© Torrdockan

Dagtid går det bra. Det är så mycket att göra, så många telefonsamtal, möten, papper som ska skrivas, blanketter som ska fyllas i. Jag ska ta beslut om olika saker, välja, planera och organisera. Jag har en monoton vardag mitt i allt elände. Det går inte att lägga sig på divanen och snyfta. Jag försöker vila en stund på dagen för att orka med mer. När kvällen kommer är jag trött.

Jag har vant mig vid att meditera, jag har en stilla stund varje morgon och en stilla stund varje kväll. De stunderna känns viktigare nu än någonsin. Sent på kvällen kommer den knivskarpa saknaden. Jag nästan vacklar och faller omkull. Ibland glömmer jag bort alltsammans och tänker: Det här ska jag fråga om! Det här ska jag berätta!

Sen kommer insikten tillbaka: Det är över, jag är ensam hemma, jag har ingen att fråga eller berätta för. Jag känner mig inte upprorisk och arg längre, jag känner tacksamhet över de fina år vi fick tillsammans. Det fanns ingenting ouppklarat mellan oss, ingenting att sona eller förlåta - vi hade gått igenom allt i detalj och klarat ut missförstånd och oklarheter. Vi hade varit fullkomligt ärliga mot varandra och kvar fanns kärlek och förståelse. Det känns gott att veta nu.