© Torrdockan

Alla som använder alkohol och även gör det ofta och mycket är givetvis inte alkoholister. De kan hantera sin situation och avbryta sitt drickande, göra uppehåll utan problem och aldrig sätta sig i pinsamma situationer när de dricker. De har kontroll över sitt drickande och har inget tvångsmässigt förhållande till alkohol. Ett enkelt sätt att ta reda på om man är alkoholist eller inte är att ”ställa undan” flaskan och avstå helt från alkohol under en viss tid, låt oss säga tre veckor. Innebär det inga som helst problem är man troligtvis inte alkoholist i ordets rätta bemärkelse. Gör man avsteg från den vita perioden, känner sug, börjar bli starkt irriterad och på dåligt humör på grund av avsaknad av alkohol, bryter nykterheten då och då, kanske bara härdar ut en vecka av tre — då kan man ta sig en funderare och börja bli observant på sina alkoholvanor.

Eftersom alkoholism och alla problem i samband med den sjukdomen är så negativt laddade är det inte lätt att ens för sig själv medge att man är alkoholist. Jag levde i många år i tron att jag kunde hantera alkohol, jag kunde dricka som andra människor, jag kunde sluta när jag ville (bara inte just i dag) och att jag hade full kontroll över mitt drickande och mitt beteende när jag drack. Det var naturligtvis en illusion, ett inre försvar mot något som jag instinktivt förstod var fel. Kvinnor i min ålder och i mitt jobb och min sociala situation var inte alkoholister, det var ”de andra”, dvs de som inte hade ett bra liv, en bra miljö, jobb och välfärd. Alkoholism var något som jag förpassade till den undre världen. I mina fina salonger fanns den absolut inte och allraminst hos mig.

Denna tanke var stark och ihärdig. Mitt drickande fortsatte dag efter dag. Jag minns att jag en gång stannade upp och insåg att det var mycket längesen jag haft en dag utan min dagliga vinranson. Varningsklockorna hade ännu inte börjat slå. Jag fortsatte som förut, men tog det aningen lugnare med vinet under en kort period, sen var det fritt fram igen för jag hade glömt bort alltsammans och sköljt ner min oro med mera vin.

Det första steget mot att bli frisk från sjukdomen, få bukt med sin hjälplöshet mot begäret efter alkohol är att erkänna att man är alkoholist. Först måste man erkänna det för sig själv, kanske se sig själv i spegeln och säga till sin spegelbild: Jag är alkoholist.

Stryk ”kanske”. Du är förmodligen ganska säker på din egen diagnos och försök inte att lura dig själv. Du lurar ingen annan. Sen får man vänja sig vid tanken ett tag. Jag tänkte varje gång jag drack att jag var alkoholist, när jag gick in på Systemet tänkte jag samma sak och jag försökte att dra ner på min konsumtion. Det lyckades då och då, men jag var snart tillbaka i samma höga vinkonsumtion. Jag trodde naivt och envist att jag skulle kunna dricka normalt som andra människor, att det fanns en chans att genom egen vilja avsluta det tärande och tvångsmässiga drickande som jag nu levde med.

Jag hade då ännu inte förstått att det inte finns några möjligheter för en alkoholist att umgås med dryckerna på ett vettigt sätt. En alkoholist är besatt av alkohol som en frossare är besatt av mat, en kroppsfixerad är besatt av att träna och en rökare är besatt av sitt rökande. En rökare behöver normalt ett bloss åtminstone en gång i timmen - en alkoholist får till slut  liknande starkt behov. 

Det finns inga kurser som lär en alkoholist att dricka på ett vettigt sätt, det går inte att trixa med lättvin i stället för whisky, öl i stället för vin, lättöl i stället för starköl. Det finns inget Viktväktarna för alkoholkonsumenter. Det är helt andra villkor som gäller.

Hur skulle jag kunna leva ett liv utan alkohol? Så trist, så hopplöst, så svårt! Nu visste jag att jag var alkoholist, nu hade jag erkänt det för mig själv, nu räckte det. Jag skulle minsann klara av att hålla mitt drickande på en normal nivå. Med stark vilja skulle det gå! Jag var övertygad om det. Och gick lugnt in på systemet och köpte mitt vin. Jag skulle dra ner min konsumtion helt enkelt. Det var lätt som en plätt.