Från ensamsupare tillbaka till sällskapsmänniska
Det finns en väg ut men den leder inte tillbaka. Från alkoholism finns bara en väg och den är nykterhet. Allt annat är ett garanterat återfall och misslyckande. Det tog mig många år att fatta det.
Jag skäms för att jag var så envis och stolt. Jag skulle klara mig själv. Det hade jag alltid gjort. Här skulle ingen behöva rycka in och hjälpa mig. Att sluta dricka var en total privatsak, lika privat som mitt drickande och det var bara att bestämma sig för att sluta.
Sagt och gjort. Jag skulle sluta. Men inte just i dag. Inte förrän då eller då. Först skulle jag åka till Kanarieöarna och det var en idiotisk idé att sluta före den resan. Efter påsk, efter midsommar, efter semestern, efter jul, efter nyår. Eller någon annan gång. Jag kunde inte sluta före ålandsresan med jobbet - det bara inte gick. Senare fick det bli.
Jag skulle bara dricka lite, lite grand. Två glas. Kanske tre. För sent upptäckte jag att jag var inne på flaska nr 2. Nästa gång får det bli. Jag skulle bara dricka på helger. Aldrig ensam. Aldrig efter klockan 22.00 och inte före klockan 18.00. Jag skulle bara dricka vin. Jag skulle byta från vin till öl. Jag skulle inte gå till Systemet alls. Jag skulle dricka te. Jag skulle resa bort. Jag skulle stanna hemma. Jag skulle inte dricka två dagar i följd. Jag skulle bara dricka till mat, aldrig ta ett slätt glas vin. Jag skulle inte ha vin hemma. Jag skulle...
Allt misslyckades. Självklart. Ingen klarar att sluta sin alkoholism på egen hand. Det kanske går ett tag, men sen då? När suget sätter i och det inte hjälper att dricka te eller äta ett kilo lakritsbåtar? Då det känns outhärdligt och som tur är har inte systemet stängt!
Vägen från ensamsupare till sällskapsmänniska är hård och svår och den är enslig. Det behövs hjälp. Kryckor, käppar, rullstol, bår. Och framförallt människor som förstår. Ingen är ensam om problemet, bara i problemet. Jag kom på behandling, det var det enda som kunde hjälpa spillran som var jag. Andra klarar sig från början med kamraternas hjälp och stöd i AA och genom att göra programmet, leva i programmet. Aldrig svika programmet, kämpa och segra och inse att ensamhet är svaghet och fördärv. Åtminstone när man ska sluta supa.
Nu är jag sällskapsmänniska igen. Jag behöver inte sällskap jämt, men jag söker sällskap. Jag har andra vänner - det funkar inte så bra med de gamla dryckeskompisarna. Vi förstår inte varandra längre. Mina bästa vänner träffar jag i AA. Ensamvargen har blivit sällskaplig. Och rumsren. Bär sig inte åt. Behöver ingen drog för att trivas.
Jag skäms för att jag var så envis och stolt. Jag skulle klara mig själv. Det hade jag alltid gjort. Här skulle ingen behöva rycka in och hjälpa mig. Att sluta dricka var en total privatsak, lika privat som mitt drickande och det var bara att bestämma sig för att sluta.
Sagt och gjort. Jag skulle sluta. Men inte just i dag. Inte förrän då eller då. Först skulle jag åka till Kanarieöarna och det var en idiotisk idé att sluta före den resan. Efter påsk, efter midsommar, efter semestern, efter jul, efter nyår. Eller någon annan gång. Jag kunde inte sluta före ålandsresan med jobbet - det bara inte gick. Senare fick det bli.
Jag skulle bara dricka lite, lite grand. Två glas. Kanske tre. För sent upptäckte jag att jag var inne på flaska nr 2. Nästa gång får det bli. Jag skulle bara dricka på helger. Aldrig ensam. Aldrig efter klockan 22.00 och inte före klockan 18.00. Jag skulle bara dricka vin. Jag skulle byta från vin till öl. Jag skulle inte gå till Systemet alls. Jag skulle dricka te. Jag skulle resa bort. Jag skulle stanna hemma. Jag skulle inte dricka två dagar i följd. Jag skulle bara dricka till mat, aldrig ta ett slätt glas vin. Jag skulle inte ha vin hemma. Jag skulle...
Allt misslyckades. Självklart. Ingen klarar att sluta sin alkoholism på egen hand. Det kanske går ett tag, men sen då? När suget sätter i och det inte hjälper att dricka te eller äta ett kilo lakritsbåtar? Då det känns outhärdligt och som tur är har inte systemet stängt!
Vägen från ensamsupare till sällskapsmänniska är hård och svår och den är enslig. Det behövs hjälp. Kryckor, käppar, rullstol, bår. Och framförallt människor som förstår. Ingen är ensam om problemet, bara i problemet. Jag kom på behandling, det var det enda som kunde hjälpa spillran som var jag. Andra klarar sig från början med kamraternas hjälp och stöd i AA och genom att göra programmet, leva i programmet. Aldrig svika programmet, kämpa och segra och inse att ensamhet är svaghet och fördärv. Åtminstone när man ska sluta supa.
Nu är jag sällskapsmänniska igen. Jag behöver inte sällskap jämt, men jag söker sällskap. Jag har andra vänner - det funkar inte så bra med de gamla dryckeskompisarna. Vi förstår inte varandra längre. Mina bästa vänner träffar jag i AA. Ensamvargen har blivit sällskaplig. Och rumsren. Bär sig inte åt. Behöver ingen drog för att trivas.
Kommentarer
Trackback
