Muren
Ensamheten stod som en mur mellan mig och omvärlden. Jag kändes alltid fel, alltid missanpassad. Jag visste inte vad jag skulle göra av mina händer, hur jag skulle stå, sitta, tala. Jag kände mig som en varelse från en annan planet. Jag gjorde som de andra, jag härmade dem. Lekte att jag var likadan, lekte att jag var duktig, självsäker, snygg, populär. Leken fick mig att glömma ibland.
Men muren stod där den stod. Den blev bara högre och högre. Det enda som hjälpte mig, upptäckte jag, var att dricka bland de som drack, bli lika glad och uppsluppen som de. Vi blev bekymmerslösa, tänkte inte på morgondagen och det var en skön känsla av befrielse. Borta var grubblet över att inte vara som andra, borta var skyggheten och rädslan. Och borta var väl vettet till slut också.
Men muren stod där den stod. Den blev bara högre och högre. Det enda som hjälpte mig, upptäckte jag, var att dricka bland de som drack, bli lika glad och uppsluppen som de. Vi blev bekymmerslösa, tänkte inte på morgondagen och det var en skön känsla av befrielse. Borta var grubblet över att inte vara som andra, borta var skyggheten och rädslan. Och borta var väl vettet till slut också.
Kommentarer
Trackback
