© Torrdockan

Sjukdomen alkoholism är ett slags vansinne som gjorde mig maktlös inför känslosvängningar och reaktioner. Jag överreagerade på det mesta, blev våldsamt uppspelt eller otroligt deprimerad. Jag dinglade i en känslogunga och gick från ytterlighet till ytterlighet. Långt innan jag ens hade upptäckt alkohol i de tidiga tjugoåren led jag av detta. Led är fel ord, jag led inte alls, jag var inte medveten om att mitt sinnelag hade att göra med någon slags inre ofullkomlighet. Folk tyckte att jag var konstig.

Och jag var en konstig hyperaktiv unge, svår att förstå sig på, en ettrig sak med ett våldsamt humör och jag fick utbrott av ilska eller glädjefnatt med blixtens hastighet. Tack och lov levde jag inte i bokstavsbarnens decennium så jag fick inte en massa versaler som diagnos. Kort och gott var jag lite besvärlig bara och ingen skola satte någon etikett på mig och fick idén att jag skulle sättas i speciell klass. Jag hängde med de andra så gott jag kunde. Att jag var rödgråten och snörvlade fick man acceptera, liksom mina vulkaniska utbrott av ilska. De gick över lika snabbt som de startade och då kunde jag dansa av euforisk livsglädje i nästa sekund. Att ingen förstod ett sådant barn var inte underligt alls.

För omgivningen var jag svår, hade dåligt humör, var överdriven i alla slags reaktioner, märkligt ombytlig, impulsiv och oförutsägbar. Ingen lugn person alls. Jag var en alkoholist utan alkohol. Jag var bara ett barn som skulle fullborda sitt öde. Men först skulle jag in i ett modulsystem, anpassas, bli en liten fyrkantig bit i samhällets pussel. Jag slipade lydigt av alla mina kanter och anpassade mig så gott det gick.

När alkoholen dök upp i mitt liv blev den först ett slags drog för jämlikhet. När andra drack blev de som jag. De blev också uppsluppna utan hejd, de lämnade sina stela, tråkiga skal och sjöng och skrålade. De blev arga, de skrek, de stampade i golvet, smällde i dörrar för att sen överfalla varandra med heta kyssar och ömhetsbetygelser. Jag trivdes.

Jag kände mig äntligen delaktig och accepterad. Alkoholen blev min medicin. Att det var ett dödligt gift fattade jag inte, allt var bara roligt och livet var en enda lång fest. Det fanns ingen morgondag med bakfylla. Jag hade alkoholistens symptom från starten, mitt kaotiska inre och mitt instabila känsloliv väntade bara på att få den tändande gnistan. Alkoholen gav mig andningshål, gömställen och befrielse.