© Torrdockan

Foto: Torrdockan 2008

Usch, jag sitter inregnad i en stuga! Ingenting känns roligt just nu. Jag vandrar omkring och tittar ut genom fönstren var femte minut. som om vädret skulle ändra sig. Jag skulle ha varit i Skåne, men där var det ännu värre fick jag höra av vänner. De kunde inte lämna sitt hus. Någon dag fick jag idén att i stället åka till Värmland, men regnprognosen var lika tvärsäker där jag hade tänkt vistas. Jaha, så jag kunde inte fly. Jag tar regnet så behärskat jag kan och känner alla solstunder och grillningar och deckarläsande i bästa vilstolen som bortblåsta - eller bortspolade. Dripp, dripp. Dropp.

Nyligen hörde jag en berättelse på radio om en man som använde all sin tid till att plantera träd. Han vandrade omkring och petade ner ollon och frön och nötter i tusental och fick dalar och höjder att täckas med skog. Träden överlevde honom med många år. Så vill du bli odödlig (åtminstone någon mansålder), plantera träd!

För längesen planterade jag kastanjer utan för det hyreshus där jag då bodde. Jag trodde inte det skulle bli någonting av dem, men en dag fick jag se att det stack upp en pinne ur marken. Det var en kastanj som slagit rot och strävade mot skyn. Jag tyckte det var ett mirakel och tittade till "min" kastanj med jämna mellanrum. En dag var den borta och jag blev bestört. Det var dags att ansa rabatten utanför huset och den där pinnen med några bladknoppar på klassades som ogräs och rycktes bort. Det var en besvikelse. På släktens egna tomt petade jag ner kastanjer som hade bättre chans. Trodde jag. Men allt växandes fiende nummer ett, rådjuret, tyckte det var mums med en kastanjepinne till mellanmål och det blev ingen kastanj den gången heller.

Det är faktiskt ingen lätt sak att plantera träd och få dem att överleva. Men, ibland blir det fullträff alldeles av sig självt. Grannen på landet har inte den blekaste aning om hur man får träd att trivas. Han går ut med motorsågen och tar bort alla grenar han når upp till. På det sättet förvandlar han sina träd till underliga missfoster. De står som pinnar med lövkrona högst upp och en del träd sågar han ned till marken. De stör hans utsikt, påstår han. Därför sågade han ner en vackar allé med almar. De skuggade en liten väg så skönt och de täckte vägen med sina frasande frön på våren. Almar är vackra träd och de är inte alltför vanliga. Här utrotades de och jag saknade dem. Efter något år såg jag en buske bland andra, den hade hittat en plats för sina rötter och efter ett tag insåg jag att det var en alm. Något litet frö hade rymt från grannen och slagit rot på min sida av staketet. Den blev min ögonsten och jag vårdar den lilla almen så gott jag kan. Den har skranglat iväg ganska högt och ger perfekt insynsskydd om sommaren. Hade den bara hamnat några decimeter fel om tomtgränsen så hade den inte överlevt så här långt.

Om du inte kan eller vill plantera ett träd, så adoptera ett! Välj ut ett vackert träd i närheten och se det som ditt, din kompis och förtrogne, din skyddsling och ditt önsketräd. Se till det och prata lite med det då och då. Följ årstidernas växlingar genom ditt träd. Med all säkerhet kommer trädet att överleva dig. Det kan förstås råka ut för en motorsågsmassaker, men de allra flesta träd klarar sig ganska länge. Du behöver ju inte välja en julgranskandidat!

Jag har valt ut och adopterat ett träd i en allé nära där jag bor. Det har just slagit ut sina späda löv efter att hela vintern stått tyst och dystert med sin svarta stam. Jag tittar till det då och då när jag har ett ärende genom allén. Jag tror att både trädet och jag mår bra av det...

Det fanns ett skatbo på gården sen förra året. I vintras var det översnöat ibland och tyst och tomt. Redan i februari såg jag skatorna komma tillbaka. De började putsa på boet. De plockade in nya grenar och de förberedde barnkammaren. Det kändes hoppfullt att skatorna var där igen. De är trevliga fåglar, vackra i sin svartvita högtidsdräkt och gör inte mycket väsen av sig om det inte finns en katt eller en hund i närheten. Då blir det ett himla liv.


För några dagar sen var boet borta, rivet. Skatorna var kvar och hoppade rådlöst omkring. De började renovera, men det kändes väl hopplöst. Det fanns ingenting kvar av det gamla boet, trädet var omsorgsfullt rensat. Snart är det dags för en ny kull skator och det fanns plötsligt inte plats för de blivande föräldrarna i härbärget. Jag undrar vem som ligger bakom rivningen. Det är grymt, elakt, missunnsamt. Skator skräpar inte ner som duvor, de tjattrar inte dygnet runt som gråsparvar, de skränar inte ohyfsat som kråkor och de är inte glupska som måsar. De är trogna sin partner, de är kärleksfulla mot varandra, de är prydliga och glänser vackert i solen.

Att de ibland river i överfyllda papperskorgar är för att människorna lägger en massa matrester där och att de är tjuvaktiga som ryktet säger är väl inte helt bevisat. Åtminstone är det inte polisanmält och draget inför domstol.

Det kändes kallt och grått utan skatboet. Jag blev ledsen. I dag hade skatorna nog gett upp. De syntes inte till. Jag hoppas de hittar en bättre plats för sitt nya hem än här på gården. Men jag känner mig ensam.

Snön lade ett extra tak på skatboet på gården. Skatorna har inte varit här på ett tag. De är strykfåglar och ger sig av varthelst de önskar, följer kanske mattillgången och här är det inte tillåtet att mata fåglar. Boet som var så skyddat av lövverket är nu fullt synligt, det finns inget sämre gömställe. Björktrastar har varit här och snokat. De hittade några röda bär som kanske var ätbara. Annars är det fågeltomt så när som på en spaningsmås som sitter på ett tak i närheten och bevakar området. Ingen duva kuttrar och i skyn är det tyst. Så tyst att man kan höra snöflingorna falla.

Så underbart att tänka på att därnere i värmen planerar nu fågelskockarna sin flyttning norrut. Snart kommer de och fyller rymden med sina läten. Snötystnaden här i norden bryts av alla kvittrande och flöjtande gästfåglar. Vilken tur att de kom på att semestra här eller om det är tvärtom, de kanske semestrar i värmen som vi. Om de inte hade den för oss så behagliga rutinen skulle det vara bra tyst här. Tänk om inte svalorna fyllde luften med sina läten eller trastarna drillade, näktergalen galen galen gol och lövsångaren obetydlig och grå lät höra sin skickliga melodi. Så tyst och tomt det skulle vara.

Nyligen såg jag skatan plocka lite i buskarna och vips såg jag en till. De håller på och flirtar och rustar boet snart och om ett tag flyttar de ihop igen. Skönt. Skator är kompromisslösa. Svart och vitt, ingen särskild fjäskig dräkt för hannen och en diskret för honan. Man missar inte en skata, den både syns och hörs. Den är ett vårtecken den också. Jag följer utvecklingen och rapporterar fortsättningen.