© Torrdockan

Majbrasan syns från mitt köksfönster! Jag behöver inte gå till elden och stå och frysa och huttra. Det känns skönt för det är en kall kväll. Det är vemodigt. Jag åkte till landet och minnena föll över mig med en sådan kraft att jag nästan inte orkade gå uppför trappan. Allt känns en smula meningslöst. Vad gör jag här? Vad tjänar allt till? Vad ska jag göra nu? Jag minns andra valborgshelger. Mitt hjärta blir så tungt. Tungt som ett lod.

Tack så mycket! Tack, tack! Sen neg eller knixade jag när jag var liten. Det var ungefär som att svara Bra när någon frågade hur jag mådde. Bara ett svar som egentligen inte hade någon innebörd. Jag kunde känna mig besvärad av att få något så att jag sen måste tacka för en sak som jag kanske inte ens ville ha. Tack, tack! Jag blev uppmanad att tacka, det ingick i uppfostran.

Andra människors omtanke tyckte jag var ganska självklart. Mamma gjorde massor av saker åt mig och jag knappt tackade för det. Mammor skulle göra en massa saker åt en och särskilt min mamma. Tack, sa jag väl men inte särskilt högt och inte särskilt innerligt.

Jag tackade för saker, julklappar, födelsedagspresenter, mat och sådant men omsorg, hjälpsamhet, uppmärksamhet och generositet tackade jag inte för. Det var ett barnsligt sätt att värdera köpta gåvor. Vad betydde det att få en köpt sak egentligen? Jag kunde köpa mina grejor själv, då fick jag den färg jag ville ha.

Nu har jag lärt mig tacka med ärlig tacksamhet. Jag tackar människor som hjälper mig, gör sig besvär och visar omtanke om mig, anstränger sig för min skull, bjuder till. När jag får vykortet från Påskön känner jag tacksamhet för att vännerna plitat ner några rader till mig från sin fjärran semesterö. På sjukhuset kände jag tacksamhet mot många som hjälpte mig, inte bara för att de har det som jobb, utan för att de såg min sorg, min oro, min trötthet. När jag får ett telefonsamtal från en främling efter min fråga i ett mail, känner jag tacksamhet. Människor därute är beredda att hjälpa andra, svara på frågor, ge av sin kunskap.

Jag har lärt mig tacksamhet, jag har äntligen förstått att vänlighet, omtanke och omsorg är den ljuva olja som gör att livet blir lättare att leva, mjukare att vistas i och som gör att morgondagen inte skrämmer eller oroar. Det är inte jag som är huvudperson i den här dokusåpan, jag har en biroll och är beroende av andra människors hjälp och stöd. För deras insatser tackar jag ödmjukt. Äntligen fattar mitt ego hur livet fungerar. Ändå har jag så mycket kvar att lära mig.

Ett glas är för mycket, tusen för litet. Det är alkoholism i ett nötskal. En alkis får inte väcka sitt begär efter att dricka det första glaset, för då är det fritt fram för de andra 999, om det räcker med det. Oftast blir det fler och sen en oändligt lång bromssträcka om det inte bär rakt in i betongväggen.

Tänk att så enkel matematik ska vara så svår att fatta! Alkoholister är inte dummare än andra, men vi har svårt att ta till oss denna enkla sanning. Den ena efter den andra är där och tar sitt första glas och så fortsätter det rinna ner alkohol i strupen helt automatiskt. Va? Det kan vara tolv års nykterhet som sköljs ner i en enda klunk! Hur kan det vara så svårt att stå emot?

Pensé betyder tanke på franska. När man är tankfull kan det sägas att man sitter i penséer. Vad kan det vara för vackra tankar som samlats här? Njut.

Jag har hittat på ett ord! Alldeles själv! nationalfylla  Sök på Google så hittar ni bara min blogg i svaren! Nu ger jag er det nya ordet. Varsågoda! Det finns stor användning för det just nu på våren. Kom bara ihåg var ni läste det först!

Nationalfyllan Valborg nalkas. Klirret från flaskor hörs som ett slags bjällerklang och överröstar allt i gallerian och på stan. De diskreta bag-in-box-folket (nytt ord igen?) smyger omkring som med mockasiner på.

Å, så kul vi ska ha. Tänk när vi spyr i varannan  buske, tumlar ner i trapporna, snubblar och halkar och hulkar och tar en klunk och en slurk och en schnaps och en jamare. Tänk när vi dansar på gator och torg, stirrar in i elden och vrålar, hittar nån att dela sprit och säng med och verkligen känna att livet är som bäst när man är full! Eller? Bäst att tanka upp rejält. För att det ska stämma det där med Upp till kamp emot kvalen för nog är det hemska kval (samvetskval?) första maj när huvet känns som en uppumpad ballong fast med inbyggd stereo.

Upp Sverige, upp till kamp och slå i rejält. Men glöm inte att återvinna ölburkarna!

Det är så mycket småplock som ska göras. Jag letar papper, fotografier, sorterar brev och läser i adressböcker. Kollar kvitton, betalar räkningar, bokar in tider. Jag är fullt upptagen. Telefonen ringer ofta. Jag är allt annat än bortglömd.

I dag fick jag mig ett gott skratt. Jag gick igenom en av smålådorna i sekretären och vad fann jag där! Jo, en miniflaska Unterberg, snapsen mot bakfylla! Jag skrattade högt. Nej du, min gubbe, den gubben gick inte! Flaskan gick raka vägen till soppåsen.

Fotografier får mig att stanna upp. RB gjorde aldrig en ansats att sätta in sina bilder i album. Alla bilder ligger lite huller om buller och det dyker upp roliga minnen när jag bläddrar.

Jag har teven på utan att sitta framför den. Det är skönt med röster. Då och då tittar jag, sen fortsätter jag med annat. Jag har egentligen slutat att vara tv-slav. Det var jag förr när jag drack. Det var så skönt att sitta i soffan och så lämpligt att ha med sig ett glas vin och sen om det blev paus gå till köket och krana upp ett glas till. Tv-tittandet på något sätt motiverade drickandet. När jag blev nykter upphörde mitt intresse för att sitta naglad hela kvällen för att glo på rutan. Det finns så mycket annat att göra!

Håll dig till vinnarna, sa min mentor. Hon är klok. Jag blir deprimerad av att höra om återfall och misslyckanden. Det finns ingenting positivt för mig att hämta i det. Men att få veta hur någon kämpat mot sin sjukdom och vilka metoder den använt, vilka tankar som rör sig, det är stärkande.

Förlorarna ger mig sorgliga budskap. Nu tar jag det mer samlat när jag får veta att någon tagit återfall och försvunnit ur gemenskapen. Förut kunde jag sörja och bekymra mig, men ett återfall är alltid den resandes ensak. Det är den som lyfter handen med glaset.

Den som fått budskapet och ändå tar ett återfall, har inte tagit emot den samlade kunskap som finns bland nyktra alkoholister. Den vill köra sitt egna race, och för min del måste jag slå dövörat till. Någon annans återfall har alltid ett farligt virus med sig. På med skyddsmasken!

Jag fördömer ingen, jag blir bara ledsen och nedstämd. Däremot blir jag stärkt när jag får höra hur andra lyckas hålla sig nyktra. Fylleminnen är tröttsamma att lyssna till, fylleorgier ser likadana ut i slott som i koja. Jag kan det där. Det finns ingenting nytt i berättelserna om hur en bakfylla känns. Det är nykterheten jag vill lära mig mer om. Jag håller mig till vinnarna.

Livet? Det rullar på, otroligt nog. Jag blev sjuk och fick åka till sjukhus där jag stannade några dygn för provtagningar och undersökning. Det var skönt att ha vänliga änglar tassande omkring mig, känna svala händer mot min heta panna och att någon kom med vatten. Nu är jag hemma igen.

Nu först uppskattar jag helt och fullt mobilen. Tack var den kunde jag omboka möten, be om hjälp, sms:a frågor, hela lilla hemmakontoret fanns där och tillsammans med almanackan lyckades jag föra iland det som jag var hindrad att sköta själv. Jag har underbart stöd av barn och vänner IRL och på webben. Tack för goda ord.

Att skriva är för mig ett botemedel, det har alltid varit det. Hur svårt jag än har, finns det penna och papper till hands så hjälper det. Jag behöver inte skriva om just det som är närmast hjärtat, ibland är det lättare att skriva om något annat. Det är själva formulerandet och tankearbetet bakom skrift som är en lisa för mig. Livet det rullar på.

och skriver inte på ett tag.

Dagtid går det bra. Det är så mycket att göra, så många telefonsamtal, möten, papper som ska skrivas, blanketter som ska fyllas i. Jag ska ta beslut om olika saker, välja, planera och organisera. Jag har en monoton vardag mitt i allt elände. Det går inte att lägga sig på divanen och snyfta. Jag försöker vila en stund på dagen för att orka med mer. När kvällen kommer är jag trött.

Jag har vant mig vid att meditera, jag har en stilla stund varje morgon och en stilla stund varje kväll. De stunderna känns viktigare nu än någonsin. Sent på kvällen kommer den knivskarpa saknaden. Jag nästan vacklar och faller omkull. Ibland glömmer jag bort alltsammans och tänker: Det här ska jag fråga om! Det här ska jag berätta!

Sen kommer insikten tillbaka: Det är över, jag är ensam hemma, jag har ingen att fråga eller berätta för. Jag känner mig inte upprorisk och arg längre, jag känner tacksamhet över de fina år vi fick tillsammans. Det fanns ingenting ouppklarat mellan oss, ingenting att sona eller förlåta - vi hade gått igenom allt i detalj och klarat ut missförstånd och oklarheter. Vi hade varit fullkomligt ärliga mot varandra och kvar fanns kärlek och förståelse. Det känns gott att veta nu.

Tack alla medmänniskor som stött och uppmuntrat mig, gett mig kloka ord och läst om  min förtvivlan med medkänsla. Jag brukar skriva svar till var och en, men nu väljer jag att tacka alla samtidigt. Tack!

Rakel Torrdocka

Jag glömmer bort vad som hänt. Jag tycker jag hör honom. Tittar upp. Där är ingen. Varje detalj gör att jag saknar honom. Vi småpratade alltid om små och stora beslut. Vad tycker du? Ska vi göra så här? Blir det här bra? Ska vi ringa och bjuda på middag? Vill du se programmet? Ska vi dricka te?

Ingenting känns så viktigt längre. Jag har mist mig själv. Vi var så sammanflätade att jag ibland inte visste var jag slutade och han började. Vi är gjorda av samma lera, sa vi ibland. Vi tyckte lika, gillade samma saker, lyssnade till samma musik, valde samma film, tv-program, färger, mat. Vi var tvillingsjälar.

Jag är en halv människa. Det blöder.

Det är så underligt. Det går långa stunder då allt är som vanligt, jag har mycket att stå i. Jag har suttit hela förmiddagen och ringt runt till olka personer för att ordna med musik, ceremonier med mera. I går satt jag hela förmiddagen på begravningsbyrån. Allt gick lugnt till. Jag kan ritualerna sedan mina föräldrar gick bort. Jag höll mig lugn och hade stöd av min dotter. Utåt verkar jag som vanligt. I snabbköpet kan ingen ana vad som just hänt mig. Kanske någon ser att mina ögon ser nygråtna ut, men annars är jag som vanligt.

Sorgen ligger tyst som en tiger och väntar. Sen anfaller den och river och sliter i hjärtat. Kramar hjärtat så att jag knappt kan andas. Det kan vara en bagatell som utlöser det. En tanke på något vardagligt som vi brukade göra, ett minne av något och så är jag hjälplös i tårar och sorg.

För varje alkoholist är en tragisk händelse, ett trauma av något slag ett lysande tillfälle att ta ett återfall. Då skulle folk ursäkta, då finns det en förklaring och ett svepskäl. Alla skulle överse, förstå och förlåta. Så falsk är alkoholismen!

Självklart har det blixtrat till i skallen också på mig. Visst, alla skulle förstå hur ledsen jag är och att jag inte kan hålla emot nu när jag är så drabbad. Jag vill ge mig själv en snyting mitt upp i nyllet när en sån tanke slingrar in i hjärnvindlingarna. Det är egentligen inte en färdig tanke, det är bara en liten förnimmelse av tanke.

En rak höger på nosen, det är vad jag behöver när sånt dyker upp. En rak höger eller ett krokben så jag ramlar på mage. Där kan jag ligga och fundera på att alla lysande tillfällen har slocknat! För evigt! .Och därmed basta!

Tanken försvinner snabbt och lämnar en skuldkänsla. Att ens kunna förnimma en sådan tanke, att ens kunna känna att det kanske finns en liten smitväg nu när allt har rasat samman. Lugn, lugn. Var stilla. Stanna kvar i nykterheten. Vägen ut är en fälla, bakom den väntar ett bråddjup.

Skelettet är väl ett slags armering, utan det är man en kötthög och Nuder skulle ha rätt i sin liknelse om köttberg. Jag känner att det också finns ett andligt skelett, en styrka inuti som gör att jag inte faller ihop, inte blir en liten våt fläck av tårar och ömkan. Inuti mig finns en kärna av stål. När allt rasar samman, när allt är som värst vet jag att jag ändå står upprätt efter ett tag. Jag är praktiker. Nu gäller att ta tag i saker, ordna, fixa, ta kontakter, leta papper, ringa, beställa, fråga, bestämma. Allt.

Det är nu mitt andliga skelett är till hjälp. Jag är inte ett rö, jag är en klippa när det gäller. Min inre armering håller mig upprätt och jag kan hjälpligt fungera. Visst har jag svaga stunder, det är ögonblick då sorgen blir så kraftig att jag ger ofrivillga stönanden ifrån mig,  djupa suckar. Det svindlar framför mig, jag måste sätta mig eller famla efter stöd. När jag somnade i går kväll sent omsider, sträckte jag ut handen för att klappa godnatt. Det finns ingen där. Så patetiskt med en dubbelsäng där bara en ska ligga. Ensamma nätter, ensamma dagar. Finns det kvar ett liv?

Då rätar mitt andliga skelett på sig och visar mig att det finns ett liv. Det är vårens första varma dag, solen värmer, skatorna bygger bo i ett träd utanför, blåsipporna blommar, fåglarna är tillbaka och luften är klar. Vänner hör av sig, mina barn hjälper mig, mina släktingar erbjuder hjälp. Det finns ett liv. Jag måste ta del av det.

Gud, jag är rasande, varför skulle detta hända? Jag tar inte mer nu Gud, vem du än är. Har du makten över himmel och jord och leker med oss som marionetter? Roar det dig att skaka tärningarna och se vilka siffror som kommer upp. Du kanske är en gambler, så att du hela tiden måste satsa, vinna, satsa. Jag vill inte vara en jetong i ditt casino! Jag tycker du misslyckats! Se dig runt omkring! Vad har du ställt till med? Du skyller på oss människor! Det är fegt. Se till att det blir frid på jorden och prata inte bara en massa strunt om vad vi ska göra. Det är du som ska göra det bra! Se till att det blir tyst i alla skränande flockar som slåss och kastar sten på varandra! Se till att svärden kroknar och knivarna förvandlas till mjuk lera. Ge oss den där friden som du har snackat om i tvåtusen år! Och ge mig tillbaka RB! Jag kan inte sova utan honom, jag kan inte andas!

Jag måste orientera mig i en ny värld, jag är på en främmande planet, inte på Jorden. För på Jorden levde RB. Det gör han inte längre. Jag känner inte igen mig. Min vardag är annorlunda. Det sitter ingen vid mitt bord och dricker kaffe medan jag löser korsord. Varför är inte radion på? Varför skramlar och prasslar och andas det inte? Varför är det så tyst?

Min vardag är tyst. Min värld är förändrad. Jorden är en öde och kall planet. All värme är borta, alla tårar fryser till is. Jag går vilse bland stenar. Jag har så ont, mitt hjärta kvider...

Om jag inte berättar vad som hänt, har det inte hänt. En sådan underlig idé fladdrade förbi. När jag berättar spikar jag fast verkligheten. Jag har ringt några vänner, några släktingar för att berätta. RB försökte själv ta kontakt men det var påsk, folk var bortresta, vi fick bara tag i telefonsvarare eller faxar. Sen orkade han plötsligt inte längre. Nu har jag berättat, tackat å hans vägnar för lång och fin vänskap, påmint om vänskap som ibland varat ända sen barndomen. Nu har jag berättat. Nu har det hänt. Nu är det sant.

Det är över. Jag är ensam. Jag har gråtit farväl. Jag satt och höll hans hand de sista timmarna, pratade, tröstade, påminde. Men han var inte vid medvetande mer än några minuter i taget. Kanske inte ens det. Han var drogad av smärtstillande injektioner och sov med rosslande andetag.

Det är över. Jag är ensam och jag förstår inte ännu.

Det blev en orolig natt. Jag fick en extrasäng i sjukrummet. Jag halvsov tidvis, men vaknade ofta och behövde hjälpa med vatten, kudde, filt, slangar som snodde sig och drog. När det blev morgon åkte jag hem, sov djupt. De tror att det snart är slut. Jag kan inte förstå för det var mindre än en vecka sedan vi satt och morgonfikade och hade roligt. Hur kan det ske?

För mig var lösningen på alla problem att ta till alkohol. Det var vännen i glädje och sorg, den förtrogna som jag delade mitt liv med, som jag anförtrodde allt och överlät mitt öde till. Jag fasar när jag tänker på vad jag skulle ha gjort om detta hänt under min aktiva tid. Tack, min högre kraft, att jag är nykter så att jag kan möta det som  sker med värdighet och lugn. Att jag kan ta kloka beslut och vara beredd hela dygnet att få veta vad som händer.

Det som var lösningen på alla mina problem blev mitt största problem. Från att ha varit ett trevligt inslag i sällskapslivet blev drickandet ett slaveri. Det tog kraft att ta sig ur, det är för alltid ett farligt hot, men mitt liv har stabiliserats. Jag orkar. Jag flyr inte. Jag försvinner inte bort i dimmor och töcken när verkligheten knackar på. Alkoholen löste inte några problem, den löste upp mig och förde mig nyckfullt än hit, än dit.

Jag står stadigt nu trots att jorden skälver under mig.

Felix är tillbaka sen en tid. Ett tag trodde jag verkligen att han skulle stanna på behandlingshemmet och finna sig i att leva friluftsliv, åka skidor, lyssna på älven, gå i skogen och få snö under kragen. Han stod ut i några veckor, sen var det något som inte passade. Han stack hemåt. Han har inte druckit men hans fantasi virvlar mycket kring alkohol och barliv. Hur man kan fantisera om burköl är mer än jag fattar.

Dra upp en metallburk och suga ut öl ur ett litet hål! Inte se ölets vackra färg, de små bubblorna som stiger, skummet, känna doften från glaset. Helt obegripligt. Det är som dricka nappflaska med slutna ögon.

Vi har träffats ett par gånger. Talats vid i telefon. Sms:at. Blanche väntade här hemma. Nu leker hon familjeförsörjare. Felix rycker lite på axlarna när hon kommer på tal. Hur det ska gå med hans nykterhet är ovisst. Dvs jag vet hur det kommer att gå om han inte söker sig tillbaka till behandling. En fylla till och karusellen startar...

Jag ser hans förändring från dag till dag. Från mitt besök på förmiddagen till mitt besök nu mot kvällen. Någonting händer, jag vet inte vad som sker. Är det livet som sakta flyr? Hans händer är så kalla. Vi lyssnade till några älsklingsmelodier, han blev mycket trött. Sen satt jag tyst och höll hans hand, klappade lite, smekte, masserade. Ingenting hjälper, ingenting botar, ingenting. Jag måste förstå vad mina ögon ser...

Om livet är en skola, går jag just nu igenom det svåraste provet. Jag är på sjukhuset så mycket och ofta som jag orkar. Vi turas om att vara där. I dag brände jag en CD där jag samlade musik som jag vet att RB älskar. Vi lyssnade på några melodier tillsammans. Han äter ingenting, dricker litet vatten då och då. Han får dropp och näringsdryck.

RB är fullt medveten om sin sjukdom och vet allt. Vi förstår inte hur det kunde utvecklas så fort eller om han varit sjuk länge utan att det märkts förrän nu. Han vill komma hem och jag har lovat honom det. Han ska få vara hemma. Det skulle jag själv vilja och önska att få uppfyllt. Jag måste lyssna och göra den sista tiden så bra som det någonsin går. Vi får hjälp dygnet runt. Jag är inte förberedd, det kan ingen vara. Jag försöker vänja mig vid tankar som inte fanns hos mig för en vecka sedan.

Hur kan livet förändras så fort? Hur kan solen gå i moln, hur kan det bli solförmörkelse, hur kan det bli så kallt och hur kan hösten komma trots att det är vår?

Vi pratade om allt roligt vi gjort tillsammans. Påminde varandra om gemensamma minnen och vänner. Han var så trött, han orkade inte sitta upp. En av hans vänner från ungdomsåren kom till sjukhuset i går kväll och skulle dit också i kväll. Vi försökte ringa några vänner, men många är borta nu över påsken.  

Hur klarar man det allra svåraste provet? Det finns inget facit, ingen fusklapp och ingen genväg.

(Skrivet långfredagens natt)

Lång dags färd mot natt. Det har nästan blivit ett talesätt i Sverige. Det är titeln på en pjäs av Eugen O´Neill med urpremiär på Dramaten i Stockholm. Lars Norén har berättat att han 1956 såg den första uppsättningen med Inga Tidblad, Lars Hansson, Ulf Palme och Jarl Kulle i huvudrollerna och att han inspirerades av detta drama med fyra familjemedlemmar till sina egna pjäser som byggs upp kring familjeproblematik, mor, far och två söner. Det finns också en biroll och i den första uppsättningen spelade Catrin Westerlund hembiträdet.

Sen den mycket berömda urföreställningen har pjäsen spelats många gånger runt om i Sverige, senast jag såg den spelade Keve Hjelm fadern, James Tyrone. En planerad spelning för många år sedan avbröts efter generalrepetitionen och kom aldrig till publik. Då hade Holger Löwenadler rollen som fadern och skådespelaren blev provocerad av en ung och hetsig Thommy Berggren och bröt arbetet.

Jarl Kulle som spelade yngste sonen i uruppsättningen gjorde faderns roll och Bibbi Andersson spelade modern i Ingmar Bergmans uppsättning från 1988. Den senaste uppsättningen regisserades av Thommy Berggren - pjäsen fascinerar skådespelare och regissörer och kommer förmodligen att spelas om och om igen.

Så blev det lite teaterhistoria av det här. Min långa dag har färdats mot natten. Jag är trött, jag är fylld av sorgsna tankar men ändå lugn. Jag har en sinnesro nu som jag aldrig haft i livet förr, inte ens när jag var ett litet barn. Min sinnesro gör att jag orkar uthärda de mest svåra saker.

Någon grät och jag vaknade av det. Det var jag. Verkligheten slog till mig direkt. I drömmen hade jag sprungit på klippor, letat väg så som man gör på en klippö i skärgården. Man vill inte kliva i buskagen, man vill ha berggrunden under fötterna. Det betyder omvägar, felaktiga beslut, återvändsgränder, men det finns alltid en lösning om man så måste gå tillbaka i sina egna spår. Den drömmen har jag ofta med små variationer.

Livet är så dyrbart. Det måste skyddas. Det är en liten ljuslåga som kan slockna när som helst om man inte vaktar den och skyddar den.

När jag drabbas av någon sjukdom eller olycka vill jag knyta näven och fråga: Varför just jag? Så orättvist! Jag identifierar mig alltid med de överlevande, med de friska, med de som kunde lämna World Trade Center, blev räddade ur havet kring Estonia, överlevde tsunamin, kom ut ur eldsvådan. Jag överlever, jag klarar mig, jag blir inte sjuk.

Så naivt. Men jag är en vuxen barnunge. Kanske tror jag på aftonbönens makt. Vad hjälper det att säga: Varför just jag? Tror jag det finns en rättvisans skål någonstans? Jag måste glädjas åt minnet av varje dag, varje lycklig dag och de är många. Det är för sent att göra något nu. Jag kan bara sitta där och hålla handen. Inget mer...

Tankarna virvlar runt, huvudet känns som en sån där kula där en massa numrerade bollar studsar omkring, Keno heter det visst. Ingen boll i min tombola hittar vägen ut, alla studsar omkring som galna och krockar med varandra. De byter plats hela tiden och jag kan inte hejda en enda tanke och få den att stanna upp.

Ena sekunden tänker jag på framtiden, hur ska det bli, nästa är jag tillbaka till den första sekunden då vi nuddade varandra och det gick som en elektrisk stöt genom mig, sen är jag i de grå allvarliga vardagarna då vi hade det knapert, vi var ledsna och hade bekymmer, sen är jag på fest om sommaren då vi balanserade på branten vid Ales stenar och himmel och hav föll i varandras konturer.

Jag är rastlös, orolig. Jag har bett om att få vara ensam, jag behöver tystnad och stillhet, orkar inte prata med någon. Det är som om mina tankar är av glas, minsta störning kan få dem att gå sönder. Jag måste vara i mitt palats av kristall och låta tankarna glimma. Då och då överväldigas jag av sorg och ångest. Tiden är så knapp, tiden är så dyrbar.

Jag fick besked av doktorn i dag på eftermiddagen. Det finns inget hopp. Det finns inget att göra. Vi får vänta... Efter helgen då Sverige långsamt startar igen ska vi diskutera åtgärder. Här hemma har jag pyntat med gula skålar med godis, gula stearinljus och ett par galna påsktuppar. Är det påsk? Ja det är visst det.

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.

Det är inledningen till en psalm som jag tycker mycket om. Det ligger mycket sanning i de orden. Sorgen ligger tungt över mig i dag. Det är dåliga nyheter från sjukhuset, dvs inga nyheter alls. Ingen vill riktigt svara på mina frågor. Är det allvarligt? Ja.

Vad som ska ske kan ingen berätta. Inte nu. Inte än. Jag åker på besök i eftermiddag. Några vänner har hört av sig. Jag har RB:s order om att inte ringa runt och berätta. När någon ringer och frågar efter honom ska jag säga som det är. Men ingen får ringa till hans sjukhustelefon och just nu ska ingen mer än jag och resten av den nära familjen komma på besök.

Där ligger en skugga av en man i en sjukhussäng. Han är blek och har gått ner i vikt. Han sover mycket. Han talar inte, han viskar. Jag ser på honom och undrar om det kan vara sant att han, så stor, manlig och stark, med sin glädje, stolthet och sin klokhet kan ligga där som en svag skugga av sitt jag. När jag kysste honom farväl i går, föll mina tårar ner på hans kinder så att jag fick torka dem.

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans - men nu går sorgen ensam  vid min sida. Jag vacklar. Bävar.

Jag vaknar efter en lång natt. Jag ligger numera mycket stilla i sängen. En tid vred jag mig som en mask i klibbiga lakan, svettades, våndades och drömde skräckdrömmar. Pratade i sömnen, skrek, gnydde. En annan tid kunde jag inte sova alls. Vred mig till vargtimmen och kunde sova bara ett par timmar innan jag måste upp till jobbet. Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde hålla ihop dessa år. Jag borde ha fallit i bitar som en porslinsfigur. Jag var som en mekanisk leksak med uppdragsnyckel i ryggen, Jag marscherade på som en duracell-kanin. När alla andra i båten tröttnat och släppt årorna paddlade jag vidare.

Att sova och försvinna in i en välbehaglig dvala är en gåva. Jag vaknar inte så ofta under natten. Jag tar inga tabletter, jag har inga ritualer. Jag lägger mig och somnar bekymmersfri nästan omedelbart. Just nu slipper jag de vakna ensamma ödsliga nätterna då jag satt uppe vid köksbordet och hörde morgontidningen dunsa i brevlådan. Jag vandrade rastlöst av och an, jag försökte läsa, lyssna till musik, lösa korsord, allt. Till slut drack jag för att somna. Jag fick till slut sova, men en värdelös sömn, tung, svår, laddad av obehag och sen ett uppvaknande i eländighet. Livet var tungt och jag gjorde det tyngre med mitt drickande.

Nej, jag vaknar inte lyckligt storskrattande och rusar upp för att ta världen i famn! Jag vaknar lugn och tar mig tid till eftertänksamhet. En stunds tyst meditation, en förberedelse för dagen och jag är redo. Jag har en svår tid, allt mitt lugn och all min kraft tas till anspråk nu.

Sömn är en gåva, att vakna till en ny dag är en gåva. Att somna och vakna nykter är en gåva som jag har fått och jag är tacksam. Nu är jag rustad för att ta emot en ny dag.

Morgonstund har guld i mund - och bly i baken! Jag är morgontrött men kan hålla mig vaken långt in på nätterna. Det anses inte lika fint och präktigt som att hoppa ur sängen i ottan och börja jobba. En del människor har den rytmen och det passar dem. För min del arbetar jag med min typ av arbete mycket bra efter middagsdags. Hela kvällen står till mitt förfogande och sen jag slutade vara tv-slav så har jag mina kvällar fulltecknade, mest med jobb framför datorn men också i pappershögarna (som tyvärr tornar upp sig mer och mer på skrivbordet).

Arbete är en välsignelse, fritid ett fördärv. Observera: för mig! Det kan stämma även för andra alkoholister. Det är lätt att dricka mera på helgerna, på semestern, på all fritid. Sjukskrivningar, arbetslöshet, förtida pension och ålderspension är rena katastrofen för många alkoholister. Tiden som skulle användas till så mycket bra och roligt eller till att bli frisk och återhämta sig slösas bort i rus och bakrus. Ingen kollar, ingen begär en insats och det finns inget att skärpa sig inför. Nej, arbete är det allra bästa! Jag har ett roligt jobb, har alltid haft, eller också tycker jag att det är roligt att arbeta oavsett med vad. Fritid blir en smula loj och meningslös, seg.

Nu när det blåser kallt omkring mig och jag är orolig och ledsen, är det nödvändigt att jobba. Finns inget avlönat extraknäck så är det bra att städa en låda, vädra garderoberna, fixa småreparationer och kanske göra färdigt handarbetet som har legat sen förra julen! Förr var min lösning på alla problem och sorger att dricka alkohol. Då tyckte jag att en svår tid med djupa känslor var outhärdlig - jag orkade inte vara i en känslostorm. Då drack jag mig bort från verkligheten - som om det skulle gå. Allt blev bara värre och jag var inte kapabel att ta itu med allt praktiskt. Nu reder jag mig, jag kan möta svårigheter utan att ta genvägar och fly.

Mitt hjärta brast en gång. Det är sant. Det läktes men det finns ett djupt ärr kvar och i det ärret svider det ibland. Nu är mitt hjärta i farozonen igen. RB (Rhett Butler) är sjuk. Allvarligt sjuk. Jag kom hem från sjukhuset för någon timme sedan. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och min ensamhet. Så meningslöst det känns. Det ligger nära till hands att tro att jag skulle ta ett återfall för att trösta mig, men det faller mig inte in. Det är det sista jag tänker på. Nu gäller annat.

I går kväll hörde jag tydligt att RB fanns här hemma trots att han skjutsats till sjukhus i ambulans på förmiddagen. Jag tyckte jag hörde honom andas och prassla med något. Brister mitt hjärta nu? Det är hotat. Vad finns för ökenvandring framför mig? Hur ska jag orka?

Påsken är en nationalfylla, Valborg en annan. Nationalfyllorna ligger tätt om våren och midsommaren är den största fyllan av dem alla. Sen bryter semestrarna ut och de brukar inte vara särskilt torra. På midsommarafton och andra lustiga aftnar är det bara Anonyma Alkoholister som är nyktra bland vuxet folk. De flesta andra lever i totalt töcken och det finns inga tystare dagar än de som följer en nationalfylledag!

Redan börjar det klirra lite extra i min galleria. Nu är det flak med öl och vagnar med jättekartonger, det är ett väldigt kånkande. En del som är ute i relativt god tid, måste göra en sväng till eftersom det första går åt fram till påsk. Sen är det torrt i pavorna och då måste det tankas en omgång till. Det får inte finnas den minsta risk för att alkoholen tar slut mitt under törstiga helgen!

Jag har några riktmärken inför storhelger. Ett par gubbar som brukar hänga vid utgångarna vajar lite extra. De har nu tullat på påskbrännvinet. De började redan förra helgen och fyller på dag efter dag. När påsken kommer blir den kanske inte särskilt glad. De tycks ta ut glädjen i förskott.

Jag har firat påsk i Grekland ett par gånger. En gång i Athen där jag var ute i den ljumma kvällen och såg processionerna. Alla bar ljus i händerna och när ljuslågorna släcktes lånade man eld av någon näst intill. Jag var mycket gripen av högtidligheterna. Andra gången var jag i en liten by nedanför Delfi, jag var i byns kyrka och alla som kunde kom till påskhögtiden. Det fanns en varm gemenskap och ett allvar i ritualerna, jag kände ett sting av avund eftersom jag inte hade någon motsvarande tradition hemifrån.

Vad gör vi svenskar med våra högtider? Är de till för att Svensson ska snickra på sommarstugan, fixa båten, gräva i trädgården och supa? Firar vi verkligen påsk och jul för att vi ska äta och dricka? Det verkar nästan så. Särskilt ska vi dricka!

Det kanske bara är jargong. Skryt. Ett sätt att väcka uppmärksamhet genom att chockera. Det kanske bara är jag som blir chockerad när jag hamnar i vad jag kallar en fylleblogg.

Har just bläddrat i några bloggar. De handlade enbart om alkoholkonsumtion, förfester, fylla och bakfylla med mera. En är skriven av en ung man som tydligen dricker flera gånger i veckan. Han är dyngrak på alla fester. Hoppas han ljuger så det stänker! Om han inte gör det är han en alkoholist nyss fyllda 20 och har förmodligen redan passerat gränsen. Det finns tonåringar i Sverige som har skrumplever!

Kanske är det för att imponera som unga bloggare av båda könen berättar om sina fyllor med sådan förtjust detaljrikedom. Kanske blir kompisarna imponerade. Då är väl effekten nådd. Det finns inte skam men stolthet över att vara full. För en gammal fyllkaja som jag är det chockerande. Skam och skuld är kvarnstenarna runt en äldre alkoholists hals. Särskilt kvinnorna tyngs av det.

Hoppas det inte är sant ett enda ord i fyllebloggarna! Är det sant har vi en ny generation alkoholister i startgroparna. De hinner inte ens börja jobba, de hamnar i kylan direkt. Det kanske finns roliga fester för aspackade 20-åringar, men det finns definitivt inga roliga fester för aspackade 30-åringar. Då är festen över. Ju tidigare någon börjar dricka desto fortare kommer beroendet. Och den branta nedförsbacken.

Alkoholister förr var inga ungdomar, de hade druckit i kanske decennier innan de fick skador och utslagning. Nu går det fort. Är det värre än jag tror? Jag är rädd för det...

Är jag alkoholist? Den frågan vill nästan ingen svara ja på. Det tar tid för en alkoholist att se sanningen i vitögat och erkänna. Många erkänner aldrig att de är beroende av alkohol. De blånekar och tycker att de är specialfall. Särskilt om de har hem och familj kvar, bra ekonomi och ett bra jobb, kanske en fin befattning. Nej, inte alkoholist!

Det finns en standardbild av hur en alkoholist lever och ser ut. Det är snuskiga trashankar och skränfockar som är alkoholister, män med slips och kostym är det inte! Kvinnor med smycken och snygga kläder, välvårdat yttre och makeup är inte alkoholister. Speciellt inte om de är unga och vackra.

Alkoholisten med slips och kostym har inte hunnit till bänken ännu. Så småningom kanske han hamnar där, men med god ekonomi kan han sitta i fina skinnsoffan och dricka dyr whisky och känna sig ganska lugn. Till slut drabbas dock även han av fysiska konsekvenser av sitt drickande.

Chivas Regal och hembränt ger samma slags fysiska och psykiska problem. Skadorna blir av samma slag, sjukdomen är demokratisk och rättvis. Såväl lodaren på bänken som fina direktören drabbas av skador på inre organ, alkoholen förändrar deras psyke, de lider av samma darrningar, huvudvärk, bakfylla, ångest och förvirring. Men självklart är det bekvämare i skinnsoffan än på parkbänken, skönare att somna i dux-sängen än på en pappkartong i en portgång. Annars är det lika. Alkoholist som alkoholist.

Som en blixt kan suget efter alkohol komma med en styrka som är nästan outhärdlig. Jag vet inte vad det är som utlöser det, jag känner bara hur jag blir rastlös. Jag kan aldrig, aldrig känna mig på den säkra sidan. Tiden har ingen betydelse. Suget kan komma lika starkt efter tjugo års nykterhet som efter en veckas. Alkoholism är en ohygglig sjukdom, skoningslös.

När suget kommer gäller det att ta sig för något som skingrar tankarna. Det finns olika knep. Jag börjar syssla med något - från att plocka i diskmaskinen till att sortera kvitton, läsa en bok, ringa någon, spela dataspel eller ta en dusch. Jag måste bryta suget till varje pris. Jag har ingen alkohol hemma så det går inte att ”fixa” något. Suget är otrevligt ändå.

En orolig dag måste jag gå på AA-möte, det är livsviktigt. Vi är många som kommer darrande dit i otakt med oss själva och vår sjukdom. Att sitta där i gemenskapen, lyssna till texterna, ha en tyst stund för meditation och höra andra dela om sina erfarenheter lugnar ner mitt oroliga inre. Jag blir lugn. Jag får ny kraft att motstå suget efter alkohol. Om jag vill kan jag berätta vad jag går igenom. Alla förstår, ingen anklagar eller förebrår mig. Ingen varken dömer eller berömmer. Bara lyssnar.

Det är helt OK att vara packad på krogen. Det är en naturlig följd av att dricka. Att börja bråka på krogen är i sin tur en följd av att vara packad. Nyktra eller salongsberusade personer börjar inte skrika och bråka. Berusade människor gör det.  Den unga politikertjejen Anna som stökade på baren, var i ett sällskap där alla hade höjt toleransnivån. De var helt enkelt lika packade hela gänget. Personalen var nykter.

Att dricka för mycket på krogen är inte automatiskt ett tecken på alkoholism, det är tecken på dåligt omdöme. Till och med utan bråk och tidningsrubriker var tilltaget uppseendeväckande. Kändis på lyran på offentlig krog. Hur mycket omdöme tyder det på? Om offentliga personer väljer att supa sig fulla och börja bråka på offentliga platser blir saken känd. Det måste kändisar fatta.

Det är redan vid starten som omdömet sviktar hos sällskapet. Ingen av dem håller sig nykter för att kunna hålla lite koll på de andra. Alla flippar ur och tappar sansen. När de beställde de sista drinkarna var det redan för sent att hejda skandalen. Tråkigt att spräcka en lovande politisk karriär för några drinkars skull. Varken pudel eller time-out hjälper.

Vi behöver inte absolutister som politiker, de får gärna ta sig ett glas, men vi behöver politiker med gott omdöme. Det är snarare det sista som Anna har missat.

Jag läser Jane Fondas memoarer med den titeln. Det är en tegelsten på ca 600 sidor, rikt illustrerad med svartvita privata foton plus officiella stjärnporträtt. Jag läser den främst för jag är intresserad av den far-och-dotter-relation som fanns i familjen Fonda. Det skrivs mycket om mor-och-dotter-relationer, mer sällan om förhållandet mellan pappa och pappas flicka.

Henry Fonda gjorde några oförglömliga filmroller, bl a Sista sommaren med Katherine Hepburn och där hans riktiga dotter Jane spelar dotter i filmen. Deras relation verkar ha haft samma problematik som den som skissas i filmen. Jag såg filmen nyligen på dvd och slogs av hur mycket vemod och återhållen förtvivlan som finns i huvudrollernas gestalter. De åldrande föräldrarnas hjälplöshet, dotterns upproriskhet som inte ens lagt sig när hon blivit vuxen, friden i en omgivande lantlig idyll. Det är en bra film väl värd att räddas ur glömskan.

Boken intresserar mig mer än personen Jane Fonda, som jag inte har någon uppfattning om egentligen. Boken får ge mig material så att jag kanske förstår hollywoodstjärnan eller åtminstone får hennes bild tecknad med detaljer. Det tar sin tid att plöja denna tjockis - läsningen av de första 100 sidorna ger mersmak.

Det sägs om memoarer att de aldrig berättar hela sanningen. Det gör säkert inte Fondas heller, men hittills är jag imponerad över hur ärligt hon skriver även om de mest ömtåliga ting. Hon skriver rakt och river ner glamourens glittrande kulisser.

Jag var gruppens möte i dag på eftermiddagen. Alkoholister är generösa människor, de delar med sig av sina erfarenheter. Det var inga statister som satt där i salen, det var människor som levt med sin sjukdom, befriat sig från den, tagit återfall, misslyckats, kommit tillbaka. Kampen för nykterhet är en ojämn kamp. Svinnet är stort, det är ledsamt. Det var ett tag sen jag var i den gruppen, jag blev glad att se många bekanta ansikten.

Viljan att vara och förbli nykter fanns som ett närvarande väsen i lokalen. Sonja berättade om sitt återfall, vi led med henne. Återigen blev jag påmind om att en gång alkoholist, alltid alkoholist. Vi kan aldrig gå tillbaka och dricka socialt. Jag träffade Rune som var på behandling samtidigt som jag, han fanns kvar i nykterheten, jag blev glad. När jag ser någon som jag känner igen blir jag glad och starkare - se där, en till som är nykter! Heja oss!

Obs, att alla namn som förekommer i min blogg är fingerade.

Det finns en väg ut men den leder inte tillbaka. Från alkoholism finns bara en väg och den är nykterhet. Allt annat är ett garanterat återfall och misslyckande. Det tog mig många år att fatta det.

Jag skäms för att jag var så envis och stolt. Jag skulle klara mig själv. Det hade jag alltid gjort. Här skulle ingen behöva rycka in och hjälpa mig. Att sluta dricka var en total privatsak, lika privat som mitt drickande och det var bara att bestämma sig för att sluta.

Sagt och gjort. Jag skulle sluta. Men inte just i dag. Inte förrän då eller då. Först skulle jag åka till Kanarieöarna och det var en idiotisk idé att sluta före den resan. Efter påsk, efter midsommar, efter semestern, efter jul, efter nyår. Eller någon annan gång. Jag kunde inte sluta före ålandsresan med jobbet - det bara inte gick. Senare fick det bli.

Jag skulle bara dricka lite, lite grand. Två glas. Kanske tre. För sent upptäckte jag att jag var inne på flaska nr 2. Nästa gång får det bli. Jag skulle bara dricka på helger. Aldrig ensam. Aldrig efter klockan 22.00 och inte före klockan 18.00. Jag skulle bara dricka vin. Jag skulle byta från vin till öl. Jag skulle inte gå till Systemet alls. Jag skulle dricka te. Jag skulle resa bort. Jag skulle stanna hemma. Jag skulle inte dricka två dagar i följd. Jag skulle bara dricka till mat, aldrig ta ett slätt glas vin. Jag skulle inte ha vin hemma. Jag skulle...

Allt misslyckades. Självklart. Ingen klarar att sluta sin alkoholism på egen hand. Det kanske går ett tag, men sen då? När suget sätter i och det inte hjälper att dricka te eller äta ett kilo lakritsbåtar? Då det känns outhärdligt och som tur är har inte systemet stängt!

Vägen från ensamsupare till sällskapsmänniska är hård och svår och den är enslig. Det behövs hjälp. Kryckor, käppar, rullstol, bår. Och framförallt människor som förstår. Ingen är ensam om problemet, bara i problemet. Jag kom på behandling, det var det enda som kunde hjälpa spillran som var jag. Andra klarar sig från början med kamraternas hjälp och stöd i AA och genom att göra programmet, leva i programmet. Aldrig svika programmet, kämpa och segra och inse att ensamhet är svaghet och fördärv. Åtminstone när man ska sluta supa.

Nu är jag sällskapsmänniska igen. Jag behöver inte sällskap jämt, men jag söker sällskap. Jag har andra vänner - det funkar inte så bra med de gamla dryckeskompisarna. Vi förstår inte varandra längre. Mina bästa vänner träffar jag i AA. Ensamvargen har blivit sällskaplig. Och rumsren. Bär sig inte åt. Behöver ingen drog för att trivas.

Det är lätt att vagga in sig i trygghet. Haha, jag är nykter, tralala! Jag ska aldrig mer dricka, usch och fy, hurra vad jag är bra! Aldrig mer! Det här är lätt.

Sådana tankar är nästan 100%-igt inledningen till en svacka, om jag inte skärper mig vid det laget så är det snart dags för ett präktigt återfall. Jamen, ett litet glas kan jag väl ta. En enda öl! Va?

En alkis kan inte dricka en öl och sen stopp eller ett glas vin och sen stopp. En alkoholist kan inte dricka lite, bara enormt mycket. Det är det som är alkoholism. Glöm det där med ett glas - ta inte det första! Då blir det inget nummer 2 eller 387.

Jag kan aldrig känna mig trygg och på den säkra sidan när det gäller min alkoholism. Jag måste vara på min vakt hela tiden. I decennier byggde jag upp mitt beroende - jag får inte inbilla mig att jag blir kvitt det på några dagar, veckor, månader eller år. Jag bär den med mig som ett medfött handikapp. Det är min grej att se till att jag kan fungera i livet trots mitt handikapp.

En bra hjälp är kontakten med andra alkoholister. Nyktra sådana hittar jag i AA. Där får jag lära mig hur andra gjort för att bli nyktra och behålla sin nykterhet och vad de får ut av sitt nyktra liv. Vi gråter och skrattar tillsammans, vi delar varandras sorger och glädje. Jag lär mig något varje möte. Jag kommer tomhänt dit och får med mig dyrbara erfarenheter och kunskap därifrån. Jag gav något till andra och fick något av andra.

Den falska tryggheten får inte vagga mig till sömns. Jag är Rakel, jag är alkoholist. Det får jag aldrig glömma.

Först gav vinet fest och glam, det var en hejdlös räcka av fester, dans och umgänge, guldkanten på middagar och TV-kvällar, den tändande gnistan på en kväll, det självklara tillbehöret i allt umgänge. Utan vin var det genast lite tråkigare, stelare och doftade syförening. Vin var en oskyldig dryck, inte farlig alls. Det var brännvin som var farligt.

Berusning var accepterad i mina kretsar, alla hade klart för sig var gränsen gick och ingen överskred den. Det var ett behärskat obehärskat drickande i sällskap och det på något sätt legitimerade drickandet. Alla drack, alltså var det OK.

Eftersom det inte var party varenda kväll och ibland var lite långa transportsträckor till nästa fest, var det läge att köpa hem och sticka emellan med små privata fester, om man nu kan kalla det för fest att korka upp en flaska och dela den med Ingen. Sådana privata fester kunde jag ha hur ofta jag ville, ingen kollade vad jag hade för mig i mitt arbetsrum. Till slut måste jag ha ensam fest varje kväll efter jobbet.

De stora gemensamma festerna blev inte så viktiga längre. Ibland ursäktade jag mig och stannade hemma för jag tyckte det var för besvärligt att fixa det där med taxi och klä upp mig, frissa håret osv. Bättre att ta raka vägen från jobbet till flaskan. Utan krusiduller. Ibland hade jag förfestat lite väl kraftigt och fattade det, turligt nog, och stannade hemma och fortsatte fyllan på egen hand. Jag kunde lika gärna skåla med tavlorna där hemma och snacka för mig själv. De andra människorna var egentligen onödiga. Jag drack på egen hand, hade full koll enligt egen uppfattning och allt var bara bra, bara bra.

Jag blev full för fort, jag kunde inte dricka i andras sällskap. Gick jag på fest satt jag stelt och nobbade nubben, smuttade behärskat på ett glas och höll stenhårt masken. Sen släppte jag loss när jag sparkat av mig skorna i tamburen. Hade bråttom att korka upp och svepte glas på glas utan att knappt andas emellan.

Mina sällskapstalanger var förödda, jag var en drucken alkis, ingen glamour fanns kvar, jag kunde inte hantera mig själv och mitt liv. Då stängde jag dörren. Jag behövde alkohol mer än andra människor och jag valde alkoholen. Jag var besegrad och jag hade ingen kraft kvar att sätta emot. Min kraft fanns i vinboxen och i flaskan, där skvalpade min kraft och den drog ner mig i ett mentalt träsk där ingen botten fanns. Och ingen glädje. Det som fanns där var ensamhet. Total ensamhet och tystnad.

Vad är det för osynlig sele och piska som driver ”duktiga flickorna” framåt? Det dinglar ju inte ens en morot framför mulen ibland! Jag trodde duktiga-flick-syndromet höll på att utrotas, men se det har bara tagit värre former. Nu blir duktiga flickorna utbrända, utmattade, får smärtor, sjukskrivs för stress, får kroppsliga skador av tungt kroppsarbete (lyfta och bära i vården till exempel) utmattningssymptom, de äter Cipramil och de dricker vin. Inte alla, vänligen skilj på generaliseringar och exempel.

Kvinnor dricker mer och mer. De dricker ensamma, de dricker mycket och de dricker dagligen. Det kanske är dags att fråga sig varför Jeppa super! Det är utmärkt att ta till lite vin när man kommer hem utmattad, stressad, förbannad, missnöjd och besviken! Vinet kan ge bättre humör, skingra bekymren tillfälligt och sprida lite värme och dämpa en orolig själ i en rastlös kropp.

Vinet kan också ge en välbehagskänsla som ersätter fysisk närvaro av andra vuxna i ensamhushållen eller ensamma-mamman-hushållen. Är det så konstigt att Jeppa dricker? Nej. Det vore nästan konstigt om hon inte tog sig ett glas.

Ämnet blir lite för stort märker jag, jag skulle just svepa till hela systemet med min häxkvast, men stannar för tillfället. Det finns all anledning att återkomma i ärendet.

Alla vet att Jeppa super, men ingen vet varför hon super. Jo, jag vet det. Det finns en klart logisk förklaring till varför stressade människor tar till öl och vin. Det är ingenting konstigt alls. Duktiga flickorna drabbas hårt av perfektionism och plikttrohet. En del riskerar drunkna med alkohol i blodet!

Lägg av, bara för en dag, duktiga flickan! Jorden slutar inte snurra, tro mej!

From som ett lamm? Å nej, det är jag inte. Jag är nykter alkoholist, men jag är inte menlös och fadd. Jag har åsikter och egenvärde, jag reagerar och blir både arg och ledsen. Jag blir det på ett sunt sätt när det är berättigat och jag dricker inte mer på mina känslor. Jag behöver inte döva varken glädje eller sorg, jag kan hantera verkligheten utan sprit.

Förr la jag in alla känslor och sinnesstämningar i sprit. Jag konserverade min sorg och bitterhet, min glädje däremot försvann ju mer jag drack. Till slut fanns ingen glädje kvar alls.

Mitt tålamod är på utveckling, min sinnesro på tillväxt. Jag har blivit en lugnare person helt enkelt. Jag flyger inte i taket för minsta småsak, jag blir inte upprörd över bagateller och jag försöker inte förändra världen. Det sista är viktigt. Äntligen har jag fattat att jag ska sluta vara arbetsledare för resten av mänskligheten. Jag är inte deras rådgivare och terapeut heller. Jag ska hålla tyst när det inte passar att snattra och jag ska inte lägga näsan i blöt och leka kloka gumman.

På det sättet smyger sig sinnesro och frid på mig, jag blir lugn av att vara lat när det gäller andras angelägenheter. Jag sitter i en liten båt på en spegelblank sjö, jag har ingen fan i båten som jag måste ro i land. Jag flyter med den svaga strömmen, doppar handen i det ljumma vattnet, ser på fåglarna som simmar och speglar sig. Jag är helt lugn. Det blir varken storm eller översvämning och det väntar inget Niagara framför mig.

Jag har fått tillbaka mina drömmar. Jag menar inte dagdrömmarna som jag levde så gärna i, utan nattdrömmarna. Jag har detaljerade, invecklade drömmar med klara färger, sinnesintryck och godmodig stämning. Ingenting av de fasansfulla drömmar jag hade medan jag i fyllan vred mig i svettiga lakan, vaknade med jämna mellanrum för att vackla upp och dricka vatten eller sprit. Inte de shortcuts där fasa, skräck, vansinne och förvridna perspektiv skrämde mig.

Nu drömmer jag stabila drömmar. Ibland vaknar jag av att jag skrattar. Bara enstaka gånger återfår jag drömmar om att jag klättrar i berg eller trappor och håller på att falla, ledstången eller klippan eller repet ger vika och jag ser avgrunden under mig.

När jag vaknar minns jag mina drömmar, jag kan skilja dem från verkligheten. Jag vet vad jag gjorde i går kväll, jag vet vad jag sa, hur jag kom hem, var jag varit. Jag är inte rädd att somna som jag alltid var förr, för jag vet att mina drömmar är snälla mot mig.

Det är så underligt - aktiva alkoholister har liksom en mask framför ansiktet. Det finns något i deras ansikten som täcker dragen, på något sätt döljer de egna anletsdragen. Jag kan inte förklara, men det bästa exemplen kan jag se på AA-möten. En nykomling dyker upp, det är ganska vanligt. Han eller hon bestämmer sig för att fortsätta komma på möten. Efter ett par gånger syns det i ansiktet att något har hänt. Ansiktet har fått en annan hud, färg, renhet. Personen ser inte bara friskare ut utan också yngre. Masken, alkoholmasken, är borta. Det är ett mirakel. Alla kan se det.

Å andra sidan kan alla också se när det inte har gått så bra. Masken kommer snabbt tillbaka utan nykterhet. Så sorgligt, så sorgligt.

En bra dag för mig är en dag utan alkohol. Jag känner mig glad - räkningarna väller in men jag tar det lugnt. Konstigt nog finns det alltid pengar kvar i plånboken. Undrar hur mycket det rann ut med vinet egentligen?

En till nykter dag har gått. Dag läggs till dag. En nykter kväll blir en nykter morgon! Bästa presenten!

Det var skojsvaret på en skojfråga om vilket som var det hopplösaste av allt. Det fanns några fler varianter som gick runt bland skolbarn på Söder för evigheter sen. Jag kom att tänka på det när jag funderade på min vrede.

Ibland kan min vrede ta över. Det är en vrede starkare än någon annan jag känt. Jag vet att jag har fel, jag vet att jag blir en löjlig Don Quijote som drar ut för att välta väderkvarnar. Jag vet att det är meningslöst och att folk skulle skratta eller bli förbannade eller spärra in mig! Men jag är förbannad!

Jag är förbannad över att bo i en civilisation där Staten säljer droger över disk och tjänar grova pengar på det. Jag är förbannad över att det finns något så farligt till salu som gör att folk blir sjuka, sinnesförvirrade och rubbade. Misshandlar sina föräldrar, sambor, barn, kompisar, dödar, våldtar, kör rattfulla, missköter arbeten, stjäl, bedrar, ruinerar sig, blir utan bostad, sitter som spillror på bänkar och skrålar och bär sig åt som slödder och pöbel. Finfolket ägnar sig åt vinprovning och flickan med svavelstickorna sitter utanför i rännstenen och super T-sprit.

Jag är förbannad över att jag inte ens fick veta hur farligt det var. Jag lever i en kultur där spriten är självklar gäst vid varje högtid och helg. Sprit är lika med glädje enligt vissa recept. Vinet och spriten är tredje gäst när två träffas. Året är indelat i nationalfyllor och våren är en lukrativ tid för alkoholförsäljning. Larmrapporterna uteblir. Akta er för fågelinfluensan! Ät inte fel fett! Varning för avgaser! Ät hårt bröd! Drick mycket vatten! Se upp för istappar som kan trilla ner i huvudet!

Ingen låtsas om att varje helg grundar fler och fler ungdomar sin alkoholism, andra fortsätter sin redan aktiva. Det grasserar en dödlig epidemi som ingen varnar för! Jo, det finns visst några halvhjärtade annonstexter med varning för att drunkna med alkohol i blodet och att inte skada barnet under graviditeten. Men någon bred folkupplysning känner jag inte till. Vilka intressen hotas om det talas klartext om alkohol? Statens? Franska vinproducenters? Folkets? Sjukvårdens? Tonåringarnas? Brottsoffrens?

Klart jag är förbannad! Jag fick faktiskt inga varningar. Jag köpte lagligt de vätskor som gjorde mitt liv till ett slaveri, jag hällde i mig själv. Jag fick föraktet och den andliga döden, ensamheten och misären, jag betalade vartenda öre av den förbannade sprit jag hällde i mig! Det blev sen mitt eget ansvar att bota mig själv.

OK, ser ni en dåre som borstar Västerbron med en tandborste så är det jag.

Sitter du där med din  bag-in-box och har noll koll på hur mycket det finns kvar? Blir du överraskad när det är dags att riva ut plastpåsen, klippa av ett hörn och klämma ut sista halvglaset? Visst går det fort att tömma en bag-in-box! En person - för du delar väl inte med någon - kan tömma en bag-in-box på nolltid.

En bag-in-box rymmer fyra flaskor vin. Fyra! Det är lika med 3 liter. Det var ett lyckat initiativ av Systemet att börja sälja vinboxar försedda med handtag. Bekvämt och så klirrar det inte. Att man sen inte har koll på hur mycket vin man egentligen har druckit är förstås en nackdel, men för säkerhets skull kan man köpa hem två boxar, dvs åtta flaskor = 6 liter.

Du har väl sett att det nu finns särskilda hållare för vinboxar. Man kan ha boxen framme i köket och det är hur enkelt som helst att krana upp ett glas varje gång man passerar. Jag brukade börja medan jag lagade middag. Sen slutade jag laga middag, det fick liksom räcka med vinet.

Det allra bästa med bagen är att den går att vika ihop och lätt bli av med. Ingen tomglashantering! Det kallar jag produktutveckling! De där vinsnobbarna som pratar årgång och druvsorter kan släpa på sina tomglas - det tyngsta väger 600 g. Jag har vägt. Vi bag-leidisar köper box mer på utseendet. Är det en snygg box är nog vinet bra!

Du Baglady! Har du hört att det finns vita perioder? Det betyder inte att du byter rött vin till vitt, om du nu trodde det. Det betyder att du inte ska dricka något vin alls en tid. Men det konstiga är, har du märkt det också, att det alltid är kvar mycket i bagen då. Sen när det också är slut har man köpt en ny box och den måste också ta slut. Så rullar det på. Men snälla nån, det är bara vin! På kontinenten dricker alla vin. Men lejdisarna sitter nog inte ensamma och kolkar vin litervis.

Hej då, Baglady!

Varje alkoholist måste hitta sin egen väg ut ur missbruket. Det är inte lätt. Medan jag var aktiv kunde jag för det första inte inse att det höll på att gå åt rent ut sagt helvetet. Jag levde i ett slags skuggland där jag trodde att mitt missbruk inte märktes. Jag trodde på fullt allvar att ingen fattade hur det stod till.

När någon ringde hörde den omedelbart att jag var på kanelen. Främlingar hörde det också. Jag hör ju när en annan person är berusad. Det går inte att dölja. Mina barn hörde direkt. Att de blev ledsna förstod jag inte alls. Jag försvarade mig med att jag ju satt för mig själv hemma i en vrå och det kunde väl inte göra någonting att jag drack lite vin.

Att det inte var trevligt att besöka mig eller stämma möte fattade jag inte alls. Jag blev sårad och ledsen. Förnärmat drog jag mig undan och släpade hem mitt vin. Jag hade vinboxen som kompis. Mina från början tappra och allvarliga försök att sluta dricka blev fiaskon. Det tog bara någon dag innan jag hade börjat igen. Det blev värre och värre.

Till slut gjorde jag inte ens något försök att sluta dricka. Jag isolerade mig mer och mer, gömde mig för världen, sa återbud till allt, satt hemma och pratade med tapeterna och levde ett torftigt liv. Jag var inte promillefri på flera år.

Hur skulle jag hitta vägen ut ur mitt missbruk? Jag bagatelliserade det så gott jag kunde. Jag skakade av mig obehaget och drack lite till för att glömma. Jag hade inget liv. Jag existerade som en kropp som rörde sig i fylla eller bakrus. Mitt människovärde kändes noll. Döden var det enda sättet att bli fri från detta hemska slaveri antog jag.  

Jag hittade en väg ut. Den var minst av allt någon bred autostrada, det var en balansgång ovanför bråddjup. Det var vägen ut och jag lämnade dimmorna. Dag för dag försvann mitt trista alkoholslaveri i det förgångna. Jag kunde andas frisk luft, se solen och möta andra människors blickar. Vägen ut var den enda - dörren stod på glänt. Den kunde lika gärna ha varit tillbommad och låst, men jag hade tur.

Det finns en väg ut för varje missbrukare. Det gäller att slinka ut i friheten innan dörren har slagit igen för evigt...

Ska jag fortsätta skämmas hela mitt resterande liv? Ska jag känna mig värdelös och gömma mig i vrån? Nej! Men det är svårt att ta bort känslan av skam, skuld och misslyckande. Hela mitt liv har inte varit en enda fylla - jag har haft bitvis ett bra och ordentligt liv, haft omvärldens respekt och varit framgångsrik. Även om jag skulle ha suttit på bänken och raglat på stan skulle jag kunnat lämna skammen nu när jag lever nykter. Att det ska vara så svårt att vara alkoholist. Alla andra sjukdomar kan man lida av och få medkänsla och förståelse. Men alkoholism är undantaget. Det betraktas inte ens som en sjukdom av en del. Okunskapen är katastrofal.

Narr och förakt, rädsla och avsky möter alkoholister. Att inte kunna sköta spriten ses som en karaktärsbrist, som slappt och omoraliskt. Det är bara att rycka sig i kragen, enligt förståsigpåarna. Jag måste lära mig att leva i en värld som flödar av alkohol. Den är inte för mig. Ibland ser jag på människor som dricker med ett slags förvåning. Jag förstår inte alls varför de väljer att dricka. Sist hände det på Taubekvällen.

Det serverades förfriskningar i pausen. Kaffe eller vatten, vitt eller rött vin. Jag kände ingen längtan alls efter ett glas vin, fattade inte varför någon betalade en ganska stor slant för en skvätt vin. Det var läskande med porlande Ramlösa. När jag såg plastmuggarna med vin tänkte jag att de innehöll ett gift för mig. Varför kan jag inte ens ta en klunk av vin utan att det sätter igång en allergi som är så fruktansvärd att jag kan sluta med delirium på dårhus?

Just då tyckte jag inte alls att det var orättvist, jag blev inte frestad helt enkelt. Någon gång kan jag känna att det vore trevligt att kunna skåla med någon, men jag vet nu att det är omöjligt för mig att skåla i någon dryck som innehåller alkohol. Jag tänker inte skämmas för det!

Gruppen som jag besöker verkar ha svängdörrar. Folk kommer och går, så ska det vara eftersom det finns en frihet att välja och inget tvång av något slag. Men det är en stor omsättning av personer. En del ser man en gång och aldrig mer. Några försvinner efter ett tag, en del av dem kommer tillbaka med tydliga märken efter återfall. Det är en skara människor med svåra problem, ångest, skuld och skam och ett oemotståndligt sug som fått dem att börja om igen på ruta ett.

Den som kommer tillbaka blir alltid välkomnad, ingen ställer några krav eller ger förebråelser. När någon försvinner och det går att misstänka vad som hänt, känns det sorgligt, ledsamt. Ingen kan bära någon annans börda, var och en har sin. Det är den tragiska valfrihet som finns i alkoholism: Jag väljer själv, jag bestämmer själv, jag går själv, jag dricker själv. Ingen blir tvingad eller tvångsmatad, ingen blir övertalad eller uppläxad. Total frihet. Det enda tvång som finns kommer från alkoholen.

Den som kan säga till sig själv: Jag blir nykter för min egen skull, inte för att sambon säger det eller för att mamma tjatar eller för att chefen ger ultimatum - den kan få svängdörren att sluta snurra.

Just nu fattas det många som jag vant mig att möta. Oron mal. Jag sänder tankar men vet inte om de når fram. Kom tillbaka, det fungerar!

Inte förrän statistiken försvann saknade jag den! Nu tycker jag det är öken att skriva blogg, för jag ser inte om någon kommer och läser eller inte. De där siffrorna var på något sätt en bekräftelse på att jag inte skrev rakt ut i rymden utan att texterna landade hos någon. Barnsligt? Ja. Men jag är barnslig.

De där staplarna var gulliga på något sätt.

Blir aldrig himlen blå igen?
Slår aldrig körsbärsträden ut igen?
Så att alla som går i Kungsträdgården kan ta en bild!
Tur att jag gjorde det så jag minns hur det såg ut när det var vår!

Ibland tänker jag på hur viktigt det är med småprat. Det där pratet om små obetydliga ting, vardagens iakttagelser, ibland rena självklarheterna som man sagt så många gånger förut. Småpratets modell för mig är det jag hade med min  mamma. Vi talade ofta i telefon eftersom vi träffades ganska sällan. Det var inga stora händelser vi delgav varandra, vi diskuterade aldrig politik eller litteratur eller världshändelser, inget kändisskvaller eller hade några djuplodande analyser av känslolivet.

Nej, vi pratade inte direkt om väder och vind - men nästan. Hon berättade vad de skulle äta till middag, hur det var med pappas rygg, att katten hade varit borta i tre dygn men kom tillbaka, att pappa hade fiskat strömming och hon hade varit på auktion. Jag berättade om barnen, att jag hade köpt en ny kappa, att jag provat ett nytt recept, att vi skulle gå på bio med ungarna, att hyran hade gått upp och att jag tappat mina nya handskar.

Så där höll vi på. Vi pratade ungefär en gång i veckan, ibland oftare. Vi hörde oss försiktigt för hur det var med den andras humör och hälsa, om allt var som det skulle, att inga stora förändringar var på gång. Samtalen var en trygghet och en förankring i vardagen, ett slags kontroll utan avsikter. När jag tänker på mamma, som varit död så länge, är det först och främst de där samtalen jag tänker på och jag saknar dem. Mamma var den enda jag kunde berätta om något bra som hänt mig eller som jag gjort utan att det stämplades som ”skryt” eller försök att göra sig märkvärdig, en dödssynd enligt jantelagen.

Mellan mamma och mig existerade ingen jantelag, hon kunde oförbehållsamt berömma mig och stärka min självkänsla. Sa hon att jag hade gjort något bra, litade jag på att det var sant. Det lugna småpratet var vår mötesplats, men vi träffas aldrig mer.