© Torrdockan

Gruppen som jag besöker verkar ha svängdörrar. Folk kommer och går, så ska det vara eftersom det finns en frihet att välja och inget tvång av något slag. Men det är en stor omsättning av personer. En del ser man en gång och aldrig mer. Några försvinner efter ett tag, en del av dem kommer tillbaka med tydliga märken efter återfall. Det är en skara människor med svåra problem, ångest, skuld och skam och ett oemotståndligt sug som fått dem att börja om igen på ruta ett.

Den som kommer tillbaka blir alltid välkomnad, ingen ställer några krav eller ger förebråelser. När någon försvinner och det går att misstänka vad som hänt, känns det sorgligt, ledsamt. Ingen kan bära någon annans börda, var och en har sin. Det är den tragiska valfrihet som finns i alkoholism: Jag väljer själv, jag bestämmer själv, jag går själv, jag dricker själv. Ingen blir tvingad eller tvångsmatad, ingen blir övertalad eller uppläxad. Total frihet. Det enda tvång som finns kommer från alkoholen.

Den som kan säga till sig själv: Jag blir nykter för min egen skull, inte för att sambon säger det eller för att mamma tjatar eller för att chefen ger ultimatum - den kan få svängdörren att sluta snurra.

Just nu fattas det många som jag vant mig att möta. Oron mal. Jag sänder tankar men vet inte om de når fram. Kom tillbaka, det fungerar!