© Torrdockan

Det är så underligt. Det går långa stunder då allt är som vanligt, jag har mycket att stå i. Jag har suttit hela förmiddagen och ringt runt till olka personer för att ordna med musik, ceremonier med mera. I går satt jag hela förmiddagen på begravningsbyrån. Allt gick lugnt till. Jag kan ritualerna sedan mina föräldrar gick bort. Jag höll mig lugn och hade stöd av min dotter. Utåt verkar jag som vanligt. I snabbköpet kan ingen ana vad som just hänt mig. Kanske någon ser att mina ögon ser nygråtna ut, men annars är jag som vanligt.

Sorgen ligger tyst som en tiger och väntar. Sen anfaller den och river och sliter i hjärtat. Kramar hjärtat så att jag knappt kan andas. Det kan vara en bagatell som utlöser det. En tanke på något vardagligt som vi brukade göra, ett minne av något och så är jag hjälplös i tårar och sorg.