Småprat
Ibland tänker jag på hur viktigt det är med småprat. Det där pratet om små obetydliga ting, vardagens iakttagelser, ibland rena självklarheterna som man sagt så många gånger förut. Småpratets modell för mig är det jag hade med min mamma. Vi talade ofta i telefon eftersom vi träffades ganska sällan. Det var inga stora händelser vi delgav varandra, vi diskuterade aldrig politik eller litteratur eller världshändelser, inget kändisskvaller eller hade några djuplodande analyser av känslolivet.
Nej, vi pratade inte direkt om väder och vind - men nästan. Hon berättade vad de skulle äta till middag, hur det var med pappas rygg, att katten hade varit borta i tre dygn men kom tillbaka, att pappa hade fiskat strömming och hon hade varit på auktion. Jag berättade om barnen, att jag hade köpt en ny kappa, att jag provat ett nytt recept, att vi skulle gå på bio med ungarna, att hyran hade gått upp och att jag tappat mina nya handskar.
Så där höll vi på. Vi pratade ungefär en gång i veckan, ibland oftare. Vi hörde oss försiktigt för hur det var med den andras humör och hälsa, om allt var som det skulle, att inga stora förändringar var på gång. Samtalen var en trygghet och en förankring i vardagen, ett slags kontroll utan avsikter. När jag tänker på mamma, som varit död så länge, är det först och främst de där samtalen jag tänker på och jag saknar dem. Mamma var den enda jag kunde berätta om något bra som hänt mig eller som jag gjort utan att det stämplades som ”skryt” eller försök att göra sig märkvärdig, en dödssynd enligt jantelagen.
Mellan mamma och mig existerade ingen jantelag, hon kunde oförbehållsamt berömma mig och stärka min självkänsla. Sa hon att jag hade gjort något bra, litade jag på att det var sant. Det lugna småpratet var vår mötesplats, men vi träffas aldrig mer.
Nej, vi pratade inte direkt om väder och vind - men nästan. Hon berättade vad de skulle äta till middag, hur det var med pappas rygg, att katten hade varit borta i tre dygn men kom tillbaka, att pappa hade fiskat strömming och hon hade varit på auktion. Jag berättade om barnen, att jag hade köpt en ny kappa, att jag provat ett nytt recept, att vi skulle gå på bio med ungarna, att hyran hade gått upp och att jag tappat mina nya handskar.
Så där höll vi på. Vi pratade ungefär en gång i veckan, ibland oftare. Vi hörde oss försiktigt för hur det var med den andras humör och hälsa, om allt var som det skulle, att inga stora förändringar var på gång. Samtalen var en trygghet och en förankring i vardagen, ett slags kontroll utan avsikter. När jag tänker på mamma, som varit död så länge, är det först och främst de där samtalen jag tänker på och jag saknar dem. Mamma var den enda jag kunde berätta om något bra som hänt mig eller som jag gjort utan att det stämplades som ”skryt” eller försök att göra sig märkvärdig, en dödssynd enligt jantelagen.
Mellan mamma och mig existerade ingen jantelag, hon kunde oförbehållsamt berömma mig och stärka min självkänsla. Sa hon att jag hade gjort något bra, litade jag på att det var sant. Det lugna småpratet var vår mötesplats, men vi träffas aldrig mer.
Kommentarer
Trackback