© Torrdockan

Om livet är en skola, går jag just nu igenom det svåraste provet. Jag är på sjukhuset så mycket och ofta som jag orkar. Vi turas om att vara där. I dag brände jag en CD där jag samlade musik som jag vet att RB älskar. Vi lyssnade på några melodier tillsammans. Han äter ingenting, dricker litet vatten då och då. Han får dropp och näringsdryck.

RB är fullt medveten om sin sjukdom och vet allt. Vi förstår inte hur det kunde utvecklas så fort eller om han varit sjuk länge utan att det märkts förrän nu. Han vill komma hem och jag har lovat honom det. Han ska få vara hemma. Det skulle jag själv vilja och önska att få uppfyllt. Jag måste lyssna och göra den sista tiden så bra som det någonsin går. Vi får hjälp dygnet runt. Jag är inte förberedd, det kan ingen vara. Jag försöker vänja mig vid tankar som inte fanns hos mig för en vecka sedan.

Hur kan livet förändras så fort? Hur kan solen gå i moln, hur kan det bli solförmörkelse, hur kan det bli så kallt och hur kan hösten komma trots att det är vår?

Vi pratade om allt roligt vi gjort tillsammans. Påminde varandra om gemensamma minnen och vänner. Han var så trött, han orkade inte sitta upp. En av hans vänner från ungdomsåren kom till sjukhuset i går kväll och skulle dit också i kväll. Vi försökte ringa några vänner, men många är borta nu över påsken.  

Hur klarar man det allra svåraste provet? Det finns inget facit, ingen fusklapp och ingen genväg.

(Skrivet långfredagens natt)