Det ofattbara
Jag glömmer bort vad som hänt. Jag tycker jag hör honom. Tittar upp. Där är ingen. Varje detalj gör att jag saknar honom. Vi småpratade alltid om små och stora beslut. Vad tycker du? Ska vi göra så här? Blir det här bra? Ska vi ringa och bjuda på middag? Vill du se programmet? Ska vi dricka te?
Ingenting känns så viktigt längre. Jag har mist mig själv. Vi var så sammanflätade att jag ibland inte visste var jag slutade och han började. Vi är gjorda av samma lera, sa vi ibland. Vi tyckte lika, gillade samma saker, lyssnade till samma musik, valde samma film, tv-program, färger, mat. Vi var tvillingsjälar.
Jag är en halv människa. Det blöder.
Ingenting känns så viktigt längre. Jag har mist mig själv. Vi var så sammanflätade att jag ibland inte visste var jag slutade och han började. Vi är gjorda av samma lera, sa vi ibland. Vi tyckte lika, gillade samma saker, lyssnade till samma musik, valde samma film, tv-program, färger, mat. Vi var tvillingsjälar.
Jag är en halv människa. Det blöder.
Kommentarer
Postat av: Ordbankaren
Det kanske är så att han faktiskt finns där?
*kramar om*
Trackback
