Gick det att hindra?
Ibland undrar jag om jag drack mig till alkoholist eller om jag var det från början, att jag var född sådan. Det sägs att sjukdomen är ärftlig, men mina föräldrar drack inte. De hade sällan sprit hemma, vin var aldrig aktuellt. Till jul köpte pappa brännvin och de tog en snaps till julbordet. Flaskan kunde sen stå orörd till midsommar, då det var dags för nästa snaps.
Nu när jag har börjat leta mig tillbaka i minnet kommer jag ihåg att jag tyckte om att dricka redan från början. Jag tyckte om att känna mig smått berusad. Det gav mig större mod och min blyghet lättade. Jag umgicks inte med andra som drack, men det hände att killarna smusslade fram en flaska och skulle bjuda på spritblandad läsk. Jag tyckte intensivt illa om berusade människor. Fulla killar var det värsta jag visste och jag nobbade konsekvent alla som jag misstänkte hade druckit. Mina tonår var varken särskilt festliga eller besvärliga. Livet rullade på och jag tog allvarligt på studier och framtid. Jag var en ”snäll flicka”, ett litet solsken för far och mor, som det står i visan. Framtiden låg där och glittrade som en hägring, det vuxna livet skulle bli bra, jag gjorde mig beredd.
Det talades inte om alkoholism, det fanns inga varningar. Jag visste att det fanns något som hette IOGT, det skrattade alla åt och sa att det betydde Idioter Och Gamla Tanter, dvs nyktra. Nykterhet var tråkigt, trist, nyktra människor hade säkert inget roligt. I den byhåla där jag växte upp fanns det flera alkoholister, men de hade inte den stämpeln. Olle P var bygdens obotlige alkis. Han raglade alltid omkring från den ena sidan av landsvägen till den andra. Han kallades diversearbetare och tog jobb där det fanns, enbart för att få ihop mer pengar till brännvin. Han var helt ofarlig och oförarglig, han var bara full. När han inte orkade stappla hem efter en festnatt sov han över i vår vedbod som låg halvvägs. På morgonen kunde vi ungar hitta småpengar som trillat ur hans fickor ner i sågspånet. På det sättet blev han en ganska populär övernattare hos oss.
Ingen tog Olle P på allvar, han var ett oförargligt fyllo och gjorde ingen förnär. Han skötte sig och sin fylla utan något väsen. Man ryckte på axlarna och lät honom vara. Han blev på något sätt Alkoholisten för mig och det var otänkbart att han och jag skulle räknas in i samma skara. En sen lördagsnatt vinglade han ut framför en bil på landsvägen och dog på fläcken.
Även om någon hade varnat mig hade jag inte lyssnat. Jag drack ju inte särskilt mycket eller regelbundet, jag levde ett helt normalt liv och hade inget behov alls av att dricka. Alkohol fanns helt enkelt inte med i bilden i min tidiga tonårstid. Inte då. Det fanns inga varningstecken.
