© Torrdockan

Ska jag fortsätta skämmas hela mitt resterande liv? Ska jag känna mig värdelös och gömma mig i vrån? Nej! Men det är svårt att ta bort känslan av skam, skuld och misslyckande. Hela mitt liv har inte varit en enda fylla - jag har haft bitvis ett bra och ordentligt liv, haft omvärldens respekt och varit framgångsrik. Även om jag skulle ha suttit på bänken och raglat på stan skulle jag kunnat lämna skammen nu när jag lever nykter. Att det ska vara så svårt att vara alkoholist. Alla andra sjukdomar kan man lida av och få medkänsla och förståelse. Men alkoholism är undantaget. Det betraktas inte ens som en sjukdom av en del. Okunskapen är katastrofal.

Narr och förakt, rädsla och avsky möter alkoholister. Att inte kunna sköta spriten ses som en karaktärsbrist, som slappt och omoraliskt. Det är bara att rycka sig i kragen, enligt förståsigpåarna. Jag måste lära mig att leva i en värld som flödar av alkohol. Den är inte för mig. Ibland ser jag på människor som dricker med ett slags förvåning. Jag förstår inte alls varför de väljer att dricka. Sist hände det på Taubekvällen.

Det serverades förfriskningar i pausen. Kaffe eller vatten, vitt eller rött vin. Jag kände ingen längtan alls efter ett glas vin, fattade inte varför någon betalade en ganska stor slant för en skvätt vin. Det var läskande med porlande Ramlösa. När jag såg plastmuggarna med vin tänkte jag att de innehöll ett gift för mig. Varför kan jag inte ens ta en klunk av vin utan att det sätter igång en allergi som är så fruktansvärd att jag kan sluta med delirium på dårhus?

Just då tyckte jag inte alls att det var orättvist, jag blev inte frestad helt enkelt. Någon gång kan jag känna att det vore trevligt att kunna skåla med någon, men jag vet nu att det är omöjligt för mig att skåla i någon dryck som innehåller alkohol. Jag tänker inte skämmas för det!