Jag har lärt mig tacka
Tack så mycket! Tack, tack! Sen neg eller knixade jag när jag var liten. Det var ungefär som att svara Bra när någon frågade hur jag mådde. Bara ett svar som egentligen inte hade någon innebörd. Jag kunde känna mig besvärad av att få något så att jag sen måste tacka för en sak som jag kanske inte ens ville ha. Tack, tack! Jag blev uppmanad att tacka, det ingick i uppfostran.
Andra människors omtanke tyckte jag var ganska självklart. Mamma gjorde massor av saker åt mig och jag knappt tackade för det. Mammor skulle göra en massa saker åt en och särskilt min mamma. Tack, sa jag väl men inte särskilt högt och inte särskilt innerligt.
Jag tackade för saker, julklappar, födelsedagspresenter, mat och sådant men omsorg, hjälpsamhet, uppmärksamhet och generositet tackade jag inte för. Det var ett barnsligt sätt att värdera köpta gåvor. Vad betydde det att få en köpt sak egentligen? Jag kunde köpa mina grejor själv, då fick jag den färg jag ville ha.
Nu har jag lärt mig tacka med ärlig tacksamhet. Jag tackar människor som hjälper mig, gör sig besvär och visar omtanke om mig, anstränger sig för min skull, bjuder till. När jag får vykortet från Påskön känner jag tacksamhet för att vännerna plitat ner några rader till mig från sin fjärran semesterö. På sjukhuset kände jag tacksamhet mot många som hjälpte mig, inte bara för att de har det som jobb, utan för att de såg min sorg, min oro, min trötthet. När jag får ett telefonsamtal från en främling efter min fråga i ett mail, känner jag tacksamhet. Människor därute är beredda att hjälpa andra, svara på frågor, ge av sin kunskap.
Jag har lärt mig tacksamhet, jag har äntligen förstått att vänlighet, omtanke och omsorg är den ljuva olja som gör att livet blir lättare att leva, mjukare att vistas i och som gör att morgondagen inte skrämmer eller oroar. Det är inte jag som är huvudperson i den här dokusåpan, jag har en biroll och är beroende av andra människors hjälp och stöd. För deras insatser tackar jag ödmjukt. Äntligen fattar mitt ego hur livet fungerar. Ändå har jag så mycket kvar att lära mig.
Andra människors omtanke tyckte jag var ganska självklart. Mamma gjorde massor av saker åt mig och jag knappt tackade för det. Mammor skulle göra en massa saker åt en och särskilt min mamma. Tack, sa jag väl men inte särskilt högt och inte särskilt innerligt.
Jag tackade för saker, julklappar, födelsedagspresenter, mat och sådant men omsorg, hjälpsamhet, uppmärksamhet och generositet tackade jag inte för. Det var ett barnsligt sätt att värdera köpta gåvor. Vad betydde det att få en köpt sak egentligen? Jag kunde köpa mina grejor själv, då fick jag den färg jag ville ha.
Nu har jag lärt mig tacka med ärlig tacksamhet. Jag tackar människor som hjälper mig, gör sig besvär och visar omtanke om mig, anstränger sig för min skull, bjuder till. När jag får vykortet från Påskön känner jag tacksamhet för att vännerna plitat ner några rader till mig från sin fjärran semesterö. På sjukhuset kände jag tacksamhet mot många som hjälpte mig, inte bara för att de har det som jobb, utan för att de såg min sorg, min oro, min trötthet. När jag får ett telefonsamtal från en främling efter min fråga i ett mail, känner jag tacksamhet. Människor därute är beredda att hjälpa andra, svara på frågor, ge av sin kunskap.
Jag har lärt mig tacksamhet, jag har äntligen förstått att vänlighet, omtanke och omsorg är den ljuva olja som gör att livet blir lättare att leva, mjukare att vistas i och som gör att morgondagen inte skrämmer eller oroar. Det är inte jag som är huvudperson i den här dokusåpan, jag har en biroll och är beroende av andra människors hjälp och stöd. För deras insatser tackar jag ödmjukt. Äntligen fattar mitt ego hur livet fungerar. Ändå har jag så mycket kvar att lära mig.
Kommentarer
Trackback