Från sällskapsmänniska till ensamsupare
Först gav vinet fest och glam, det var en hejdlös räcka av fester, dans och umgänge, guldkanten på middagar och TV-kvällar, den tändande gnistan på en kväll, det självklara tillbehöret i allt umgänge. Utan vin var det genast lite tråkigare, stelare och doftade syförening. Vin var en oskyldig dryck, inte farlig alls. Det var brännvin som var farligt.
Berusning var accepterad i mina kretsar, alla hade klart för sig var gränsen gick och ingen överskred den. Det var ett behärskat obehärskat drickande i sällskap och det på något sätt legitimerade drickandet. Alla drack, alltså var det OK.
Eftersom det inte var party varenda kväll och ibland var lite långa transportsträckor till nästa fest, var det läge att köpa hem och sticka emellan med små privata fester, om man nu kan kalla det för fest att korka upp en flaska och dela den med Ingen. Sådana privata fester kunde jag ha hur ofta jag ville, ingen kollade vad jag hade för mig i mitt arbetsrum. Till slut måste jag ha ensam fest varje kväll efter jobbet.
De stora gemensamma festerna blev inte så viktiga längre. Ibland ursäktade jag mig och stannade hemma för jag tyckte det var för besvärligt att fixa det där med taxi och klä upp mig, frissa håret osv. Bättre att ta raka vägen från jobbet till flaskan. Utan krusiduller. Ibland hade jag förfestat lite väl kraftigt och fattade det, turligt nog, och stannade hemma och fortsatte fyllan på egen hand. Jag kunde lika gärna skåla med tavlorna där hemma och snacka för mig själv. De andra människorna var egentligen onödiga. Jag drack på egen hand, hade full koll enligt egen uppfattning och allt var bara bra, bara bra.
Jag blev full för fort, jag kunde inte dricka i andras sällskap. Gick jag på fest satt jag stelt och nobbade nubben, smuttade behärskat på ett glas och höll stenhårt masken. Sen släppte jag loss när jag sparkat av mig skorna i tamburen. Hade bråttom att korka upp och svepte glas på glas utan att knappt andas emellan.
Mina sällskapstalanger var förödda, jag var en drucken alkis, ingen glamour fanns kvar, jag kunde inte hantera mig själv och mitt liv. Då stängde jag dörren. Jag behövde alkohol mer än andra människor och jag valde alkoholen. Jag var besegrad och jag hade ingen kraft kvar att sätta emot. Min kraft fanns i vinboxen och i flaskan, där skvalpade min kraft och den drog ner mig i ett mentalt träsk där ingen botten fanns. Och ingen glädje. Det som fanns där var ensamhet. Total ensamhet och tystnad.
Berusning var accepterad i mina kretsar, alla hade klart för sig var gränsen gick och ingen överskred den. Det var ett behärskat obehärskat drickande i sällskap och det på något sätt legitimerade drickandet. Alla drack, alltså var det OK.
Eftersom det inte var party varenda kväll och ibland var lite långa transportsträckor till nästa fest, var det läge att köpa hem och sticka emellan med små privata fester, om man nu kan kalla det för fest att korka upp en flaska och dela den med Ingen. Sådana privata fester kunde jag ha hur ofta jag ville, ingen kollade vad jag hade för mig i mitt arbetsrum. Till slut måste jag ha ensam fest varje kväll efter jobbet.
De stora gemensamma festerna blev inte så viktiga längre. Ibland ursäktade jag mig och stannade hemma för jag tyckte det var för besvärligt att fixa det där med taxi och klä upp mig, frissa håret osv. Bättre att ta raka vägen från jobbet till flaskan. Utan krusiduller. Ibland hade jag förfestat lite väl kraftigt och fattade det, turligt nog, och stannade hemma och fortsatte fyllan på egen hand. Jag kunde lika gärna skåla med tavlorna där hemma och snacka för mig själv. De andra människorna var egentligen onödiga. Jag drack på egen hand, hade full koll enligt egen uppfattning och allt var bara bra, bara bra.
Jag blev full för fort, jag kunde inte dricka i andras sällskap. Gick jag på fest satt jag stelt och nobbade nubben, smuttade behärskat på ett glas och höll stenhårt masken. Sen släppte jag loss när jag sparkat av mig skorna i tamburen. Hade bråttom att korka upp och svepte glas på glas utan att knappt andas emellan.
Mina sällskapstalanger var förödda, jag var en drucken alkis, ingen glamour fanns kvar, jag kunde inte hantera mig själv och mitt liv. Då stängde jag dörren. Jag behövde alkohol mer än andra människor och jag valde alkoholen. Jag var besegrad och jag hade ingen kraft kvar att sätta emot. Min kraft fanns i vinboxen och i flaskan, där skvalpade min kraft och den drog ner mig i ett mentalt träsk där ingen botten fanns. Och ingen glädje. Det som fanns där var ensamhet. Total ensamhet och tystnad.
Kommentarer
Postat av: Lars
ja, käre nån Torrdockan, det är ju jag, precis så har det utvecklats. Enda gången jag tycker om en fest är med ett par av våra gamla vänner som numera bor på andra orter, där båda männen liksom jag är alkoholister. Då kan vi alla dricka oss riktigt fulla och minnas våra glada ungdomsdagar. Eftersom vi är sociala alkoholister urartar det aldrig värre än att någon snubblar och slår sig eller dråsar i säng. Det är just dom vännerna som jag fruktar mest när jag vill vara nykter.
I övrigt vill jag helst dricka ensam. Fester med lite lagom dricka är det plågsammaste som finns. Men de är inte många nuförtiden heller.
Trackback