© Torrdockan

Jag vaknar efter en lång natt. Jag ligger numera mycket stilla i sängen. En tid vred jag mig som en mask i klibbiga lakan, svettades, våndades och drömde skräckdrömmar. Pratade i sömnen, skrek, gnydde. En annan tid kunde jag inte sova alls. Vred mig till vargtimmen och kunde sova bara ett par timmar innan jag måste upp till jobbet. Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde hålla ihop dessa år. Jag borde ha fallit i bitar som en porslinsfigur. Jag var som en mekanisk leksak med uppdragsnyckel i ryggen, Jag marscherade på som en duracell-kanin. När alla andra i båten tröttnat och släppt årorna paddlade jag vidare.

Att sova och försvinna in i en välbehaglig dvala är en gåva. Jag vaknar inte så ofta under natten. Jag tar inga tabletter, jag har inga ritualer. Jag lägger mig och somnar bekymmersfri nästan omedelbart. Just nu slipper jag de vakna ensamma ödsliga nätterna då jag satt uppe vid köksbordet och hörde morgontidningen dunsa i brevlådan. Jag vandrade rastlöst av och an, jag försökte läsa, lyssna till musik, lösa korsord, allt. Till slut drack jag för att somna. Jag fick till slut sova, men en värdelös sömn, tung, svår, laddad av obehag och sen ett uppvaknande i eländighet. Livet var tungt och jag gjorde det tyngre med mitt drickande.

Nej, jag vaknar inte lyckligt storskrattande och rusar upp för att ta världen i famn! Jag vaknar lugn och tar mig tid till eftertänksamhet. En stunds tyst meditation, en förberedelse för dagen och jag är redo. Jag har en svår tid, allt mitt lugn och all min kraft tas till anspråk nu.

Sömn är en gåva, att vakna till en ny dag är en gåva. Att somna och vakna nykter är en gåva som jag har fått och jag är tacksam. Nu är jag rustad för att ta emot en ny dag.