© Torrdockan

Bra kämpat! En solitär har slagit rot.


Foto: Torrdockan 2009

Foto: Torrdockan 2008

Foto: Torrdockan 2008

Jag kan inte upphöra att fängslas av himmel och hav, färgspelet och skiftningarna. Jag har varit några dagar vid vattnet och beundrat himlamålarens alster, ständigt skiftande, ständigt överraskande. Foto: Torrdockan 2008

De här ögonblicken är redan över. Körsbärsblommorna har fällt sina blad, asken har äntligen slagit ut små försiktiga gröna bladrosetter. Snart har grönskan exploderat. Det är spännande att det skiftar mellan olika trakter. Jag pendlar mellan två punkter - det är ett par veckor mellan lövsprickningen så jag får uppleva allt två gånger!

Vad är verklighet, vad är speglingar? Det kanske tar en stund att avgöra det.

Foto: Torrdockan 2007

Ibland överraskar himlamålaren mig med ett fantastiskt konstverk. Det finns hur många färger som helst på hans palett och hans pensel kan göra underbara färgspel. En vanlig kväll i juli slog han till med den här himlen. Fantastiskt.

Kameran ljuger aldrig, sägs det. Det är en sanning med modifikation i dessa dagar med Photoshop och andra bildprogram som gör det möjligt att manipulera bilder. Jag använder inte det programmet för mina bilder, det enda jag gör är att ibland beskära dem för att få bort skräpiga detaljer. Och jag kan göra dem ljusare, men ytterst sällan fixar jag något. Jag offrar dem hellre i papperskorgen och försöker glömma bort att jag misslyckades. Det finns två bilder som jag aldrig tog, de glömmer jag aldrig. Den ena är en morgon med fuktig dimma över en äng där några hästar betar. De är perfekta med helt synkroniserade rörelser, jag blev stum av skönhetsupplevelsen. Men jag stannade inte bilen, gick ur och tog bilden. Det är många år sedan, men jag minns bilden jag inte tog.

Den andra bilden är från en sommar för några år sedan. Några vänner kom roende till min brygga. Det var morfar, mamma, babydottern och lilla jycken. När de ska ro hem ser jag den perfekta, den ultimata bilden. Batteriet i min kamera är slut, den är stum! Jag har inga reserver, min andra kamera är inte där, jag står hjälplös på bryggan och ser Bilden ro bort. Den är bevarad i mitt minne, men finns bara där. Ögonblicket kan aldrig upprepas.

De här bilderna är alldeles sanna! Jag vaknade en tidig morgon och såg färger jag inte kunde drömma om. Fram med kameran klockan 03.28 en junimorgon. Å, ljuvliga sommar, ljuvliga morgon, ljuvliga himmel och hav!

Skir grönska i allén



Tulpaner vid busshållplatsen att titta på medan man väntar.



Maskrosen gör en pentagon i gräsmattan. Skickligt!



Magnolia blommar på bar kvist, kämpar här med vårvindar friska.

Körsbärsblommans dag firades i dag i Kungsträdgården. Gammal som ung var där, alla tog bilder. Det var folkfest och kallt, det blåste en polarvind och pappersmuggarna rullade runt på marken.

Envis som en åsna klev jag uppför backen. Vem vill ge sig? Vem vill känna sig besegrad av ett ont knä? Vem vill ge upp? Inte jag. Jag skulle få en spruta i mitt onda knä som jag har sånt besvär med. Min envishet gjorde att det tog tid att komma uppför backen. Det passade bra att stanna och beundra blommorna. Nedför backen gick det sen lättare! Kanske jag springer nästa gång!