Konserverad ångest
Det finns minnen som är så obehagliga att det är svårt att närma sig dem. Ändå måste jag göra upp med all gammal skit, gräva i dyngan och befria mig från all min ångest som dränktes i alkohol. Vinet var en billig drog som dämpade min ångest, lugnade ner mig, vaggade mig till sömns när känslorna av sorg, vrede och besvikelse blev för våldsamma. Stimulerade mig när jag var håglös, gladde mig när jag behövde fira. Eftersom alkohol har en konserverande egenskap (varför lägger man annars in objekt i sprit??) blev all min ångest bevarad och förökade sig dessutom genom delning. Ångesten som jag dövade med alkohol minskade inte utan växte ju mer jag drack.
Som debutant i alkoholslaveriet blev jag inte illamående och kräktes, jag blev inte sömnig, jag blev inte bakis, hade aldrig huvudvärk. Jag blev piggare av vin, behövde inte sova, kände inget dagen efter - hade inga fysiska besvär. I början. Därför kunde jag glatt fortsätta dricka tillsammans med andra alkisar när alla kloka, vettiga hade lämnat partyt. Livet var en fest, jag var alltid med, jag sa aldrig nej.
Detta var medan drickandet var roligt, sällskapligt och någorlunda normalt. Alla andra drack ungefär likadant, jag ryckte på axlarna åt de smygande tankarna att det jag höll på med kanske var farligt. Medan mitt alkoholberoende växte fick jag också märkbara fysiska förändringar. Jag fick minnesluckor, blev vinglig, hade bakfylla och mådde pyton. Då var det försent att sluta utan en enorm ansträngning. Jag hade många års bittert drickande framför mig.
Jag kom på att ersätta en del fester med att dricka hemma för mig själv. Jag visste hur det skulle gå nämligen: jag hade bestämt att bara dricka några glas och gå hem senast klockan 22.00. Jag drack fem glas, mer, ytterligare några glas, jag såg på klockan och då var hon 23.30, nästa gång satt jag ihop med lalliga rester av sällskapet och klockan var halv tre på morgonen. Jag hade definitiva svårigheter att tala tydligt, hålla balansen, ta mig hem. Till slut vågade jag inte gå på fester. Min självbevarelsedrift hindrade mig. Jag drack sedan mest hemma för mig själv. Där kunde jag lalla och sluddra och vingla och trilla omkull, välta glas, tappa cigarretter, kräkas, somna i soffan med kläderna på, vakna i vargtimmen och frysa, ta en återställare om jag hade något kvar och sen snubbla till sängs och sova ruset av mig.
Vilken tillvaro! Fy fan, ursäkta att jag svär, men det finns inga vackra ord att beskriva en riktigt tung fylla i ensamhet. Den regisseras av Fan själv.
Kommentarer
Trackback