Ödmjukhet
1. Att tro att det som man själv säger eller gör är bättre än det som andra säger eller gör.
2. Att alltid önska att gå sin egen väg.
3. Att argumentera med envishet och fräckhet antingen man har rätt eller fel.
4. Att ge din synpunkt, när man inte har efterfrågat den, eller när kärleken inte kräver det.
5. Att se ner på någon annans synpunkt.
6. Att inte se på dina gåvor och möjligheter som ett lån.
Alla sjutton tecknen hittar du här.
Tänkvärt, eller hur? Jag fick en tankeställare och började rannsaka mig själv. Det finns en hel del att göra med den inre städningen, tror jag. I dag klippte jag håret, jag gjorde mig fin för att gå på möte, men inuti - hur ser det ut där? Har jag städat i vrårna eller ligger det gammalt groll, dumma tankar och idéer och skräpar som dammråttor i hörnen? En inre vårstädning är på plats för min del. Det är lätt att försumma sitt inre på vintern när man är försjunken i vinterdvala...
Men jag måste få protestera lite. Punkt 1 och 2 hävdar jag att vissa måste gå för att överleva. Alla passar inte in i "mallen" och måste få utrymme. Hade du på punkt ett skrivit "Att ALLTID tro..." då vore det en annan sak, men ibland måste man få tro på sig själv för att kunna utvecklas.
Vi är ensamma och måste ibland tänka på oss själva. Ödmjukhet är bra, men inte ett självändamål i alla lägen.
Punkt 3-6 delar jag.
Hej Ordbankaren!
Ödmjukhet är svårt, så svårt trodde jag inte det var som de här sjutton punkterna dikterar. Jag tvekar också om en del - antingen ska man utplåna sig själv eller strunta i ödmjukheten känns det som. Jag löser det som så: jag försöker så gott jag kan, men jag vill inte bli menlös och fadd - det måste få finnas lite uppstudsighet kvar.