Varför just jag?
Så naivt. Men jag är en vuxen barnunge. Kanske tror jag på aftonbönens makt. Vad hjälper det att säga: Varför just jag? Tror jag det finns en rättvisans skål någonstans? Jag måste glädjas åt minnet av varje dag, varje lycklig dag och de är många. Det är för sent att göra något nu. Jag kan bara sitta där och hålla handen. Inget mer...
Och när allt ställs på sin spets, då är det just det som är det enda riktiga, det enda som behövs: Att en människa sådan som du sitter där och håller handen. Värme och Kraft till dig och de dina
Under flera månader, jag mer än ett år höll jag mitt barns hand och undrade många gånger om hon skulle överleva. Värre än så, ibland tänkte man att kanske är det bättre att hon .....
Hon har idag sitt handikapp förstås, ska opereras kanske för sista gången men nu måste hon ta de tuffa besluten själv, hon är 22 år. Världens underbaraste människa och med ett starkt psyke som jag inte vet att ngn har som jag känner till.
Så visst, ibland handlar det om att hålla en hand och vara där...
Det var jag, men kan också berätta att när jag inte kunde göra mer så drack jag mig så fort som möjligt medvetslös...
Men vännen, du höll ju ändå handen när det gällde.
Titta på vad du själv skrivit så ser du väl att du att kan? visst? det är ju faktiskt DU som skrivit det. Kör på grabben, du klarar detta oxå ok? Kämpartankar till dig, kram
Tack KH för dina uppmuntrande ord.
Och till Torrdockan vill jag bara säga att så typiskt alkoholistiskt att börja berätta om mig själv i stället för att ge mitt stöd till dig i din sorg.
Hmmmm.
