© Torrdockan

Skelettet är väl ett slags armering, utan det är man en kötthög och Nuder skulle ha rätt i sin liknelse om köttberg. Jag känner att det också finns ett andligt skelett, en styrka inuti som gör att jag inte faller ihop, inte blir en liten våt fläck av tårar och ömkan. Inuti mig finns en kärna av stål. När allt rasar samman, när allt är som värst vet jag att jag ändå står upprätt efter ett tag. Jag är praktiker. Nu gäller att ta tag i saker, ordna, fixa, ta kontakter, leta papper, ringa, beställa, fråga, bestämma. Allt.

Det är nu mitt andliga skelett är till hjälp. Jag är inte ett rö, jag är en klippa när det gäller. Min inre armering håller mig upprätt och jag kan hjälpligt fungera. Visst har jag svaga stunder, det är ögonblick då sorgen blir så kraftig att jag ger ofrivillga stönanden ifrån mig,  djupa suckar. Det svindlar framför mig, jag måste sätta mig eller famla efter stöd. När jag somnade i går kväll sent omsider, sträckte jag ut handen för att klappa godnatt. Det finns ingen där. Så patetiskt med en dubbelsäng där bara en ska ligga. Ensamma nätter, ensamma dagar. Finns det kvar ett liv?

Då rätar mitt andliga skelett på sig och visar mig att det finns ett liv. Det är vårens första varma dag, solen värmer, skatorna bygger bo i ett träd utanför, blåsipporna blommar, fåglarna är tillbaka och luften är klar. Vänner hör av sig, mina barn hjälper mig, mina släktingar erbjuder hjälp. Det finns ett liv. Jag måste ta del av det.