© Torrdockan

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt.

Det är inledningen till en psalm som jag tycker mycket om. Det ligger mycket sanning i de orden. Sorgen ligger tungt över mig i dag. Det är dåliga nyheter från sjukhuset, dvs inga nyheter alls. Ingen vill riktigt svara på mina frågor. Är det allvarligt? Ja.

Vad som ska ske kan ingen berätta. Inte nu. Inte än. Jag åker på besök i eftermiddag. Några vänner har hört av sig. Jag har RB:s order om att inte ringa runt och berätta. När någon ringer och frågar efter honom ska jag säga som det är. Men ingen får ringa till hans sjukhustelefon och just nu ska ingen mer än jag och resten av den nära familjen komma på besök.

Där ligger en skugga av en man i en sjukhussäng. Han är blek och har gått ner i vikt. Han sover mycket. Han talar inte, han viskar. Jag ser på honom och undrar om det kan vara sant att han, så stor, manlig och stark, med sin glädje, stolthet och sin klokhet kan ligga där som en svag skugga av sitt jag. När jag kysste honom farväl i går, föll mina tårar ner på hans kinder så att jag fick torka dem.

Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans - men nu går sorgen ensam  vid min sida. Jag vacklar. Bävar.