. De har kanske aldrig behövt andas på rutan och gnida med tröjärmen för att få en glugg att kika igenom för att se vem som kommer lufsande uppför backen med byskvaller och världsnyheter i bagaget. Ändå är det mil efter mil mellan lador och människor...

Tjatigt tycker jag. Obegripligt tycker fortfarande en del. "veveve" är som en berlinmur mellan förr och nu. Mitt liv är ett kaos av fjärrkontroller, sladdar, program, apparater, tv vid sängen, radio på nattduksbordet, bärbar dator i köket eller i sängen, dvd-filmer som jag inte hinner se, serier som jag inte kan följa, program jag missar, en iPod med femhundra låtar och  sprängfylld med podprogram - men tiden, tiden!

En gammal vers från ett födelsedagsalbum. Stämmer. Var finns tiden till att höra alla repriser, läsa alla artiklar, se alla filmer, lyssna på alla program? Ve, ve o ve - jag har inte en minut över. Jag längtar efter det enkla livet. Så där som på Raskens tid eller ditåt, då man hade en slev och en bunke och söndagskläder och gångkläder. Punkt, slut.

Symboliskt, alltså: sveda i hjärtat. Jag var nyss på en undersökning med ultraljud och såg mitt hjärta pulsera. Det var märkligt. Muskeln som håller mitt liv i gång pulserade och porlade. Det såg fint ut, sa doktorn. Men vad är det då för sveda jag känner? Den heter saknad. Jag saknar så många numera. Människor jag mött, älskat, trivts med, skrattat med, dansat och flirtat med, lutat mig mot, omfamnat, lyssnat till. Men också annat ger mig sveda i hjärtat. Vinterbilden från i går till exempel, hjärtat upptrampat i snön. Där jag bor och bott sen mina barndomsår ligger inte snön på vintern längre. Vi har inte det där tjocka, vita täcket som det var så skönt och friskt att pulsa i. Jag har gått i lågskor hela vintern, det ligger enstaka snökorn på marken. Inget vitt som kallas snö, inga drivor, ingen snölukt. Bara lite snö i fläckar. Är det klimatförändringen? Hjälper det att jag sorterar sopor?

Tiden är som en flod. Den flyter ständigt förbi mig och jag kan inte hejda den med mina händer, inte bygga murar eller dammar. Bara minnas och då svider det i hjärtat. När det fladdrade ner flingor stora som dammtussar och RB och jag travade ut mitt i natten för att njuta av den snötäckta staden innan morgontrafiken kom igång och allt ännu var vitt, vitt, vitt... Jag saknar snön. Åtminstone ibland...



                

Vad är det för fel på skugga? Jag söker alltid den. Jag kan inte äta med solen stickandes i ögonen och jag kan inte se i starkt solsken. Jag behöver sval skugga för att må bra. Om inte skuggan fanns skulle allt vara likadant. Jag skulle knappt lägga märke till solskenet heller. Mentalt sett är jag i skugga nu, känsloskugga, energiskugga. Det är en tid för eftertanke, för ensamhet och något så fint som heter kontemplation - ett ord man kan dra till för att imponera en aning när man menar begrundande, försjunkande i funderingar. Visst är det bra att ha ett batteri av lite knepiga ord att ta till! Alltid kan man förvilla någon. Med andra ord: jag deppar. Det låter ohyggligt rakt på sak, det behövs inga förklaringar. Samtidigt låter deppa alltför vardagligt, som att inte orka kamma sig eller städa ur kylskåpet. Kontemplation låter den vanliga deppigheten få lite finare kläder, man har åtminstone kammat sig!

Det är något med den gamla psalmens ord Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans... Så är det. Mitt i det heta solskenet finns den svala skuggan bakom en mur, under ett träd, i skydd av ett parasoll. Ett steg, så är du ute i solskenet igen.  Så är det med mina sinnesstämningar också. Just nu skugga, sval och tankeväckande. Ett steg - och jag är ute i solen igen. Numera låter jag allt ta sin tid. Jag vet att skuggspelet är nyttigt för sinnet, jag vet att solen kommer att stråla igen, att moln drar förbi solen, att efter svartaste natt kommer ljusan dag. Jag behöver bara vänta. Och tänka. Kalla det för kontemplation om jag vill eller kalla det för att deppa. Ta det som ett nödvändigt ont eller en gåva att få vila i skugga efter all hetta i solsken. Det blir vad man gör det till. Det är en process lika gammal som människan själv - den mår bäst av att få läka sig själv utan droger och hurtbulleri. Det som är så svårt för oss nutida att inse. Ingenting blir egentligen bättre av att dämpas med tabletter eller alkohol. Snarare sämre. Tiden fungerar som den mest effektiva drog - den läker och dämpar. Det gäller bara att vänta och vila i skuggan.

De glimrande ögonblicken är inte så många, inte ens under ett helt liv. När alla minnesrester av triviala händelser, trista rutinjobb, vardagslunk, gråhet och duggregn i höstmörker, snubbeltrådar och stötestenar är borta och de glimrande ögonblicken ska räknas behöver man kanske inte mer än ena handens fingrar, jo kanske en tumme till! Brakfester, äventyrsresor och jordenrunt-tripper räknas inte in. De hör hemma i en helt annan kategori. Nej, de glimrande ögonblicken är de tysta, genomlysta ögonblick då hela ens varelse genomströmmas av nästan överjordisk harmoni. Ögonblicket glimmar till, det finns för alltid kvar i minnet, men det är kort, bara en gnista. Ibland hinner jag inte ens uppfatta det glimrande ögonblicket förrän det redan är förbi. Ett glimrande ögonblick behöver inte delas med någon annan, det kan vara ett helt privat känsloknippe trots att en annan människa är inblandad. Alldeles nyligen kom ett av mina glimrande ögonblick, det skimrade till som en solglimt i ett stycke kristall - och var borta.

Häromdagen fick jag samtal från en vän vilken jag bett att komma på besök till sommarvistet i veckan. Nej, det passade inte riktigt trots att vi bestämt dag och tid. Vädret var inte tillräckligt stabilt. För säkerhets skull hade jag laddat hem lite god mat och rafsat undan den värsta bråten överallt, så att det skulle se fejat och fint ut. Sen kom en monolog om hur hemskt allting var, att hon ångrade sina senaste beslut med bostad, bil och att allt var trist. Sen kom sjukdomsramsan och hur hög sänkan var och blodtrycket och medicinerna och tandläkaren och skatten och jobbet och sommarens plågor.

Efter samtalet kände jag mig som en sophink där osorterat avfall låg och jäste. Med ett nytt ord kallas de där människorna för energitjuvar och det stämmer. Jag blev trött och ledsen, började själv deppa över diverse otrevligheter, jag blev verkligen nere! Samtidigt fick jag lågvattenvarning! Sjökortet stämde inte. Det som var en rolig seglats hade plötsligt blivit ett trist kryssande mellan undervattensfällor, när som helst kunde jag kapsejsa. Förr visste jag direkt vad som skulle trösta och hjälpa: det första glaset vin ur dunken! Så enkelt det var på den tiden. Och så trist och förutsägbart!

Nu fick jag arbeta mig bort från olusten med egna krafter. Det var en aning segt. Min väns olust hade klibbat av sig, jag var nedslagen en lång tid efteråt. Inte ens festmaten som stod på lut i kylskåpet kunde trösta särskilt effektivt. Tänker vi på hur känsligt vårt umgänge med andra är, hur lätt det är att smitta av sig olust och dåligt humör. Vad har vi vänner till? frågar sig någon. Jag håller med om att vi har vänner för att få stöd i svåra stunder, att känna trygghet i trofasta relationer och att kunna skratta och gråta tillsammans. Men det betyder inte att man kan använda sina vänner som sophinkar för tillfälliga depressioner och dåligt humör. Det är ens förbaskade skyldighet att ha personlig censur för gnäll och gnat, att hejda sig själv när klagovisorna blir för entoniga. Ingen vän vill vara tillfällig sophink för dåligt humör!

Eftersom jag ibland inbillar mig att livet är en dans på rosor så tar jag gärna min obekymrade attityd att "allt ordnar sig", "det löser sig", "det tar jag med en klackspark". De där försvaren vi bygger upp när allt inte riktigt går som vi vill. Ingen ros utan törnen, heter det och just när jag dansade en lycklig tåspetsdans råkade jag trampa på en tagg som stack mig rakt in i stortån. Kändes nästan som ett getingstick, det har jag fått under lilltån en gång när jag sprang barfota på ett solvarmt trägolv. Snacka om smärta! Apvrål! Rosentaggen gjorde inte så ont, men jag dansar inte på tå just nu. Håller mig stilla och tänker. Sover mycket. Försöker bli glad. Har massor av glass i frysen, det tröstar. Och rosor är vackra, speciellt törnrosor...

Jag kan inte undanhålla er dessa ögon! De tillhör en alldeles förtjusande baby i min bekantskapskrets, hon får mitt hjärta att slå volter av glädje! Jag ska vara en fe i hennes bakgrund och jag kommer att svinga trollstaven många gånger, jag lovar.

Bristvaran i mitt psyke är tålamod. Jag har inget förråd av sådant att ta till. Det är tomt i lagret. Jag sitter lugn och trevlig numera, ler och nickar och låter ingen ana att i mitt inre rasar känslor, så starka att de skulle kunna krossa mig inifrån. Min mamma kände instinktivt hur det var, hon anade men förstod inte eftersom hon själv var lugn och försedd med änglars tålamod (vilket behövdes). Är du alldeles rysk, frågade hon. Det var hennes sätt att påpeka att jag var udda, obegriplig och hade en vulkan av känslor som mullrade före utbrottet. Du är född i fel land, i fel kultur, sa RB som också såg djupare i mig än andra. Inför honom kunde jag bekänna mina heta känslor, mina passioner, mitt glödande inre, min otålighet och min himlastormande iver.

Det finns praktiska lektioner i tålamod som till exempel att virka, att sy med små stygn i bestämda mönster, att måla med oljefärg, att läsa för att lära sig, att skriva prydliga brev för hand. Knepen är säkert många. Jag kan tänka mig forna damer som satt med prydligt hopknipta knän och broderade korsstygn i heltäckande mönster till stolsöverdrag och hela gobelänger. Det krävde tålamod och de skaffade sig det. Hur de gjorde för att tämja sina brinnande passioner anar jag inte. Kanske de stod i fönstren om nätterna och ylade som varghonor mot månen. Det fanns mer ylande än vargar på den tiden, det är jag säker på.

Det finns en scen i filmen Cabaret som perfekt illustrerar vad jag menar. Sara Bowles spelas oförglömligt och genialt av Liza Minelli och hon brukar för att lätta på trycket ställa sig under en järnvägsviadukt och vråla när tåget dundrar förbi. Ingen hör och ingen störs, men hon blir lättad och lugn. Filmen bygger på en roman av Christopher Isherwood, Farväl till Berlin, men det har alla glömt efter Minnelli och den har spelats som film tidigare men det har alla också glömt efter Minnelli.

I brist på järnvägsviadukter kunde jag kanske utnyttja stranden när stormen dånar, men det blir inte av. Jag skulle säkert känna mig fånig och generad och se mig över axeln om inte grannen smygtittade. Jag har en påbörjad julduk med korsstygnsmönster som jag kan ta fram för att öva mig i tålamod. Den behöver bli färdig till en jul, varför inte nästa? Tålamod är en dygd, min brist på tålamod har alltid ställt till trassel för mig - det är snopet med ideliga tjuvstarter och att sakta farten medan de andra i startfältet buar. Tur att tålamod är en vanlig dygd, så att de flesta har det och kan stå ut med hetsporrar. Jag tror jag går ner till stranden, det blåser tillräckligt och grannen är visst bortrest...

Att uppleva sig stå ensam på jordens yta endast fasthållen av solstrålen som nobelpristagaren Salvatore Quasimodo skriver om i sin berömda dikt:

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle
- och plötsligt är det afton.

Genomborrad som med en nål i en nåldyna. Ulf Lundell har i en av sina böcker beskrivit hur han låg på marken under en fjällvandring och klamrade sig fast för att inte slungas ut i universum. Jag känner igen känslan. Det var längesen, men jag minns. Det var då jag alltid var rädd. Då jag alltid behövde tröst och hjälp som en skyddslös fågelunge. Då jag tog emot hjälp varhelst den erbjöds. Då alkohol blev medicinen som gjorde att jag slutade skaka. Men som gjorde att min tillvaro skakade.

Vad är det som gör att jag känner ett svagt jordskalv? Är det för att Månkan dog? Kanske. Vår barndoms somrar då vi rodde och simmade och lekte och skrattade och klädde ut oss till amasoner och fnissade tills vi nästan svimmade. Varje sommar cyklade vi och hade picknick, vi satt i träden och sjöng: När jag dör vill jag bli begraven i en källare där det finns vin... eller Då jag var tio år, bomfalleri och bomfallera, då jag i skolan går bomfalleri och så vidare. Vi hittade faster Ängels gamla stenkakor och lyssnade på Underneath The Russian Moon hur många gånger som helst. Jag har aldrig hört den sen dess.

Månkan, kom tillbaka! Bara för en dag så vi kan prata lite om gångna tider!

PS: Underbara webb! Där finns allt! Naturligtvis också Underneath The Russian Moon!
"JAMES KENDIS, FRANK SAMUELS & MEYER GUSMAN Underneath The Russian Moon [sheet music]
1929. (ISBN: No ISBN) . vintage sheet music for piano, ukulele, lyrics; recorded by Regent Club Orchestra and by Belle Baker; attractive cover design of a Russian dancer in boots & a billowing red & black skirt with a quaint house with onion-dome-shaped windows (D Davis, Sydney, 1929) Edge wear with a few small tears, else good. Good."
Jag kanske till och med kan hitta den gamla stenkakan.

Just nu svävar jag omkring i ett stort mysterium. En av mina barndomsvänner är borta. Borta! Vi bor långt ifrån varandra och har inte träffats på ganska länge för hon har varit svårt sjuk i en obarmhärtig sjukdom, och inte kunnat ta kontakt, skriva eller prata i telefon. Vi brukar om inte annat gratulera varandra på födelsedagarna, men i år kom inget kort från henne. Inte en rad. Inte ens ett livstecken via någon annan. Tyst. Jag kände på mig att det inte stod rätt till och ringde en av hennes släktingar och fick veta vad som hänt. Jag förstår inte. Jag kan inte förstå. Kan inte. Vi hade ett hemligt språk, bara vi två. Vi invigde aldrig någon annan. Det är bara jag som vet vad orden betyder nu. Mitt sista brev till henne undertecknade jag med vår hemliga ramsa till lösenord som ingen annan kan tyda. Första gången vi träffades var vi sex år. Vi lärde oss simma den sommaren. Ännu ett kassaskåp med gemensamma minnen som inte går att öppna, nyckeln är bortkastad, koden är försvunnen, ingen hör hur jag bultar och ropar. Borta. Inte förstå. Acceptera men aldrig förstå.

Det är bara jag ensam kvar i hela världen som nu vet vad dirongeda betyder!

Hemmastadd känns som ett märkligt ord. Jag vet inte om jag ens skrivit det någon gång. Sagt det har jag säkert gjort. "Här känner jag mig hemmastadd" låter som något jag kan ha sagt någon gång. Jag vet inte varför ordet kom flygande till mig. Kanske för att jag suttit en morgonstund och pratat med min dotter som kom med färskt bröd och juice och jag bjöd på kaffe. Hon kommer ibland när hon lämnat barnen i skolan och då har vi en skön pratstund om ditt och datt. Vi talade om att barn numera så sällan är hemma. De kanske bara är ett par timmar hemma innan de ska sova. Hemmet är en plats att sova på, en massa aktiviteter äger rum utanför hemmet och skoldagarna är långa. Det är viktigt att ha en fast plats att vara hemmastadd på. Jag har förstått det på djupet av min erfarenhet.

Jag fick en flackande skoltid med vistelse än här, än där. Jag bodde inte hemma utan var inackorderad på annan ort och det var inte självklart att resa hem till veckohelgerna. Det var bara skolloven som jag kunde tillbringa i mitt hem. Mitt inackorderingsrum försökte jag göra mig hemmastadd i, men det lyckades inte riktigt. Sen blev det fler och fler hyresrum och tillfälliga bostäder innan jag äntligen fick en egen bostad som jag kunde kalla "hemma". Förmodligen har allt detta flackande och byte av bostad påverkat resten av mitt liv. Hemma, längta hem, vara hemmastadd är viktiga ord och begrepp med djup och allvarlig innebörd för mig.

För mig och många andra har AA-gruppen fått en betydelse av "hemma". Vi talar om hemmagrupp, dvs den grupp där man oftast går, gör service, kanske deltar i planeringsmöten och med tiden lär känna fler och fler. Det känns tryggt i hemmagruppen, de flesta vet vem man är och har lärt känna en. Vi anstränger oss att hälsa nykomlingar varmt välkomna och försöker hjälpa dem att känna sig hemma hos oss och att komma tillbaka. Många har nästan alla sina vänner inom hemmagruppen och känner stark samhörighet med gruppen.  Det som från början kändes ovant och främmande har för mig nu blivit symbol för trygghet, gemenskap och tillit. Andra kanske inte upplever det så utan känner sig som en främmande fågel, trots att de andra försöker göra allt för att överbrygga främlingsskap och rotlöshet.

På senare tid har jag tyvärr känt av en brist på hemkänsla i gruppen. Någonting fattas eller någonting har tillkommit som gör att det känns annorlunda mot förut. Jag försöker analysera vad det är, om jag själv förändrats eller om det är yttre omständigheter som påverkar min känsla. Jag har inget svar. Jag går inte så ofta som förut längre, jag undviker en del dagar, jag bär mig åt som en bortskämd och snorkig barnunge. Varför passar inte en del av mina lekkamrater längre? Jag blir förtvivlad när jag märker att stämningen av gemenskap och öppenhet har fått andra gränser. Jag är inte så självklart öppen och glad längre, jag är försiktig och en smula rädd. Jag känner ett obehag av att tala om känsliga ting, jag tycker att jag låter som en falsk hycklare. När jag får de tankarna är jag nära panik. Jag är djupt sorgsen. Många av de "klippor" som jag vant mig vid att träffa på möten, kommer inte längre eller mycket sällan. Med den hybris som är en äkta alkoholists kan jag ibland få för mig att det är jag som skrämmer bort andra. Så skrattretande enkelt är det nog inte. Många vill nog förklara det hela som slump eller tillfälligheter och det kanske är så nära sanningen man kan komma.

Hela min tillvaro just nu är fylld av snubbeltrådar uppspända i ankelhöjd där jag tar mina steg. Rent bokstavligt mest, men också i verkligheten, fast då heter det halka. Undrar vem det är som ägnar tiden åt att spänna dessa trådar härs och tvärs i ett virrvarr som aldrig tar slut? En kraftig snubbeltråd vet jag - det är hyresföretaget som mot en stor avgift lånar ut min bostad till mig månadsvis. Hyran är redan hög, den snuddar vid att jag egentligen inte har råd att bo kvar sen inkomsten halverades när RB gick bort. Självklart borde jag ha flyttat för ett år sedan, men jag orkade inte ta itu med det då. Nu ska hyran chockhöjas, jag bävar.

Jag borde packa och sticka! Men jag är oföretagsam och inte riktigt nåbar för kloka och definitiva beslut. Jag ser mig omkring på alla prylar och stönar. Att flytta är ett jättejobb! Helst skulle jag bara låsa om mig, lämna nyckeln till någon som tog hand om allt och gav mig en slant för prylarna. En gång har jag gjort en sådan radikal åtgärd. Försedd med gångkläder och tandborste stängde jag dörren till mitt tidigare liv. Jag tror inte att jag orkar göra det en gång till. Att starta om på ruta ett är ingenting för mig, tror jag. Jag känner mig alltid en smula avundsjuk på människor som bryter upp och vänder ryggen åt det gamla. De har något som jag saknar: Mod.

En sax att klippa snubbeltrådar med är nog det enda jag vågar använda. Ett steg i taget, försiktigt, försiktigt. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula, de växa uppå strand... Sitter i snödiset och längtar till Italien! Det tröstar mig att väderkartan visar att det är 8° i Rom, 11° i Aten. Det har nyligen snöat i Bagdad, den första snön på 100 år, berättade en taxichafför häromdagen. SMHI har förändrat min världsbild - jag trodde det alltid var varmt i södra Europa. Ett huttrande duggregn i Rom eller en blåsig shoppinggata i Aten - nej tack. Jag går och köper mina citroner på Ica. Hoppas jag inte snubblar...