© Torrdockan

Jag har nästan ingen kontakt med Felix längre. Vi pratas vid ibland men han ringer inte varje dag som han brukade. Han lovar att hjälpa mig med saker, men när tillfället kommer så finns han inte där och har inte sin mobil på. Det är ingen ordning som vanligt. Jag känner mig besviken och lurad. Skinnjackan som jag köpte dyrt av honom till RB hade jag hängande i tamburen. När Felix kom på besök bad han att få låna den. Jag sa nej. Nästa gång påstod han att han skulle någonstans där det var viktigt att verka ordentlig och välklädd och jag lånade motvilligt ut den. Sen dess har den varit i hans ägo och mina pengar är borta. Han hade den på sig på nyårsaftonen och på hemvägen ramlade han i snömodden flera gånger. RB får ingenting veta. Jag törs inte berätta vad som hänt. Jag gör mig till lögnare och bedragare för att Felix är en.

Eftersom jag inte träffar Felix och vi inte har någon tät kontakt ens via telefon börjar jag känna mig bättre till mods. Jag mår bra av att han är borta ur mitt liv. Ett tag trodde jag att han var bra för min nykterhet. Hade jag honom att oroa mig för skulle jag ha lättare att hålla mig själv nykter. Det stämde inte alls. Hans ideliga återfall och falska opålitliga beteende var inget skydd för mig. Jag blev ledsen och orolig, arg. Farliga sinnesstämningar för en alkoholist. Han får all hjälp han behöver. Förmodligen lindar han hela socialtjänsten runt lillfingret och charmar socialtanterna att betala allt åt honom. Hans efternamn borde vara Raskenstam, det skulle passa. Felix Raskenstam! Soc betalar hans lägenhet, hans SL-kort, hans mobil, hans uppehälle. I gengäld ska han hålla sig nykter och drogfri.