Vägen ut
Varje alkoholist måste hitta sin egen väg ut ur missbruket. Det är inte lätt. Medan jag var aktiv kunde jag för det första inte inse att det höll på att gå åt rent ut sagt helvetet. Jag levde i ett slags skuggland där jag trodde att mitt missbruk inte märktes. Jag trodde på fullt allvar att ingen fattade hur det stod till.
När någon ringde hörde den omedelbart att jag var på kanelen. Främlingar hörde det också. Jag hör ju när en annan person är berusad. Det går inte att dölja. Mina barn hörde direkt. Att de blev ledsna förstod jag inte alls. Jag försvarade mig med att jag ju satt för mig själv hemma i en vrå och det kunde väl inte göra någonting att jag drack lite vin.
Att det inte var trevligt att besöka mig eller stämma möte fattade jag inte alls. Jag blev sårad och ledsen. Förnärmat drog jag mig undan och släpade hem mitt vin. Jag hade vinboxen som kompis. Mina från början tappra och allvarliga försök att sluta dricka blev fiaskon. Det tog bara någon dag innan jag hade börjat igen. Det blev värre och värre.
Till slut gjorde jag inte ens något försök att sluta dricka. Jag isolerade mig mer och mer, gömde mig för världen, sa återbud till allt, satt hemma och pratade med tapeterna och levde ett torftigt liv. Jag var inte promillefri på flera år.
Hur skulle jag hitta vägen ut ur mitt missbruk? Jag bagatelliserade det så gott jag kunde. Jag skakade av mig obehaget och drack lite till för att glömma. Jag hade inget liv. Jag existerade som en kropp som rörde sig i fylla eller bakrus. Mitt människovärde kändes noll. Döden var det enda sättet att bli fri från detta hemska slaveri antog jag.
Jag hittade en väg ut. Den var minst av allt någon bred autostrada, det var en balansgång ovanför bråddjup. Det var vägen ut och jag lämnade dimmorna. Dag för dag försvann mitt trista alkoholslaveri i det förgångna. Jag kunde andas frisk luft, se solen och möta andra människors blickar. Vägen ut var den enda - dörren stod på glänt. Den kunde lika gärna ha varit tillbommad och låst, men jag hade tur.
Det finns en väg ut för varje missbrukare. Det gäller att slinka ut i friheten innan dörren har slagit igen för evigt...
När någon ringde hörde den omedelbart att jag var på kanelen. Främlingar hörde det också. Jag hör ju när en annan person är berusad. Det går inte att dölja. Mina barn hörde direkt. Att de blev ledsna förstod jag inte alls. Jag försvarade mig med att jag ju satt för mig själv hemma i en vrå och det kunde väl inte göra någonting att jag drack lite vin.
Att det inte var trevligt att besöka mig eller stämma möte fattade jag inte alls. Jag blev sårad och ledsen. Förnärmat drog jag mig undan och släpade hem mitt vin. Jag hade vinboxen som kompis. Mina från början tappra och allvarliga försök att sluta dricka blev fiaskon. Det tog bara någon dag innan jag hade börjat igen. Det blev värre och värre.
Till slut gjorde jag inte ens något försök att sluta dricka. Jag isolerade mig mer och mer, gömde mig för världen, sa återbud till allt, satt hemma och pratade med tapeterna och levde ett torftigt liv. Jag var inte promillefri på flera år.
Hur skulle jag hitta vägen ut ur mitt missbruk? Jag bagatelliserade det så gott jag kunde. Jag skakade av mig obehaget och drack lite till för att glömma. Jag hade inget liv. Jag existerade som en kropp som rörde sig i fylla eller bakrus. Mitt människovärde kändes noll. Döden var det enda sättet att bli fri från detta hemska slaveri antog jag.
Jag hittade en väg ut. Den var minst av allt någon bred autostrada, det var en balansgång ovanför bråddjup. Det var vägen ut och jag lämnade dimmorna. Dag för dag försvann mitt trista alkoholslaveri i det förgångna. Jag kunde andas frisk luft, se solen och möta andra människors blickar. Vägen ut var den enda - dörren stod på glänt. Den kunde lika gärna ha varit tillbommad och låst, men jag hade tur.
Det finns en väg ut för varje missbrukare. Det gäller att slinka ut i friheten innan dörren har slagit igen för evigt...
Kommentarer
Postat av: Lars
hej igen.
du uttrycker dig väldigt väl, jag gillar i detta inlägg för min del särskilt slutet, det gäller att slinka ut i friheten innan dörren har slagit igen för evigt. Där befinner jag mig nu och jag inser för varje år som går att det är hög tid att slinka ut. Tack för uppmuntran om blogg. Jag har nu letat runt och den du har verkar bäst, även om dom verkar ha strulat med statistiken. Jag antar att du får betala en liten slant för att slippa reklamen, är det så?
ha bästa livet,
Lars
Postat av: Torrdockan
Hej,
sätt nykterheten främst. Det är det allra viktigaste. Fundera inte på något annat just nu. Bloggen kommer sen.
Bästa livet väntar, det vet du! Öppna dörren på vid gavel!
Goda tankar
Rakel Torrdocka
Trackback