Våga vara nykter
Ska jag skämmas för att jag är alkoholist? Det beror på vad som avses. Jag ska inte skämmas för annat än att jag gjort fel och sårat andra människor. Att jag överträtt en del oskrivna lagar om hur man beter sig, vad man säger och hur man agerar. Själva alkoholismen ska jag inte skämmas för. Ingen skäms numera över en farlig sjukdom. Jag har oturen att vara alkoholist, jag kan inte dricka tillsammans med de andra. Jag måste avstå. Det kan vara svårt ibland, men att dricka skulle bli ännu svårare. Med tiden blir avhållsamheten en vana - alkohol är ingenting för mig. Det är som att välja bort en pralin ur Aladdin-asken.
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
Kloka ord
Tatueringar och dryckesvanor består
Är det inte bara en ungdomsgrej? Alla dricker ju och det är puben och krogen och förfesterna hos kompisar som är mötesplatserna. Det kommer väl att gå över? Alla blir vuxna och skaffar hem och familj och då är det slut med det stora festandet. Då blir alla vanliga svenssons och fixar med villa och Volvo och vovve och skjutsar ungar till dagis.
Det är massor av saker och företeelser som är ungdomsgrejer. Det är bara att se sig omkring. Titta på 40-åringar och äldre. Dom har slutat med en massa som dom hade för sig när dom var tonåringar. Hur många näsringar ser man på äldre och hur många har samma frisyr som när dom var 14? Det mesta förändras med åldern vare sig man vill eller inte. En del är fixerade vid sin ungdom och försöker att klä sig som tonåringar hela livet men det ser lätt patetiskt och överdrivet ut. Vuxenlivet ställer andra krav och nya plikter dyker upp. Från den glada ungdomen finns egentligen bara de outplånliga tatueringarna kvar. Och så en sak till: alkoholvanorna.
En tjugoåring som dricker våldsamt och ofta blir med tiden en trettioåring som dricker våldsamt och ofta. Blir man kär i en tjugoåring som dricker mycket och gifter sig med den personen lever man med en som dricker mycket även som trettioåring, kanske mer. Vuxenlivet ställer inga automatiska krav på nykterhet, samhället är tolerant i det avseendet. Till en viss gräns. Om inte tjugoåringen gör något åt sitt drickande ser framtiden inte särskilt trevlig ut. Det svenssonliv som alkoholisten försöker leva kapsejsar och det är ingen bra miljö för barn att växa upp i hem där alkoholen regerar.
Alkoholism går inte över av sig självt. Det är en livslång sjukdom och den är obotlig. Den som dricker vanemässigt i unga dagar dricker så länge det finns liv. Alkoholismen är lika evig som följeslagare som tatueringarna. Vill man bli kvitt sina tatueringar kostar det pengar och smärta, vill man bli befriad från sina alkoholvanor måste man bli nykter. Alkoholismen finns kvar, men den besegras av nykterhet. Lyckligtvis är det gratis att bli nykter. Det till och med lönar sig eftersom vatten är billigare än vin. Alkoholism går inte över med tiden. Det är inte bara en ungdomsgrej. "Vuxen och förståndig" är en klyscha som inte gäller alkoholberoende. Det har inget med ålder eller förstånd att göra.
Den tjugoåring som dricker tungt i dag, kanske gjort det i fem-sex år redan och inte kan avstå en enda helg, kan fundera över saken ett tag. Hur ser framtiden ut? Blir det bättre med åren? Hur är prognosen? Min prognos? Och svara så ärligt som möjligt...
Det är massor av saker och företeelser som är ungdomsgrejer. Det är bara att se sig omkring. Titta på 40-åringar och äldre. Dom har slutat med en massa som dom hade för sig när dom var tonåringar. Hur många näsringar ser man på äldre och hur många har samma frisyr som när dom var 14? Det mesta förändras med åldern vare sig man vill eller inte. En del är fixerade vid sin ungdom och försöker att klä sig som tonåringar hela livet men det ser lätt patetiskt och överdrivet ut. Vuxenlivet ställer andra krav och nya plikter dyker upp. Från den glada ungdomen finns egentligen bara de outplånliga tatueringarna kvar. Och så en sak till: alkoholvanorna.
En tjugoåring som dricker våldsamt och ofta blir med tiden en trettioåring som dricker våldsamt och ofta. Blir man kär i en tjugoåring som dricker mycket och gifter sig med den personen lever man med en som dricker mycket även som trettioåring, kanske mer. Vuxenlivet ställer inga automatiska krav på nykterhet, samhället är tolerant i det avseendet. Till en viss gräns. Om inte tjugoåringen gör något åt sitt drickande ser framtiden inte särskilt trevlig ut. Det svenssonliv som alkoholisten försöker leva kapsejsar och det är ingen bra miljö för barn att växa upp i hem där alkoholen regerar.
Alkoholism går inte över av sig självt. Det är en livslång sjukdom och den är obotlig. Den som dricker vanemässigt i unga dagar dricker så länge det finns liv. Alkoholismen är lika evig som följeslagare som tatueringarna. Vill man bli kvitt sina tatueringar kostar det pengar och smärta, vill man bli befriad från sina alkoholvanor måste man bli nykter. Alkoholismen finns kvar, men den besegras av nykterhet. Lyckligtvis är det gratis att bli nykter. Det till och med lönar sig eftersom vatten är billigare än vin. Alkoholism går inte över med tiden. Det är inte bara en ungdomsgrej. "Vuxen och förståndig" är en klyscha som inte gäller alkoholberoende. Det har inget med ålder eller förstånd att göra.
Den tjugoåring som dricker tungt i dag, kanske gjort det i fem-sex år redan och inte kan avstå en enda helg, kan fundera över saken ett tag. Hur ser framtiden ut? Blir det bättre med åren? Hur är prognosen? Min prognos? Och svara så ärligt som möjligt...
Ingen riktig alkoholist
Det är vanligt att en alkoholist som varit nykter en tid, börjar tvivla på om det verkligen var alkoholism han led av. Kanske han bara var tillfälligt besatt av att dricka eftersom det var så jobbigt just då på arbetet, i äktenskapet, i karriären, i livet. Det fanns något i drickandet som nu är förlorat, det var en stämning, en lätthet, tankarna flög, skratten studsade, det var skönt helt enkelt. Det är då alkoholisten lätt glömmer bakfyllan, ångern, skammen, rädslan och tabbarna. Det är möjligt att diagnosen inte stämmer men det går bra att testa om man är riktig alkoholist eller inte.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
En vanlig sällskapsmänniska som inte har alkoholproblem blir trevlig och glad efter ett par glas. Sen brukar de flesta människor ha vett att sluta dricka medan det fortfarande är trevligt, inte tills de ramlar omkull eller kräks. Den som inte slutar dricka förrän långt fram på småtimmarna och det fortfarande finns någon skvätt kvar och någon halvrökt fimp i askkoppen är förmodligen alkoholist - eller om vi så säger har förmodligen alkoholproblem. Den som dagen därpå vaknar med huvudet fyllt av varv på varv av bly och bomull och botar sig med en öl eller till och med en sup är med all säkerhet alkoholist. Likaså den som inte minns någonting från kvällen och därför inte ens har vett att skämmas.
Alkoholism har ett förlopp som kan skilja sig från individ till individ. Hos några kan det allra första glaset vara startsignalen på åratals missbruk. Andra börjar dricka sent och räknas inte som alkoholister förrän det gått mycket långt. Så länge det sociala skyddsnätet finns kvar, hemmet och förhållandet är intakt, jobbet fungerar och omgivningen fortfarande hyser respekt är det egentligen bara den inre kretsen som anar att det inte står rätt till. Naturligtvis också alkoholisten själv även om det brukar sitta hårt åt att erkänna sig vara alkoholist. Storkonsument kanske, men inte alkoholist. Det går att hanka sig fram ganska länge med en våldsam konsumtion bara man sköter det på ett klokt och snyggt sätt. Fasaden rämnar ändå till sist.
Det är nästan rörande att höra hur män och kvinnor som druckit i årtionden och har alla tydliga signaler på alkoholberoende ändå kan framhärda att de inte har några problem med spriten. Kanske tror de det själva eller också ljuger de för sig själva. Innerst inne kanske ändå sanningen har nått fram. Alkoholismen har liksom smugit sig på dem och det som var trevligt och ofarligt blev destruktivt och nedbrytande. Alkoholism börjar inte i parken med T-spriten, den börjar inte i misär eller drabbar endast folk som är hemlösa och arbetslösa och lever i samhällets utkanter.
Alkoholism finns överallt - på banken, i skolan på högstadiet, på semesterresan, i fabriken, på apoteket, i radhuset, på försäkringskassan, leksaksaffären, snabbköpet, golfklubben, båthamnen. Det finns alkoholister överallt i hela vårt samhälle. Ingen går säker. Sen finns det människor som är i riskzonen eftersom de dricker mycket men kan ställa ifrån sig flaskan när det behövs. De är inte alkoholister, men de får samma skador som alkoholister eftersom riktigt med alkohol ger fysiska konsekvenser. Det finns inget automatiskt skydd hos en person som dricker mycket och ofta men ändå inte kan kallas alkoholist.
På ett sätt har vi halv- och kvartsalkoholister, de kan räknas i massor och slipper de vidrigaste följderna som 100%-iga alkoholister oundvikligen får.
En alkoholist som går på självhjälpsgruppernas möten och lyssnar till andras berättelser blir till sist övertygad om att sjukdomen är alkoholism, det är ingen tvekan längre. Det kan ta lång tid, flyktvägen är öppen, men steg för steg förstår den som druckit mycket och inte kan sluta av egen kraft att det är alkoholism det handlar om. Den sjuke kan själv ställa sin diagnos. Det är ett mycket svårt steg. Det kan kännas oöverstigligt, det innebär en total kapitulation inför ett tragiskt faktum, att erkänna ett misslyckande, bära en social skam och det är modigt att till sist säga högt: Jag är alkoholist.
Först då den sjuke själv ställt sin diagnos kan det egentliga tillfrisknandet börja.
Ta inte det första glaset
Så länge en alkoholist undviker alkohol, reagerar han som andra människor. Det är ingen skillnad på en alkoholist och en som inte är beroende. En alkoholist kan göra uppehåll i månader och år och återfå sitt normala betende och sina normala reaktioner. Det är som om sjukdomen sitter i psyket och så fort en alkoholist dricker utlöser det en mängd beteenden och reaktioner som inte kan betraktas annat än som sjuka. Bland annat kan en alkoholist inte sluta dricka. Det finns alltid ett glas till, en flaska till, ett öppet ställe till, en bakgata med en skum källare där det fortfarande serveras och så är mönstret för de allra flesta alkoholister.
Det ligger alltså något mycket allvarligt och klokt i rådet "Ta inte det första glaset!". Det första glaset är det första - inte av en flaska utan av en flod som aldrig ser ut att sina. Det räcker aldrig med bara ett enda glas för en alkoholist! Det första leder till fler och fler. Jag vet det, alla alkoholister vet det om de är ärliga. Det är därför ett återfall är så svårt att avbryta efter bara några glas. Då krävs det oerhörda krafter och en enorm viljeansträngning för att få stopp på eländet. Däri ligger alkoholismens mysterium. När alkoholisten tar det där första glaset sätter ett förskräckligt scenario igång. Det är dessutom mycket farligt eftersom det ofta är inledningen till många års förnyat utbrott av sjukdomen. Ett återfall är ingenting att leka med. Det är inte något man kan nonchalera och säga sig "fixa" för det är just vad man inte gör. Det är sällsynt, mycket sällsynt att en alkoholist som tagit sig ett återfall återgår till nykterheten nästa dag som om ingenting hänt.
Efter ett återfall börjar man på nykterhetens ruta ett igen.
Alkoholistens återfall är en lika skrämmande signal som när en cancersjuk drabbas av sin sjukdom återigen. De båda sjukdomarna är inte jämförbara på annat sätt än att de kan leda till döden. Klockan slår och ingen vet utgången.
Vägen tillbaka till nykterhet kan dröja flera år efter ett återfall. Återfall kan följas av återfall i en serie och till slut är allt ett enda storsupande igen. Ofta ramlar alkoholisten in i exakt samma dryckesvanor som rådde före nykterheten. Det är nästan aldrig någon mjukstart i ett återfall utan pang! Rakt ner i eländet med stora mängder alkohol och dagligt drickande igen. Något festdrickande får inte existera för alkoholister - kanske en del rökare klarar av att feströka, men en alkoholist kan inte fortsätta med sin drog överhuvudtaget utan att det slutar olyckligt.
Jamen då är det väl bara att inte ta det där första glaset. Enklare än så kan det väl inte vara! Nej just det, enklare kan det inte vara. Det gäller att inte ens leka med tankar på att dricka. En alkoholist har ett långvarigt drickande bakom sig, många ritualer och en snitslad bana genom tillvaron där varje kontroll ger alkohol som belöning eller uppmuntran eller bedövning. Sådant är inte lätt att bryta. I kroppen brinner ett behov av alkohol, det känns som om det enda som kunde hjälpa vore alkohol, nerverna skakar på utsidan, rastlösheten är plågsam, ångesten total. En drink, ett glas vin, en öl skulle sitta bra. Och det är ett ögonblicks verk att sträcka ut handen efter ett glas.
Det första glaset står aldrig mer än en armslängd bort. För många är det omöjligt att välja bort det. Inte just nu, inte i dag. I morgon ska jag sluta. I kväll tar jag mitt första och sista glas. Sen får det vara bra. Kvalificerat ljug, vill jag påstå. Det första glaset är fyllt till brädden av självbedrägeri och är inledningen till en grandios fylla. Morgondagen blir så svår att den också måste bedövas med alkohol och så fortsätter det...
Ta inte det första glaset. Är du frestad så skjut upp det i 24 timmar. Varje gång!
Det ligger alltså något mycket allvarligt och klokt i rådet "Ta inte det första glaset!". Det första glaset är det första - inte av en flaska utan av en flod som aldrig ser ut att sina. Det räcker aldrig med bara ett enda glas för en alkoholist! Det första leder till fler och fler. Jag vet det, alla alkoholister vet det om de är ärliga. Det är därför ett återfall är så svårt att avbryta efter bara några glas. Då krävs det oerhörda krafter och en enorm viljeansträngning för att få stopp på eländet. Däri ligger alkoholismens mysterium. När alkoholisten tar det där första glaset sätter ett förskräckligt scenario igång. Det är dessutom mycket farligt eftersom det ofta är inledningen till många års förnyat utbrott av sjukdomen. Ett återfall är ingenting att leka med. Det är inte något man kan nonchalera och säga sig "fixa" för det är just vad man inte gör. Det är sällsynt, mycket sällsynt att en alkoholist som tagit sig ett återfall återgår till nykterheten nästa dag som om ingenting hänt.
Efter ett återfall börjar man på nykterhetens ruta ett igen.
Alkoholistens återfall är en lika skrämmande signal som när en cancersjuk drabbas av sin sjukdom återigen. De båda sjukdomarna är inte jämförbara på annat sätt än att de kan leda till döden. Klockan slår och ingen vet utgången.
Vägen tillbaka till nykterhet kan dröja flera år efter ett återfall. Återfall kan följas av återfall i en serie och till slut är allt ett enda storsupande igen. Ofta ramlar alkoholisten in i exakt samma dryckesvanor som rådde före nykterheten. Det är nästan aldrig någon mjukstart i ett återfall utan pang! Rakt ner i eländet med stora mängder alkohol och dagligt drickande igen. Något festdrickande får inte existera för alkoholister - kanske en del rökare klarar av att feströka, men en alkoholist kan inte fortsätta med sin drog överhuvudtaget utan att det slutar olyckligt.
Jamen då är det väl bara att inte ta det där första glaset. Enklare än så kan det väl inte vara! Nej just det, enklare kan det inte vara. Det gäller att inte ens leka med tankar på att dricka. En alkoholist har ett långvarigt drickande bakom sig, många ritualer och en snitslad bana genom tillvaron där varje kontroll ger alkohol som belöning eller uppmuntran eller bedövning. Sådant är inte lätt att bryta. I kroppen brinner ett behov av alkohol, det känns som om det enda som kunde hjälpa vore alkohol, nerverna skakar på utsidan, rastlösheten är plågsam, ångesten total. En drink, ett glas vin, en öl skulle sitta bra. Och det är ett ögonblicks verk att sträcka ut handen efter ett glas.
Det första glaset står aldrig mer än en armslängd bort. För många är det omöjligt att välja bort det. Inte just nu, inte i dag. I morgon ska jag sluta. I kväll tar jag mitt första och sista glas. Sen får det vara bra. Kvalificerat ljug, vill jag påstå. Det första glaset är fyllt till brädden av självbedrägeri och är inledningen till en grandios fylla. Morgondagen blir så svår att den också måste bedövas med alkohol och så fortsätter det...
Ta inte det första glaset. Är du frestad så skjut upp det i 24 timmar. Varje gång!
Citat i dag
Vems ärenden går Fria Handlare?
Det var dags i dag att få livsmedelsaffärens almanacka för 2007. (Hoppsan, så fort det har gått, det här nya millenniet!) Det är en väggalmanacka som kallas Familjekalendern och avsikten är väl att få kunderna att sätta upp den i köket och inspireras av matbilder och recept. Jag hajade till lite när jag såg att det varje månad också ges förslag på ett vin som recenseras och har en egen ruta. Vems ärenden går Vivo och Favör, som den här almanackan är utgiven av? Systembolagets, men de behöver ingen draghjälp vad jag förstår. Vem skriver och vem väljer ut vinet till familjen? Och varför vin som är en vara som inte ens finns i svenska matvaruaffärer? Är det någon slags extra service som handlarna har tänkt sig för att hjälpa det stackars handlingsförlamade folket att inte glömma gå till systemet och köpa vin till middagen?
Det blev många frågetecken för mig. Till slut surnade jag till också. En Familjekalender! Vad har vinreklam i den att göra? Citat: Vinet är gyllengult och har en intensiv doft med toner av vanilj. Smaken är fyllig och frisk, med tydliga inslag av smörkola och tropiska frukter. Slut citat.
Alltså det gamla vanliga lummiga snacket om vinets smak. Är det snömoset vad en stackars jäktad familj ska läsa i köket medan det lagas köttbullar eller isterband eller vad är meningen? Hela grejen känns fel och onödig och jag väljer att inte ha den almanackan uppe på väggen. Varför tror matvaruhandlare att de ska göra reklam och varudeklarationer för alkohol? Nu har även gamla hederliga Ica-kuriren börjat med förslag på vin i anslutning till sina recept. Jag förstår inte riktigt trenden. Att vinproducenter och Systemet har fått fritt fram för reklam om alkohol är väl en sak, men alla tidningar och skrifter behöver inte hänga på och "serva" läsekretsen med allehanda förslag på viner till vardags. Förresten vilket vin passar bäst till blodpudding?
Det blev många frågetecken för mig. Till slut surnade jag till också. En Familjekalender! Vad har vinreklam i den att göra? Citat: Vinet är gyllengult och har en intensiv doft med toner av vanilj. Smaken är fyllig och frisk, med tydliga inslag av smörkola och tropiska frukter. Slut citat.
Alltså det gamla vanliga lummiga snacket om vinets smak. Är det snömoset vad en stackars jäktad familj ska läsa i köket medan det lagas köttbullar eller isterband eller vad är meningen? Hela grejen känns fel och onödig och jag väljer att inte ha den almanackan uppe på väggen. Varför tror matvaruhandlare att de ska göra reklam och varudeklarationer för alkohol? Nu har även gamla hederliga Ica-kuriren börjat med förslag på vin i anslutning till sina recept. Jag förstår inte riktigt trenden. Att vinproducenter och Systemet har fått fritt fram för reklam om alkohol är väl en sak, men alla tidningar och skrifter behöver inte hänga på och "serva" läsekretsen med allehanda förslag på viner till vardags. Förresten vilket vin passar bäst till blodpudding?
Ett citat till...
Jag har lyckats med det omöjliga!
Jag har på något sätt tömt mitt bildarkiv! Ja, det är sant. Vad har hänt? Inte en bild kvar, bara tomma rutor. Jag är som ett ¿
Bilderna finns inte kvar i arkivet, vad har jag gjort? Usch, jag är ledsen, jag kan aldrig rekonstruera det.
Bilderna finns inte kvar i arkivet, vad har jag gjort? Usch, jag är ledsen, jag kan aldrig rekonstruera det.
En omöjlig försakelse?
När jag var aktiv alkoholist - och det var jag i många år - kunde jag inte förerställa mig ett liv utan vin. Vinet var min huvudsakliga dryck, men liksom alla alkoholister föraktade jag ingenting i alkoholväg utan det mesta slank ner. Allt roligt och festligt var förknippat med vin, allt umgänge bestod i att äta och dricka, ibland bara att dricka. På krogen fanns folket, festen, gemenskapen och vi fyllde på varandras glas och snackade och rökte och tänkte odödliga tankar. Sen vacklade vi hemåt lagom runda under fötterna och tyckte attt vi hade haft en lyckad kväll. Hur skulle jag kunna bryta mitt drickande? Tanken föresvävade mig en del kloka ögonblick, men jag kunde helt enkelt inte tänka mig ett liv utan alkohol. Det skulle vara en tom öken och där skulle jag vara mol ensam. Att jag i sanning var mycket ensam i mitt drickande och att umgänget med vännerna var tomt och ytligt och halvblarigt fattade jag inte. Jag hade ett enkelt och inskränkt persepktiv.
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
Självklart var vi alkisar hela bunten, men det förstod jag inte heller. Människor som har alkohol som drivkraft är alkoholister och vi är många, fler än någon vill inse. De andras drickande legitimerade mitt eget, alla drack - alltså var det inte farligt och inte ovanligt och vi höll koll på varandra. Trodde jag. Jag kanske drack mest och oftare än de andra, det vet jag inte, jag tror inte det. Numera har jag inte kontakt med någon som var med under de glada festerna, de har försvunnit in i det förflutnas skuggor och jag saknar ingen. Mitt drickande fortsatte och nu var jag ensam med flaskan. Alkoholen hade vunnit över mig och jag hade ingen motståndskraft kvar. Skillnaden mellan att vara lycklig och olycklig var en tunn linje, jag var än på den ena, än på den andra sidan och alkoholen fanns på båda sidorna.
Det liv som jag nu lever saknar inte fester och möten med människor, tvärtom. Jag är inte en isolerad nykterist som inte har något roligt! Jag är lugn och harmonisk, jag fladdrar inte som en fjäder mellan sinnesstämningarna, jag är sansad och ser omgivningen med klara vänliga ögon. Mina våldsamma festnätter är över, min sömn är lugn, nerverna under kontroll, jag har fått tillbaka mycket av livsglädje, hopp och entusiasm. Jag är klar i huvudet och kan ta vettiga beslut. Jag litar på mig själv och jag tål ensamhet. Det är en svår läxa att tåla ensamhet. Det är nödvändigt att göra det. Det är livsviktigt att kunna vara ensam och tyst och ta det lugnt utan att genast börja fibbla med flaska och glas. Det finns ingen återvändo, ingen kompromiss. Jag är alkoholist, därför kan jag inte dricka.
Jag slipper dricka. Jag har ett val, det hade jag inte förut. Jag var viljelös och maktlös, nu har jag tagit tillbaka kommandot över min egen tillvaro. Att avstå från alkohol är ingen omöjlighet, öknen breder inte ut sig, tvärtom grönskar livet nu. Jag somnar nykter och vaknar nykter, det är en underbar gåva. Livet är skönt...
I fyllan och villan
När bråket mellan Expressen och Mikael Persbrant startade, publicerade tidningen en bild som var allt annat än smickrande för skådespelaren. Han ser mycket berusad ut och sitter med halvslutna ögon vid ett stort ölglas med en cigarrett i hand. Numera kan vem som helst ta en bild när som helst med mobilen och det kan inte vara lätt att vara kändis på krogen. Klick, så är man på bild och hamnar i Expressen. Vi vanliga kan ta oss en blecka utan att det chockerar någon allmänhet - om den inte slutar i slagsmål och bråk - och riskerar inte att hängas ut till allmänt beskådande. Det handlar om rätten att få vara ifred. Ingen har med någon annans dryckesvanor att göra egentligen. Den enda som har bekymmer om det är förutom huvudpersonen de närmast sörjande och till den skaran hör inte kvällstidningarnas läsekrets.
Det var mycket bra att tidningen fälldes, få se vad som händer i nästa instans. Bevakningen av kändisars festande går till överdrift, bilder av par som flinar upp sig på väg till premiärer och på fester av alla de slag känns löjliga. Granskar man bilderna noga är det väl inte så stor nykterhet på de bilderna heller. Men personerna har frivilligt ställt sig i pose och drar ut mungiporna till ofantliga leenden och får väl därmed skylla sig själva. Smygfotograferade Persbrant är utsatt för en närgången hyenas kamera och det känns obehagligt att se den bilden. Är det så hett nyhetsstoff att en känd man dricker ett glas för mycket på krogen? Vem blir chockerad? Vem har alls med saken att göra? Tidningen prackade på något sätt på sin läsekrets en helt onödig bild som inte kändes rumsren. Den väckte mest medlidande, åtminstone hos mig.
Det var mycket bra att tidningen fälldes, få se vad som händer i nästa instans. Bevakningen av kändisars festande går till överdrift, bilder av par som flinar upp sig på väg till premiärer och på fester av alla de slag känns löjliga. Granskar man bilderna noga är det väl inte så stor nykterhet på de bilderna heller. Men personerna har frivilligt ställt sig i pose och drar ut mungiporna till ofantliga leenden och får väl därmed skylla sig själva. Smygfotograferade Persbrant är utsatt för en närgången hyenas kamera och det känns obehagligt att se den bilden. Är det så hett nyhetsstoff att en känd man dricker ett glas för mycket på krogen? Vem blir chockerad? Vem har alls med saken att göra? Tidningen prackade på något sätt på sin läsekrets en helt onödig bild som inte kändes rumsren. Den väckte mest medlidande, åtminstone hos mig.
Och här och där små krogar...
Antalet krogar med serveringstillstånd i Sverige har ökat så att de är fem gånger fler än på 70-talet. Över 10 500 restauranger och krogar hade tillstånd att servera alkohol förra året. Alkohol får serveras allt längre på dygnet och tillstånden att servera alkohol till fram till klockan tre eller fem på morgonen blir fler. Bara i Stockholm är antalet krogar nästan 2 500. Min förmodan är att också alkoholkonsumtionen ökat eftersom branschen uppenbarligen lönar sig. Om jag blir sugen på alkohol mitt på natten kan jag alltså hastigt ta en taxi och slinka in på ett nattöppet ställe eller om jag vill fortsätta min redan runda krogrunda med några sista glas halv fem på morgonen så är det helt OK. Vill man vara lite snobbig kallar man det för "kontinentala vanor." Vilket jäkla skitsnack!
En krogrunda på tisdagen leder väl till en baksmälla på onsdagen och så kan det vara hela veckan lång. Det är nattöppet varje natt. Jag noterar detta, jag lägger inga som helst moraliska aspekter på krogsvängar. Det är kanske till och med bättre att sitta på krogen och dricka alkohol än att sjunka ner ensam i soffan och öppna en ölburk, den femte i ordningen efter Rapport. Och detta är i-c-k-e en kontinental vana! Att sitta ensam och dricka är en nordisk vana, att kvinnor har en dunk vin att krana ur hemma i köket är en svensk vana. Vi har inte fått det från kontinenten alls, det har vi kommit på själva!
Att dricka en karaff vin utan att äta är heller inte kontinentalt. En butelj rödvin delar man på till maten, före eller efter dricker man annat på den berömda kontinenten. Vin är måltidsdryck, inte ensamdrink. Vitt vin på trottoarserveringen är en unik företeelse på kontinenten, och serveras det är det främst till turister! Res runt i Europas huvudstäder och konstatera. Det envisa ensamdrickandet hemma i tv-soffan är vårt bidrag till dryckesvanorna och hedrar oss inte.
Vilken vansinnig idé egentligen! Jag har gjort det själv i åratal, så jag fördömer inte, bara konstaterar. Ensamma människor i vårt land sitter för sig själva med alkohol och fyller sig själva med den ena klunken efter den andra. Glas efter glas, burk efter burk. Trots att det finns krogar som är öppna till fem på morgonen, sitter mängder av singlar och sippar i sig alkohol på egen hand och pratar med ingen. Tragiskt? Kanske. I alla fall är det en underlig vana.
Hellre här än ensam hemma i soffan?
En krogrunda på tisdagen leder väl till en baksmälla på onsdagen och så kan det vara hela veckan lång. Det är nattöppet varje natt. Jag noterar detta, jag lägger inga som helst moraliska aspekter på krogsvängar. Det är kanske till och med bättre att sitta på krogen och dricka alkohol än att sjunka ner ensam i soffan och öppna en ölburk, den femte i ordningen efter Rapport. Och detta är i-c-k-e en kontinental vana! Att sitta ensam och dricka är en nordisk vana, att kvinnor har en dunk vin att krana ur hemma i köket är en svensk vana. Vi har inte fått det från kontinenten alls, det har vi kommit på själva!
Att dricka en karaff vin utan att äta är heller inte kontinentalt. En butelj rödvin delar man på till maten, före eller efter dricker man annat på den berömda kontinenten. Vin är måltidsdryck, inte ensamdrink. Vitt vin på trottoarserveringen är en unik företeelse på kontinenten, och serveras det är det främst till turister! Res runt i Europas huvudstäder och konstatera. Det envisa ensamdrickandet hemma i tv-soffan är vårt bidrag till dryckesvanorna och hedrar oss inte.
Vilken vansinnig idé egentligen! Jag har gjort det själv i åratal, så jag fördömer inte, bara konstaterar. Ensamma människor i vårt land sitter för sig själva med alkohol och fyller sig själva med den ena klunken efter den andra. Glas efter glas, burk efter burk. Trots att det finns krogar som är öppna till fem på morgonen, sitter mängder av singlar och sippar i sig alkohol på egen hand och pratar med ingen. Tragiskt? Kanske. I alla fall är det en underlig vana.
Hellre här än ensam hemma i soffan?
En härva av lögner
De flesta alkoholister ljuger så det knakar om det. De måste dölja att de dricker och då är det lämpligt med smålögner. De blånekar att de har druckit fast spritlukten står som en kvast ur munnen. De lovar att de ska komma, men de kommer inte. De säger att de bara ska vara borta en timme, men kommer hem efter fem timmar och är aspackade. De lovar att aldrig mer dricka, men det är ett löfte de inte kan hålla. Sen kommer lögnerna trillande, en lögn måste täcka en annan lögn och till slut blir allt ett enda virrvarr. Mest ljuger alkoholisten om sin konsumtion. "Nej, jag dricker inte särskilt mycket, inte mer än andra."
Felicia berättade att en gång smög hon ut i köket och halsade ur en butelj som stod i kylskåpet. Hennes manlige vän kom ut och såg henne dricka.
- Står du och dricker? frågade han.
- Nej, säger hon.
- Men jag såg ju att du drack, säger han.
- Nej, jag drack inte, säger hon.
Det slutar med att de blir osams och han ger sig av.
Ilse var i källaren och passade på att ta sig en klunk wisky. Hennes man kom i trappan:
Vad gör du, frågar han ganska upprörd.
- Ingenting, säger hon trots att hon står med flaskan i handen.
Det här är smålögner, nästan rörande i sin barnslighet, men det finns värre lögner. Varför ljuger alkoholister? De kanske skäms eftersom det betraktas som dålig karaktär att dricka. De försöker hålla skenet uppe, de vill inte erkänna att de tagit ett återfall, de måste dölja sitt missbruk och det enda sättet är att ljuga och verka i skymundan. De kanske inte orkar konfronteras och avslöjas. De kanske har hört så många förebråelser att de inte klarar mer. Skammen är oändlig, skulden ligger som en sten på axlarna. Paniken måste dämpas och det kan bara ske med en extra stor drink till.
Jag har inget svar på varför alkoholister ljuger och försöker gömma sitt drickande. Kanske är skammen för stor. Det är svårt att erkänna att man inte kan hantera alkohol och att se sin egen alkoholism realistiskt, det smärtar djupt. Det är lätt att slinka undan och förminska problemet och då är väl lögnen det enda som går att tillgripa.
Det är som om alkoholen luckrade upp moralen. Hederligt folk börjar ljuga och bedraga, till och med fiffla och stjäla, låna pengar utan att betala tillbaka och bete sig rent ut sagt svinaktigt. Ju längre missbruk, desto mer förfall, det har vi exempel på alldeles öppet i gatulivet. Men också en alldeles vanlig snäll och hederlig familjefar kan börja bete sig som en buse när alkoholen tar överhand. Han behöver inte ens vara alkoholist, han kan ha fått sig några supar för mycket så börjar fasaden att rämna. Det är så alkohol fungerar.
En alkoholist lurar sin omgivning, sin familj, sitt arbete och samhället så länge det går. Avslöjad är det en ynklig, ångerfull stackare som står och skäms. Det är bara en som inte går att lura: en annan alkoholist. Då blir han omedelbart avslöjad. En lögnare känner igen en lögnare... Minsta falskt tonfall blir avslöjat.
Felicia berättade att en gång smög hon ut i köket och halsade ur en butelj som stod i kylskåpet. Hennes manlige vän kom ut och såg henne dricka.
- Står du och dricker? frågade han.
- Nej, säger hon.
- Men jag såg ju att du drack, säger han.
- Nej, jag drack inte, säger hon.
Det slutar med att de blir osams och han ger sig av.
Ilse var i källaren och passade på att ta sig en klunk wisky. Hennes man kom i trappan:
Vad gör du, frågar han ganska upprörd.
- Ingenting, säger hon trots att hon står med flaskan i handen.
Det här är smålögner, nästan rörande i sin barnslighet, men det finns värre lögner. Varför ljuger alkoholister? De kanske skäms eftersom det betraktas som dålig karaktär att dricka. De försöker hålla skenet uppe, de vill inte erkänna att de tagit ett återfall, de måste dölja sitt missbruk och det enda sättet är att ljuga och verka i skymundan. De kanske inte orkar konfronteras och avslöjas. De kanske har hört så många förebråelser att de inte klarar mer. Skammen är oändlig, skulden ligger som en sten på axlarna. Paniken måste dämpas och det kan bara ske med en extra stor drink till.
Jag har inget svar på varför alkoholister ljuger och försöker gömma sitt drickande. Kanske är skammen för stor. Det är svårt att erkänna att man inte kan hantera alkohol och att se sin egen alkoholism realistiskt, det smärtar djupt. Det är lätt att slinka undan och förminska problemet och då är väl lögnen det enda som går att tillgripa.
Det är som om alkoholen luckrade upp moralen. Hederligt folk börjar ljuga och bedraga, till och med fiffla och stjäla, låna pengar utan att betala tillbaka och bete sig rent ut sagt svinaktigt. Ju längre missbruk, desto mer förfall, det har vi exempel på alldeles öppet i gatulivet. Men också en alldeles vanlig snäll och hederlig familjefar kan börja bete sig som en buse när alkoholen tar överhand. Han behöver inte ens vara alkoholist, han kan ha fått sig några supar för mycket så börjar fasaden att rämna. Det är så alkohol fungerar.
En alkoholist lurar sin omgivning, sin familj, sitt arbete och samhället så länge det går. Avslöjad är det en ynklig, ångerfull stackare som står och skäms. Det är bara en som inte går att lura: en annan alkoholist. Då blir han omedelbart avslöjad. En lögnare känner igen en lögnare... Minsta falskt tonfall blir avslöjat.
Den stora ensamheten
Jag och mitt glas.
Alkoholism är ensamhetens sjukdom. En alkoholist kan sitta på krogen mitt i stojet och ändå vara ensam i sin egen värld. Många super ensamma i sin bostad. De smyger diskret hem med spriten och korkar upp. Alkohol dämpar ångest och rädslor, men det krävs mer och mer alkohol för att det ska fungera. Sen hjälper inte vin och sprit. Ångesten växer i stället av alkohol. Det som var roligt och lustbetonat blir en plågsam vana, en ond cirkel. De flesta alkoholister förstår sammanhanget, men de kan ändå inte sluta tvärt. Andra förnekar i det längsta att de är alkoholister och tror att de dricker normalt.
Då är det dags att stå framför spegeln, se sig själv i ögonen och berätta för spegelbilden: Jag är alkoholist. Jag måste vara ärlig. Jag kan inte dricka alkohol. Jag behöver hjälp att sluta. Det finns en väg ut ur mitt elände. Jag önskar att jag kunde sluta dricka. Jag har ett val och jag vill välja nykterhet.
Då är det dags att stå framför spegeln, se sig själv i ögonen och berätta för spegelbilden: Jag är alkoholist. Jag måste vara ärlig. Jag kan inte dricka alkohol. Jag behöver hjälp att sluta. Det finns en väg ut ur mitt elände. Jag önskar att jag kunde sluta dricka. Jag har ett val och jag vill välja nykterhet.
Blå stunder och blå dunster
Johannes Hjalmarsson skriver i Dala-Demokraten om Pripps blå dunster:
"...Pripps har under många år beskrivit sina "blå stunder" med vackra och njutningsfulla filmer och musik med kända svenska artister.
Är verkligen alla de stunder som de är ansvariga för ”underbart blå”?
De flesta stunder som alkoholindustrin är ansvariga för har oftast något med blåmärken och blåtiror att göra, där har ni era ”blåa stunder”!
Jag tycker att det är för djävligt att kända svenska artister låter alkoholindustrin sälja mer lidande på burk med hjälp av deras namn."
Läs hela artikeln här.
"...Pripps har under många år beskrivit sina "blå stunder" med vackra och njutningsfulla filmer och musik med kända svenska artister.
Är verkligen alla de stunder som de är ansvariga för ”underbart blå”?
De flesta stunder som alkoholindustrin är ansvariga för har oftast något med blåmärken och blåtiror att göra, där har ni era ”blåa stunder”!
Jag tycker att det är för djävligt att kända svenska artister låter alkoholindustrin sälja mer lidande på burk med hjälp av deras namn."
Läs hela artikeln här.
Foto: Torrdockan 2006
Vem ska vi skylla på?
Vem ska vi skylla på? Vem är syndabocken? Just nu (och kanske historiskt sett alltid) är det alkoholisten som är syndabocken. Det är alkoholistens eget fel att det gått åt helvete. Ansvaret för tillfrisknande läggs i första hand på alkoholisten själv. Jämfört med andra dödliga sjukdomar är det absurt på något sätt. Det är som om man viftade bort en cancersjuk och sa: "Det där får du fixa själv."
Alkoholism är en särpräglad sjukdom. Det förutsätts att patienten själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Kanske är det så även med andra sjukdomar. Trots medicin och läkarhjälp är det ändå den sjukes vilja och ansträngning som kan stålsätta mot sjukdomen under lång tid innan den sjuke bräcks. Alkoholpatienten saknar dock vårdens intresse och aktning. Det finns ingen ovärdigare död än alkoholistens. Det vilar en unken skyll-dig-själv-attityd även hos många inom vården. Jag är inte ensam om erfarenheten att en husläkare ryggat tillbaka med avsmak då han fick veta att jag var alkoholist och utbrast spontant: Och vad vill du att jag ska göra åt det?
Bristen på intresse och empati för alkoholism som sjukdom är slående. Vi är som spetälska var förr. Kanske vore det lugnast om vi isolerades på öde öar så att vi inte störde idyllen i välfärdssamhället. Om vi inte fanns, så mycket vackrare skulle inte samhället bli? Parkerna vore pastorala idyller utan alkisar. Det skulle inte finnas några uteliggare och lösdrivare. Den flotta arkitekturen i city är inte formgiven för lodisar. De skräpar ner med sin närvaro. Ändå är det de som representerar alkoholismen. Soffsuparna är borta ur åsynen, de räknas liksom inte hit, fast de är i majoritet.
Tänk om det vore så enkelt och avdramatiserat att en alkoholist som fått nog, kunde gå till vårdcentralen och få första hjälpen. Den vanliga alkoholisten borde utan att bli skandaliserad och fördömd kunna gå och prata med någon i vården på ett enkelt och naturligt sätt. "Jag har alkoholproblem, jag behöver hjälp att sluta." Så är det inte. Man behöver ha ont i knäna eller magen för att få någon hjälp och intresse.
Den nyktre alkoholisten kan gå till vården och säga: Nu har jag varit nykter i tolv månader och få ett förstrött svar. Jaså, jaha, det var väl duktigt. Ett svar som inte andra patienter får eftersom inga andra patienter har fått ta över ansvaret för sin egen sjukdom och sitt eget tillfrisknande. Märk att vi har inga alkoholpatienter. Ordet finns inte i ordlistan. Vi har alkoholister, alkoholberoende, punkt slut. De är inte ens betecknade som patienter. Förnekelsens sjukdom är inte minst förnekad av samhället.
Vem ska vi skylla på? Finns det någon syndabock? Naturligtvis inte, det vore för enkelt. Kanske är det allas fel att alkoholism är den tystade sjukdomen, den bortdömda, bortglömda, förnedrande. Kanske skulle attityden förändras om vi alla vågade prata om alkoholism i naturlig samtalston och utan förfasande. Om vi la undan våra fördomar och okunniga åsikter och insåg att alkoholism dels är en dödlig sjukdom, dels att vem som helst kan drabbas, och att vi måste försöka hindra alltför unga människor att börja helgdricka och riskera sin hälsa och framtid. Och framförallt, att vi la undan överlägsna attityder mot dem som har drabbats av sjukdomen.
Alkoholism är ingen uteliggar-sjukdom! Det är en sjukdom som kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget vaccin och egentligen inte något botemedel heller, bara vägar till nykterhet.
Alkoholism är en särpräglad sjukdom. Det förutsätts att patienten själv tar ansvaret för sitt tillfrisknande. Kanske är det så även med andra sjukdomar. Trots medicin och läkarhjälp är det ändå den sjukes vilja och ansträngning som kan stålsätta mot sjukdomen under lång tid innan den sjuke bräcks. Alkoholpatienten saknar dock vårdens intresse och aktning. Det finns ingen ovärdigare död än alkoholistens. Det vilar en unken skyll-dig-själv-attityd även hos många inom vården. Jag är inte ensam om erfarenheten att en husläkare ryggat tillbaka med avsmak då han fick veta att jag var alkoholist och utbrast spontant: Och vad vill du att jag ska göra åt det?
Bristen på intresse och empati för alkoholism som sjukdom är slående. Vi är som spetälska var förr. Kanske vore det lugnast om vi isolerades på öde öar så att vi inte störde idyllen i välfärdssamhället. Om vi inte fanns, så mycket vackrare skulle inte samhället bli? Parkerna vore pastorala idyller utan alkisar. Det skulle inte finnas några uteliggare och lösdrivare. Den flotta arkitekturen i city är inte formgiven för lodisar. De skräpar ner med sin närvaro. Ändå är det de som representerar alkoholismen. Soffsuparna är borta ur åsynen, de räknas liksom inte hit, fast de är i majoritet.
Tänk om det vore så enkelt och avdramatiserat att en alkoholist som fått nog, kunde gå till vårdcentralen och få första hjälpen. Den vanliga alkoholisten borde utan att bli skandaliserad och fördömd kunna gå och prata med någon i vården på ett enkelt och naturligt sätt. "Jag har alkoholproblem, jag behöver hjälp att sluta." Så är det inte. Man behöver ha ont i knäna eller magen för att få någon hjälp och intresse.
Den nyktre alkoholisten kan gå till vården och säga: Nu har jag varit nykter i tolv månader och få ett förstrött svar. Jaså, jaha, det var väl duktigt. Ett svar som inte andra patienter får eftersom inga andra patienter har fått ta över ansvaret för sin egen sjukdom och sitt eget tillfrisknande. Märk att vi har inga alkoholpatienter. Ordet finns inte i ordlistan. Vi har alkoholister, alkoholberoende, punkt slut. De är inte ens betecknade som patienter. Förnekelsens sjukdom är inte minst förnekad av samhället.
Vem ska vi skylla på? Finns det någon syndabock? Naturligtvis inte, det vore för enkelt. Kanske är det allas fel att alkoholism är den tystade sjukdomen, den bortdömda, bortglömda, förnedrande. Kanske skulle attityden förändras om vi alla vågade prata om alkoholism i naturlig samtalston och utan förfasande. Om vi la undan våra fördomar och okunniga åsikter och insåg att alkoholism dels är en dödlig sjukdom, dels att vem som helst kan drabbas, och att vi måste försöka hindra alltför unga människor att börja helgdricka och riskera sin hälsa och framtid. Och framförallt, att vi la undan överlägsna attityder mot dem som har drabbats av sjukdomen.
Alkoholism är ingen uteliggar-sjukdom! Det är en sjukdom som kan drabba vem som helst när som helst och det finns inget vaccin och egentligen inte något botemedel heller, bara vägar till nykterhet.
Sverige, Sverige är ett konstigt land...
...men egentligen får man vara tacksam över att bo i ett land där löpsedlarna intresserar sig för några bönder som hånglar i TV. Hette det inte lantbrukare förresten ändrat med samma iver som vi bytte beteckning på städare till lokalvårdare. Det är rörande på något sätt att tidningarna tror att deras läsare är djupt engagerade i hur det går till i höstackarna på vischan eller huruvida Foppa har väldigt ont i sin ena fot eller inte. Höjer det verkligen upplagorna?
Det som tydligen höjer upplagorna är alla mystiska sjukdomar som en massa svenska medborgare är drabbade av utan att ens veta om det! Flera hundratusen medborgare i detta land har varje vecka någon farlig sjukdom och med kännedom om hur hypokondriska folk är så sitter väl varje stuga fylld av ängsliga stackare som känner igen alla symtom på listan. Full pott! Det kanske leder till sjukskrívning till och med, skyll på Expressen!
Den enda stora folksjukdom som det aldrig blir löpsedlar om är alkoholism. Jo, om Kicki smygsupit i tvättstugan eller Micke setts halvblarig på krogen eller Sven-I kört på fyllan då blir det löpsedlar. Men en seriös artikelserie om alkoholism? Aldrig i livet! Det skulle inte vara säljande. Trots att upplagan skulle bli fantastisk om varje alkis köpte ett ex, blir det ingen fart på debatten. Jag, alkoholist? Aldrig i livet. Och förresten vill jag inte läsa sånt. Har Foppa blivit bra i sitt knä än? Hur går det för bönderna i höstacken? Blir det nåt?
Sverige, konstiga land, du är bra ändå trots att du lever som en struts med huvudet i sanden! Snart kommer löpsedeln om bästa glöggen och julsnapsen som måste betygsättas!
Och så var det dagens citat...
Det som tydligen höjer upplagorna är alla mystiska sjukdomar som en massa svenska medborgare är drabbade av utan att ens veta om det! Flera hundratusen medborgare i detta land har varje vecka någon farlig sjukdom och med kännedom om hur hypokondriska folk är så sitter väl varje stuga fylld av ängsliga stackare som känner igen alla symtom på listan. Full pott! Det kanske leder till sjukskrívning till och med, skyll på Expressen!
Den enda stora folksjukdom som det aldrig blir löpsedlar om är alkoholism. Jo, om Kicki smygsupit i tvättstugan eller Micke setts halvblarig på krogen eller Sven-I kört på fyllan då blir det löpsedlar. Men en seriös artikelserie om alkoholism? Aldrig i livet! Det skulle inte vara säljande. Trots att upplagan skulle bli fantastisk om varje alkis köpte ett ex, blir det ingen fart på debatten. Jag, alkoholist? Aldrig i livet. Och förresten vill jag inte läsa sånt. Har Foppa blivit bra i sitt knä än? Hur går det för bönderna i höstacken? Blir det nåt?
Sverige, konstiga land, du är bra ändå trots att du lever som en struts med huvudet i sanden! Snart kommer löpsedeln om bästa glöggen och julsnapsen som måste betygsättas!
Och så var det dagens citat...
Kan det vara så här?
När jag hör andra alkoholister berätta att de började dricka i trettonårsåldern (mycket vanligt numera) blir jag en smula chockerad faktiskt. Varför dricker en 13-åring alkohol? Jag kan inte få något vettigt svar på den frågan. Bara ställa en själv: Var är föräldrarna?
Det ökande tonårsfylleriet måste ha en förklaring eller många förklaringar. Kanske en är att alkoholen har tagit sin plats i hemmen på ett helt annat sätt än tidigare. Ölet i tv-soffan, vinet till middagen, lilla drinken, stora groggen - det är vardagliga vanor numera i många hem. Det är i hemmet förebilderna finns. Och föräldrarna och deras krets är väl de mest självklara förebilderna. Hemmets tolerans med och behov av alkohol kanske styr barnen så att de tycker de har fritt fram att pröva dricka i de allra första tonåren.
Är det i hemmet ungdomsfylleriet får startsignal? (Jag avser inte alkoholisthem, jag menar vanliga svenssons.) Kan det vara så enkelt och så komplicerat? Att dricka alkohol är en vuxengrej och det är inget märkvärdigare att tonåringar vill pröva den vuxengrejen än någon annan. Hemma dricker föräldrarna mer eller mindre, deras bekanta likaså, samtalet handlar ofta om alkohol, det blir en spänning just kring den frågan. Alkohol är spännande, mytomspunnet, hetsande på något sätt och något som det finns det förbjudna och lockande runt. Alkoholdebuten är en rit för att känna sig vuxen precis som sexdebuten och därigenom få försmak av vuxenvärlden.
Det kanske är lika ödesdigert för en blivande alkoholist att växa upp i en familj där det sker ett regelbundet alkoholbruk som i ett alkoholisthem. Det hem där det råder totalförbud mot alkohol har heller inte visat sig vara garanti för framtida nykterhet. Varför håller de tvärsäkra måttlighetsdrickarna käften? Jag kan inte förstå det. De öppnar bara munnen när det gäller att gnälla över alkoholister eller höga priser. Om man inte har problem med alkohol har man ingen svårighet att avstå från att dricka. De som är måttliga kan ta vita veckor, månader, år. Varför gör de inte det då?
Varför håller sig inte normala familjer nyktra hemma medan de har barn? Varför går kändismammor ut och säger att de visst dricker när de är gravida? Varför visar det vackra folket upp sig med glas i hand? Varför sprutar Brommapojkarna ner sig med champagne för att fira segern? Varför har familjen Svensson alltid vin till middagarna över helgen och serverar barnen annan dryck?
Nej, alla ska inte sluta dricka, det är inte tal om det. Alkoholen har sin givna plats, sina tillfällen. Men vi vuxna kanske ska välja våra tillfällen mer noga, mer sparsmakat, kanske vara så radikala att vi inte dricker i hemmet utom när det är stor fest, utan i stället väljer att dricka ute på restaurang. Vi har ju lärt oss att stå ute i ur och skur för att röka, varför då inte gå till kvarterskrogen när det känns behov av en flaska vin till middagen? Det kan inte 13-åringen härma, för den blir inte serverad på krogen. (Haha, där fick du, pubbeunge! Snopet va?)
Varför har vi rökförbud hemma, men inte krökförbud? Hellre det än att hämta sin fyllsjuka 13-åring som legat medvetslös på Maria Pol? Eller är det så att mamma och pappa själva har svårt att avstå från vinet och lilla drinken? Det kanske inte är så lätt att ta en vit helg längre?
Frågor, frågor, men inga svar.
Det ökande tonårsfylleriet måste ha en förklaring eller många förklaringar. Kanske en är att alkoholen har tagit sin plats i hemmen på ett helt annat sätt än tidigare. Ölet i tv-soffan, vinet till middagen, lilla drinken, stora groggen - det är vardagliga vanor numera i många hem. Det är i hemmet förebilderna finns. Och föräldrarna och deras krets är väl de mest självklara förebilderna. Hemmets tolerans med och behov av alkohol kanske styr barnen så att de tycker de har fritt fram att pröva dricka i de allra första tonåren.
Är det i hemmet ungdomsfylleriet får startsignal? (Jag avser inte alkoholisthem, jag menar vanliga svenssons.) Kan det vara så enkelt och så komplicerat? Att dricka alkohol är en vuxengrej och det är inget märkvärdigare att tonåringar vill pröva den vuxengrejen än någon annan. Hemma dricker föräldrarna mer eller mindre, deras bekanta likaså, samtalet handlar ofta om alkohol, det blir en spänning just kring den frågan. Alkohol är spännande, mytomspunnet, hetsande på något sätt och något som det finns det förbjudna och lockande runt. Alkoholdebuten är en rit för att känna sig vuxen precis som sexdebuten och därigenom få försmak av vuxenvärlden.
Det kanske är lika ödesdigert för en blivande alkoholist att växa upp i en familj där det sker ett regelbundet alkoholbruk som i ett alkoholisthem. Det hem där det råder totalförbud mot alkohol har heller inte visat sig vara garanti för framtida nykterhet. Varför håller de tvärsäkra måttlighetsdrickarna käften? Jag kan inte förstå det. De öppnar bara munnen när det gäller att gnälla över alkoholister eller höga priser. Om man inte har problem med alkohol har man ingen svårighet att avstå från att dricka. De som är måttliga kan ta vita veckor, månader, år. Varför gör de inte det då?
Varför håller sig inte normala familjer nyktra hemma medan de har barn? Varför går kändismammor ut och säger att de visst dricker när de är gravida? Varför visar det vackra folket upp sig med glas i hand? Varför sprutar Brommapojkarna ner sig med champagne för att fira segern? Varför har familjen Svensson alltid vin till middagarna över helgen och serverar barnen annan dryck?
Nej, alla ska inte sluta dricka, det är inte tal om det. Alkoholen har sin givna plats, sina tillfällen. Men vi vuxna kanske ska välja våra tillfällen mer noga, mer sparsmakat, kanske vara så radikala att vi inte dricker i hemmet utom när det är stor fest, utan i stället väljer att dricka ute på restaurang. Vi har ju lärt oss att stå ute i ur och skur för att röka, varför då inte gå till kvarterskrogen när det känns behov av en flaska vin till middagen? Det kan inte 13-åringen härma, för den blir inte serverad på krogen. (Haha, där fick du, pubbeunge! Snopet va?)
Varför har vi rökförbud hemma, men inte krökförbud? Hellre det än att hämta sin fyllsjuka 13-åring som legat medvetslös på Maria Pol? Eller är det så att mamma och pappa själva har svårt att avstå från vinet och lilla drinken? Det kanske inte är så lätt att ta en vit helg längre?
Frågor, frågor, men inga svar.
Dialog mellan Mamma Anonymous och Torrdockan
Kommentarväxlingen under bloggarna är ofta intressant och viktig. Det kanske ibland känns som av underordnad betydelse att läsa kommentarerna. Här är dialogen under bloggen "Ett litet chips i hjärnan" som är värd att lyftas upp och läsas av flera.
Mamma Anonymus:
När jag hade kontakt med mitt missbrukande barn, sa jag till honom att ingen ska ha makt över dig. Släpp inte makten över dig själv och din kropp till någon annan och allra minst till drogen. Så ser jag det. Ge inte bort makten över dig själv till NÅGOT eller NÅGON. Bestäm själv och var juste mot dig själv.
Torrdockan:
I sak har du alldeles rätt, Mamma Anonymous. Man ska inte ge bort rätten att bestämma över sig själv. I praktiken är det nog tyvärr så att ingen ger bort sin vilja och makt, de blir bestulna på den. Droger har den förmågan. Det skapas ett beroende och efter det bestämmer man inte över sig själv. Alkoholen bestämmer över alkoholisten och det är förmodligen likadant med andra droger.
Droger övermannar människan och tar över hennes vilja och förnuft. Kampen mot drogerna är ohyggligt svår och mycket smärtsam.
Mamma Anonymus:
Jag tror dig och jag har mitt exempel på nära håll. Jag kan dock inte sätta mig in i hur det är. Själv har jag aldrig druckit alkohol eller rökt. Min erfarenhet är mitt släktskap och jag förstår inte hur det kunde hända just mitt barn. Det måste vara ett ohyggligt gift som övermannnar människan så.
Torrdockan:
Ja, den som inte har beroendet kan inte sätta sig in i hur det är. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Det gör problemet så svårt att hantera eftersom det är ett familjeproblem, inte ett individuellt. Två nära människor står med en ocean emellan sig och når inte varandra.
Den aktiva alkoholisten förstår inte heller sin anhörig. Det är mycket tragiskt. För en missbrukare blir drogen viktigare än allt annat, även nära relationer. Allt satsas på drogen och kretsar kring den. Den som bäst förstår en alkoholist är en annan alkoholist, det är därför t ex AA fungerar och fortlever.
Alkohol är ett gift liksom narkotika, men har inte fått sådan status eftersom den är så "vanlig". Till och med tobak anses farligare, annars skulle inte rökförbudet ha slagit igenom så totalt. Jag tror också alkoholister har det sämst bland alla missbrukare. De är för många, problemet är sopat under mattan och det är starka ekonomiska krafter inblandade. Det är chockerande att staten säljer denna drog medan den förbjuder och kriminaliserar andra droger. Där låter man de stora vinsterna gå till maffian, medan vinsten från alkohol går in i statens finanser. Snacka om hyckleri!
Mamma Anonymous:
Jag skriver under på allt det du skrivit. Det är inte klokt vilken dubbelmoral det är beträffande alkohol. Staten säljer alkoholen men är medveten om farorna med den. Försök sälja något annat som är hälsovådligt! Det skulle bli indraget omedelbart.
Mamma Anonymus:
När jag hade kontakt med mitt missbrukande barn, sa jag till honom att ingen ska ha makt över dig. Släpp inte makten över dig själv och din kropp till någon annan och allra minst till drogen. Så ser jag det. Ge inte bort makten över dig själv till NÅGOT eller NÅGON. Bestäm själv och var juste mot dig själv.
Torrdockan:
I sak har du alldeles rätt, Mamma Anonymous. Man ska inte ge bort rätten att bestämma över sig själv. I praktiken är det nog tyvärr så att ingen ger bort sin vilja och makt, de blir bestulna på den. Droger har den förmågan. Det skapas ett beroende och efter det bestämmer man inte över sig själv. Alkoholen bestämmer över alkoholisten och det är förmodligen likadant med andra droger.
Droger övermannar människan och tar över hennes vilja och förnuft. Kampen mot drogerna är ohyggligt svår och mycket smärtsam.
Mamma Anonymus:
Jag tror dig och jag har mitt exempel på nära håll. Jag kan dock inte sätta mig in i hur det är. Själv har jag aldrig druckit alkohol eller rökt. Min erfarenhet är mitt släktskap och jag förstår inte hur det kunde hända just mitt barn. Det måste vara ett ohyggligt gift som övermannnar människan så.
Torrdockan:
Ja, den som inte har beroendet kan inte sätta sig in i hur det är. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Det gör problemet så svårt att hantera eftersom det är ett familjeproblem, inte ett individuellt. Två nära människor står med en ocean emellan sig och når inte varandra.
Den aktiva alkoholisten förstår inte heller sin anhörig. Det är mycket tragiskt. För en missbrukare blir drogen viktigare än allt annat, även nära relationer. Allt satsas på drogen och kretsar kring den. Den som bäst förstår en alkoholist är en annan alkoholist, det är därför t ex AA fungerar och fortlever.
Alkohol är ett gift liksom narkotika, men har inte fått sådan status eftersom den är så "vanlig". Till och med tobak anses farligare, annars skulle inte rökförbudet ha slagit igenom så totalt. Jag tror också alkoholister har det sämst bland alla missbrukare. De är för många, problemet är sopat under mattan och det är starka ekonomiska krafter inblandade. Det är chockerande att staten säljer denna drog medan den förbjuder och kriminaliserar andra droger. Där låter man de stora vinsterna gå till maffian, medan vinsten från alkohol går in i statens finanser. Snacka om hyckleri!
Mamma Anonymous:
Jag skriver under på allt det du skrivit. Det är inte klokt vilken dubbelmoral det är beträffande alkohol. Staten säljer alkoholen men är medveten om farorna med den. Försök sälja något annat som är hälsovådligt! Det skulle bli indraget omedelbart.
Dagens citat 061122
Ett litet chips i hjärnan
Det måste finnas någon programmering däroppe i skallen hos mig. Ett litet chips som sitter där och försöker få mig att glömma bort att jag är alkoholist. Om jag glömmer det, så kommer jag att börja dricka igen. Det kan flyga förbi en snabb tanke att jag kanske skulle ha ett glas vin, det vore gott. Det tar en nanosekund att tänka och känna, sen börjar minnet återvända. Jag minns den sträva rödvinssmaken, det var inte så noga med sorter och årgångar inte, minns bakfyllan, mornarna, illamåendet, minnesluckorna. Hjälp mig vara nykter i dag, ber jag halvhögt, rakt ut i luften och hoppas att det når någon högre makt som har större kraft än jag.
Det är så det brukar gå till med återfall. Det är lätt att efter en lång tids nykterhet slappna av och inte vara så uppmärksam på signalerna. Frestelserna står som spön i backen, alla kompisar har ju inte slutat dricka och vill gärna dra till puben. Det gäller att snabbt fatta beslut: nej! Många klarar bra att sitta vid bardisken och dricka Ramlösa, andra tål inte att vara i pubmiljön och måste avstå helt från det. Bara att ha förstått att det aldrig mer går att dricka alkohol och att det gäller livet ut till 100% är ett framsteg. Är man allergisk mot jordnötter kan man inte äta en jordnöt då och då. Allergin slår till lika hårt varje gång och för en alkoholist slår sjukdomen till också efter en klunk lättöl. Sen är det kört och supandet startar igen. Till nästa nyktra tid.
De andras tragiska återfall som de kommer och berättar om när de nyktrat till, är varnande exempel. Det är ingen som kommer tillbaka och säger att det var trevligt, lätt, enkelt. Tvärtom medger de att det var vidrigt, tillbaka på ruta ett, de yttre tecknen på återfallet är sorgliga att se. Många kommer aldrig tillbaka, de saknar styrkan att satsa på nykterheten en gång till. Så ser det ut. Det är ingen idé att hyckla och låtsas att alkoholisters nykterhet är stabil och garanterad. Det är den inte. Den kan vara ytterst bräcklig och minsta frestelse blir ett dödligt hot.
Det är en nåd att få vara nykter, att slippa att dricka alkohol. Jag känner mig priviligierad. I början trodde jag att självhjälpsgrupperna fungerade som ett slags garanti för nykterhet, gick man där skulle man aldrig mer tänka på alkohol och man kunde inte bli frestad att dricka igen. Jag visste så litet då om styrkan i alkoholismen, hur starkt suget kan vara och hur lätt en alkoholist blir ett offer för sitt behov. Att det gäller att vara vaksam - förstå att nykterhetslöftet är en färskvara, det måste upprepas om och om igen. Jag får aldrig glömma bort att jag är alkoholist. Gör jag det är det lätt att sträcka fram handen mot välkomstdrinken på brickan eller av gammal vana skåla med vännerna. De kan dricka, men inte jag.
Varför ska det vara så svårt att acceptera och förstå? Min arbetskamrat Hjördis är allergisk mot kiwi, av misstag fick hon i sig saft från en kiwi i en fruktcocktail, hon blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon skulle aldrig medvetet utmana ödet och äta en kiwi! Varför kan då inte en alkoholist sluta dricka alkohol utan så stora krumbukter, behandling med mediciner, vistelse på behandlingshem, eftervård, självhjälpsgrupper? Ja, det är en bra fråga. Alkohol är en beroendeframkallande drog, det är inte kiwi eller jordnötter eller skaldjur. Hjördis tar självklart inte en kiwi då och då, det förbjuder hennes självbevarelsedrift.
Alkoholisten orkar inte stå emot vid alla tillfällen. Den som har alkoholproblem försöker lösa sitt problem med alkohol, det är det tragiska. Att sluta dricka är en kamp, en utmaning och det är dåliga odds. Jag skulle aldrig sätta en tia på en alkoholists nykterhet, jag är för realistisk för det. Jag gläds åt mina kompisars nykterhet, jag tackar för varje egen nykter dag, men jag tror inte att faran är över eller att det automatiskt är nykterhet för evigt som gäller. En alkoholist kan aldrig slå sig till ro och säga sig att faran är över eller att han är frisk. Det är självbedrägeri. Det vi alkoholister kan göra är att lova nykterhet en dag i taget och aldrig ta första glaset. Det är storartat. Om alkoholism vore som en vanlig allergi så att vi kunde ställa undan flaskorna utan ångest eller sug, då vore allt enkelt och det fanns inga aktiva alkoholister.
Den som ännu inte är alkoholist men har hög alkoholkonsumtion är i riskzonen och kan vara observant. Det är lätt att glida över från sällskapsdrickande till ett farligt missbruk. Icke-alkoholisten bör inte ha någon större svårighet att sätta korken i flaskan, det är alkoholister som har det. De har det där lilla chipset i hjärnan och det upphör aldrig att sända sina signaler.Det tar tid att lära sig att ignorera dem men det går.
Det är så det brukar gå till med återfall. Det är lätt att efter en lång tids nykterhet slappna av och inte vara så uppmärksam på signalerna. Frestelserna står som spön i backen, alla kompisar har ju inte slutat dricka och vill gärna dra till puben. Det gäller att snabbt fatta beslut: nej! Många klarar bra att sitta vid bardisken och dricka Ramlösa, andra tål inte att vara i pubmiljön och måste avstå helt från det. Bara att ha förstått att det aldrig mer går att dricka alkohol och att det gäller livet ut till 100% är ett framsteg. Är man allergisk mot jordnötter kan man inte äta en jordnöt då och då. Allergin slår till lika hårt varje gång och för en alkoholist slår sjukdomen till också efter en klunk lättöl. Sen är det kört och supandet startar igen. Till nästa nyktra tid.
De andras tragiska återfall som de kommer och berättar om när de nyktrat till, är varnande exempel. Det är ingen som kommer tillbaka och säger att det var trevligt, lätt, enkelt. Tvärtom medger de att det var vidrigt, tillbaka på ruta ett, de yttre tecknen på återfallet är sorgliga att se. Många kommer aldrig tillbaka, de saknar styrkan att satsa på nykterheten en gång till. Så ser det ut. Det är ingen idé att hyckla och låtsas att alkoholisters nykterhet är stabil och garanterad. Det är den inte. Den kan vara ytterst bräcklig och minsta frestelse blir ett dödligt hot.
Det är en nåd att få vara nykter, att slippa att dricka alkohol. Jag känner mig priviligierad. I början trodde jag att självhjälpsgrupperna fungerade som ett slags garanti för nykterhet, gick man där skulle man aldrig mer tänka på alkohol och man kunde inte bli frestad att dricka igen. Jag visste så litet då om styrkan i alkoholismen, hur starkt suget kan vara och hur lätt en alkoholist blir ett offer för sitt behov. Att det gäller att vara vaksam - förstå att nykterhetslöftet är en färskvara, det måste upprepas om och om igen. Jag får aldrig glömma bort att jag är alkoholist. Gör jag det är det lätt att sträcka fram handen mot välkomstdrinken på brickan eller av gammal vana skåla med vännerna. De kan dricka, men inte jag.
Varför ska det vara så svårt att acceptera och förstå? Min arbetskamrat Hjördis är allergisk mot kiwi, av misstag fick hon i sig saft från en kiwi i en fruktcocktail, hon blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon skulle aldrig medvetet utmana ödet och äta en kiwi! Varför kan då inte en alkoholist sluta dricka alkohol utan så stora krumbukter, behandling med mediciner, vistelse på behandlingshem, eftervård, självhjälpsgrupper? Ja, det är en bra fråga. Alkohol är en beroendeframkallande drog, det är inte kiwi eller jordnötter eller skaldjur. Hjördis tar självklart inte en kiwi då och då, det förbjuder hennes självbevarelsedrift.
Alkoholisten orkar inte stå emot vid alla tillfällen. Den som har alkoholproblem försöker lösa sitt problem med alkohol, det är det tragiska. Att sluta dricka är en kamp, en utmaning och det är dåliga odds. Jag skulle aldrig sätta en tia på en alkoholists nykterhet, jag är för realistisk för det. Jag gläds åt mina kompisars nykterhet, jag tackar för varje egen nykter dag, men jag tror inte att faran är över eller att det automatiskt är nykterhet för evigt som gäller. En alkoholist kan aldrig slå sig till ro och säga sig att faran är över eller att han är frisk. Det är självbedrägeri. Det vi alkoholister kan göra är att lova nykterhet en dag i taget och aldrig ta första glaset. Det är storartat. Om alkoholism vore som en vanlig allergi så att vi kunde ställa undan flaskorna utan ångest eller sug, då vore allt enkelt och det fanns inga aktiva alkoholister.
Den som ännu inte är alkoholist men har hög alkoholkonsumtion är i riskzonen och kan vara observant. Det är lätt att glida över från sällskapsdrickande till ett farligt missbruk. Icke-alkoholisten bör inte ha någon större svårighet att sätta korken i flaskan, det är alkoholister som har det. De har det där lilla chipset i hjärnan och det upphör aldrig att sända sina signaler.Det tar tid att lära sig att ignorera dem men det går.
Dagens citat 061121
När kommer reprisen?
Vadå reprisen? På livet? Sorry vännen, det blir ingen. Det här är det enda liv du har. I den här formen åtminstone. Du kan inte göra saker ogjorda och det kommer inga nya chanser. Det är bara en enda föreställning fast du agerar som du hade en repetition. Varje människa får faktiskt en fantastisk vinstlott bara genom att bli född.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Målning av Edgar Degas (1834 - 1917)
Hittar jag inte fotfästet och repstegen där som leder uppåt finns det en botten till, ännu djupare ner. Färden dit går snabbt, där kan jag drunkna i mina egna spyor. Har jag tur förstår jag kanske då först att det inte är en repetition, det är det här som är själva föreställningen och den är ett totalt nederlag, fiasko står textat i glödskrift. Livet går inte i repris, jag får ingen mer chans, inget nytt manus. Det går att vända men det tar tid. Ljuset finns däruppe. Det är någon annan som är regissör, jag ska bara följa anvisningarna, titta i manuskriptet, följ spelreglerna slaviskt. Annars är jag ute ur föreställningen fortare än jag kan blinka och ridån går ned. Publiken har redan gått hem.
Du är inte ensam...
...om att ha mått så här! Halva befolkningen mår ungefär så här på en söndagsmorgon. Opp och hoppa! Nä, jag skojade bara! Somna om. Ha en trevlig söndag!
På den här adressen där jag "lånat" den här bilden finns massor av gosiga jyckar. Alla ser inte så här trötta ut.
På den här adressen där jag "lånat" den här bilden finns massor av gosiga jyckar. Alla ser inte så här trötta ut.
Fatta att det är djävulskt!
Alkoholism är en djävulsk sjukdom. Jag överdriver inte. Den som inte vet vad ett starkt beroende innebär kan aldrig föreställa sig. Kanske man kan likna det vid svält. En svältande äter vad som dyker upp, vad som helst, bara för att dämpa den rasande hungern. Runt omkring mig slår återfallen till. Jag känner många andra alkoholister, har fått vänner bland dem och jag har blivit fäst vid flera. Varje gång jag får veta om ett återfall får jag sorg. Jag vet att jag måste tänka på min egen nykterhet och att jag inte kan göra någonting åt andras nykterhet egentligen. Beslutet ligger alltid hos den enskilde och inga råd och förmaningar i världen kan ändra det. Men jag blir upprörd, ledsen, arg.
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Hur kan en sådan djävulsk sjukdom som vi har klassas som "eget fel", hur kan någon alls sätta sig på höga hästar och rynka på näsan åt någon som tagit ett återfall? Vad vet andra - ingenting! Vad vet de om kampen, ångesten, skräcken, suget? De ser bara resultatet - fyllan. Och så tycker de att de har rätt att döma och fördöma. Den så kallade allmänheten har inte ens elementär kunskap om alkoholism. De vet mer om hiv och cancer än om den allra vanligaste sjukdomen, den som skördar flest offer och dödsoffer i vårt land och i hela vodkabältet. Det finns människor som på fullt allvar menar att det är bara att sluta dricka och att alkoholister "ska rycka upp sig". De borde skämmas! De skulle skämmas om de sa att cancersjuka borde rycka upp sig!
Två av mina vänner kämpar var och en nu. De är goda människor, föräldrar, duktiga personer med bra yrken och social plattform, roliga, varma, underbara människor och de har kämpat i åratal för att bli och hålla sig nyktra. Nu gick det inte längre. Det kallas att ta återfall, inte få återfall. Det finns en aktivitet i ett återfall, det är inget som ramlar över en som en present eller en utgift. Först var det Wilhelm med sin underbara humor. Ett års nykterhet efter det förra återfallet, allt såg ut att fungera, han var rolig i gruppen, vi vande oss vid att han alltid var med. Sen tomt. Han kom inte. Tystnad. Jag kan föreställa mig hans skam och förvirring. När han kommer (ordet är när inte om) tillbaka är han välkommen. Ingen förebrår honom eller anklagar eller kommer med antydningar och gliringar. I gruppan vet alla vad ett återfall är och vilka krafter som varit i rörelse. Ingen skulle drömma om att förebrå någon annan.
Nu Felicia, denna charmiga, härliga kvinna, begåvad med blixtrande intellekt och massor av humor och jävlar-anamma. Trycket blev för stort, ångesten galopperade, det fanns ingen som lyssnade, ingen som förstod, ingenting att sätta emot. Jag vet att hon kämpar, hon har allt att vinna. Hon kommer tillbaka, det kan ta tid, men hon kommer. Jag måste tro det. Jag ber om det. En dag sitter Wilhelm och Felicia vid bordet och allt är som vanligt igen.
Det finns människor som föraktar alkoholister och kallar dem för karaktärslösa, viljesvaga, slappa. De vet ingenting och skäms inte ens för sin okunnighet. En alkoholist kämpar mot oerhörda krafter. På ena sidan är nykterhet, på andra sidan förödmjukelse, undergång och död. Fatta att det är en djävulsk sjukdom!
Angrepp på Systembolaget
Vi, min dator och jag
Framsteg eller tillbakagång?
Ställa från sig glaset räcker inte
Hur många gånger försökte jag inte sluta dricka! Jag är en synnerligen envis och viljestark person och varje gång trodde jag att jag skulle lyckas sluta med mitt drickande. Jag förstod inte att jag måste sluta helt, jag trodde att jag kunde ta ett glas då och då. Att jag skulle kunna dricka som normala människor. Men det misslyckades varje gång. Efter ett tag var jag uppe i samma konumtion igen om inte ännu större. Det var dags att dra sig undan bakom lyckta dörrar och smygsupa. Det var som en förbannelse.
Nästa gång höll jag kanske uppe ett par veckor, men sen blev det något som skulle firas och då var det dags igen. Jag skulle bara ta en paus i nykterheten - vilken idé! Det blev ofta en mycket lång paus på något år eller så. Svenska året är inprickat med hur många fyllefester som helst. Är det inte kräftor, så är det surströmming eller lucia eller kickoff eller 50-årskalas, bröllop, jubileum, fotbollsseger och vinlotteri. Det finns hur många officiella dryckestillfällen som helst. Sen kan man ta sig en alldeles privat fylla emellanåt. Nykter behöver man inte vara långa perioder om man följer almanackan.
Inte heller om man flitigt går på självhjälpsgrupper eller går på behandling räcker det med att ställa från sig glaset. Det går att bli promillefri och kroppen återhämtar sig ganska snabbt, gudomligt nog. Man är inte värd det så som man slarvat med hälsan, men kroppen är för det mesta snäll och levern börjar bli normal, magen fungerar, händerna slutar darra, hjärnan kvicknar till någotsånär. Men inuti psyket kan det vara kaos. Städar man inte, är det lätt att hamna i fyllan igen. Det fanns orsaker i det inre som ledde till drickande, det ligger en hel del skit i hörnen så att säga. Om man gör upp med det förflutna på ett vettigt sätt, är det lättare att hålla sig nykter och gå vidare i livet.
Gör man inte en inre inventering och städar har man en hög promille kvar i själen, man är ungefär likadan som förut och minsta signal svarar kroppen på och så är man där igen, sitter med glaset i näven och ägnar sig åt självömkan, bitterhet, ilska, svartsjuka, elakhet, avund och skadeglädje. Snyggt! Då känns inte nykterheten som en befrielse, utan som ett tvång. Samma gamla människa kommer att ägna sig åt samma gamla mönster - ta till alkohol precis som förut.
I självhjälpsgrupper finns ett program med olika steg för att bli fri från sitt gamla betende. Ett städprogram helt enkelt. Praktiska råd och anvisningar. En medlem som har några års nykterhet ställer gärna upp som sponsor, mentor, men du måste själv be om det. Man ska lyssna på dem som gått före, de har massor av erfarenhet och kan berätta - inte hur du ska göra - utan hur de gjorde för att bli nyktra. Det är inget tjat och regler, utan kloka visdomsord. Vill man ha en stabil nykterhet finns programmet.
Det är oerhört duktigt att ställa ifrån sig glaset. Då är man på god väg. Men det räcker inte. Man måste vara beredd att se in i sig själv även om det gör ont och försöka att städa och ändra så gott det går. Då kan glaset bli stående och nykterheten fortsätta. Det är en nåd att få vara nykter. Det känns som att vara priviligierad. En dag i taget...
Nästa gång höll jag kanske uppe ett par veckor, men sen blev det något som skulle firas och då var det dags igen. Jag skulle bara ta en paus i nykterheten - vilken idé! Det blev ofta en mycket lång paus på något år eller så. Svenska året är inprickat med hur många fyllefester som helst. Är det inte kräftor, så är det surströmming eller lucia eller kickoff eller 50-årskalas, bröllop, jubileum, fotbollsseger och vinlotteri. Det finns hur många officiella dryckestillfällen som helst. Sen kan man ta sig en alldeles privat fylla emellanåt. Nykter behöver man inte vara långa perioder om man följer almanackan.
Inte heller om man flitigt går på självhjälpsgrupper eller går på behandling räcker det med att ställa från sig glaset. Det går att bli promillefri och kroppen återhämtar sig ganska snabbt, gudomligt nog. Man är inte värd det så som man slarvat med hälsan, men kroppen är för det mesta snäll och levern börjar bli normal, magen fungerar, händerna slutar darra, hjärnan kvicknar till någotsånär. Men inuti psyket kan det vara kaos. Städar man inte, är det lätt att hamna i fyllan igen. Det fanns orsaker i det inre som ledde till drickande, det ligger en hel del skit i hörnen så att säga. Om man gör upp med det förflutna på ett vettigt sätt, är det lättare att hålla sig nykter och gå vidare i livet.
Gör man inte en inre inventering och städar har man en hög promille kvar i själen, man är ungefär likadan som förut och minsta signal svarar kroppen på och så är man där igen, sitter med glaset i näven och ägnar sig åt självömkan, bitterhet, ilska, svartsjuka, elakhet, avund och skadeglädje. Snyggt! Då känns inte nykterheten som en befrielse, utan som ett tvång. Samma gamla människa kommer att ägna sig åt samma gamla mönster - ta till alkohol precis som förut.
I självhjälpsgrupper finns ett program med olika steg för att bli fri från sitt gamla betende. Ett städprogram helt enkelt. Praktiska råd och anvisningar. En medlem som har några års nykterhet ställer gärna upp som sponsor, mentor, men du måste själv be om det. Man ska lyssna på dem som gått före, de har massor av erfarenhet och kan berätta - inte hur du ska göra - utan hur de gjorde för att bli nyktra. Det är inget tjat och regler, utan kloka visdomsord. Vill man ha en stabil nykterhet finns programmet.
Det är oerhört duktigt att ställa ifrån sig glaset. Då är man på god väg. Men det räcker inte. Man måste vara beredd att se in i sig själv även om det gör ont och försöka att städa och ändra så gott det går. Då kan glaset bli stående och nykterheten fortsätta. Det är en nåd att få vara nykter. Det känns som att vara priviligierad. En dag i taget...
Bara lite glögg
Nu börjar glöggandet snart. Jag såg just glöggmuggar och skedar i en butik. Det är en farlig tid. Det är för mig lite svårt att förstå varför det glöggas så friskt i november-december. På arbetsplatser, hos vänner, hemma. Glögg är inte speciellt gott tycker jag, men visst drack jag glögg. För mig kändes det som ett alibi att det var glöggtider. Det gav ett tillfälle att dricka alkoholhaltigt lite till vardags och ingen reagerade för det. Jag var nog väldigt ivrig på glögg, när jag tänker efter.
Jag måste akta mig noga och vara uppmärksam. Det finns alkoholfri glögg, men jag kollade nyss. Det är en gnutta alkohol även i glöggen på Ica. Riktigt alkolholfri glögg tror jag knappt finns. För en bilförare är det OK att dricka, men för en alkoholist är det förenat med dödsfara. En enda skvätt av den så kallade alkoholfria glöggen kan sätta igång hela processen igen. Bäst att helt låta bli. Det är ingen svårighet för mig att avstå. Däremot tar jag gärna lite russin och pepparkakor.
Det är säkrast för mig att undvika den glögg som serveras på julmarknader och i affärer. Alkoholfri kanske betyder helt olika saker för mig och för den som serverar. Lättöl är också farligt för en alkoholist men kan drickas av bilförare. Det handlar om att de har olika orsaker att undvika alkohol.
När man serverar glögg och har gäster som inte dricker kan man undvika apelsinjuicen. Det går att hitta drycker med bättre, mindre uppseendeväckande färg. Den vita glöggen är lättast att härma. Det luktar ganska gott om glögg, men jag nöjer mig med att känna doften. Låter det tråkigt? Nej det är inte det, glögg innehåller många kalorier också...
Jag måste akta mig noga och vara uppmärksam. Det finns alkoholfri glögg, men jag kollade nyss. Det är en gnutta alkohol även i glöggen på Ica. Riktigt alkolholfri glögg tror jag knappt finns. För en bilförare är det OK att dricka, men för en alkoholist är det förenat med dödsfara. En enda skvätt av den så kallade alkoholfria glöggen kan sätta igång hela processen igen. Bäst att helt låta bli. Det är ingen svårighet för mig att avstå. Däremot tar jag gärna lite russin och pepparkakor.
Det är säkrast för mig att undvika den glögg som serveras på julmarknader och i affärer. Alkoholfri kanske betyder helt olika saker för mig och för den som serverar. Lättöl är också farligt för en alkoholist men kan drickas av bilförare. Det handlar om att de har olika orsaker att undvika alkohol.
När man serverar glögg och har gäster som inte dricker kan man undvika apelsinjuicen. Det går att hitta drycker med bättre, mindre uppseendeväckande färg. Den vita glöggen är lättast att härma. Det luktar ganska gott om glögg, men jag nöjer mig med att känna doften. Låter det tråkigt? Nej det är inte det, glögg innehåller många kalorier också...
Den underbara uppslagsboken
Jag älskar webben! De sekundsnabba svaren, bredden, omfattningen, det världomspännande! Jag förirrar mig i de mest otroliga sammanhang, jag hittar de mest märkliga saker, jag lägger bokmärken för att hitta tillbaka men jag går aldrig tillbaka, jag bara fortsätter in i vindlingarna och snåren och jag fastnar så lätt. Efter ett par timmar dyker jag upp i verkligheten igen.
Ibland blir jag sittande och riktigt pluggar som jag gjorde i skolan, ibland fladdrar jag omkring och nosar lite, ibland vänder jag direkt. Det finns en massa helt ointressanta saker och stötande innehåll, fula elaka bilder och helt enkelt en massa skit. Det produceras dagligen så mycket strunt att det inte går att fatta. Men guldkornen är så många att de faktiskt döljer skräpet för mig. Jo, jag älskar webben.
Hur färden genom webben utvecklar sig beror på vilket uppslagsord jag väljer. Efter några minuter har jag avlägsnat mig långt från det första ordet och snubblar omkring i ett virrvarr av länkar, hittar något mer intressant, följer ett sidospår och hamnar på någon 404!
Häromdagen snubblade jag över den här, var vet jag inte, men den har ett nytt grepp om problemet och är ganska kul.
Ibland blir jag sittande och riktigt pluggar som jag gjorde i skolan, ibland fladdrar jag omkring och nosar lite, ibland vänder jag direkt. Det finns en massa helt ointressanta saker och stötande innehåll, fula elaka bilder och helt enkelt en massa skit. Det produceras dagligen så mycket strunt att det inte går att fatta. Men guldkornen är så många att de faktiskt döljer skräpet för mig. Jo, jag älskar webben.
Hur färden genom webben utvecklar sig beror på vilket uppslagsord jag väljer. Efter några minuter har jag avlägsnat mig långt från det första ordet och snubblar omkring i ett virrvarr av länkar, hittar något mer intressant, följer ett sidospår och hamnar på någon 404!
Häromdagen snubblade jag över den här, var vet jag inte, men den har ett nytt grepp om problemet och är ganska kul.
Döden i Ryssland
Ryssland har 2,2 miljoner registrerade alkoholister, men mörkertalet är stort. Den genomsnittliga levnadsåldern för män är 59 år, nästan 20 år kortare än för svenska män. T-j-u-g-o år! Varje år dör 42 000 människor i Ryssland av alkoholförgiftning. En ryss dricker i genomsnitt 15 liter ren alkohol om året, sannolikt mer. En svensk dricker i genomsnitt drygt 10 liter alkohol per år. En konsumtion på över åtta ren liter anses som klart hälsovådlig.
De senaste veckorna har Ryssland drabbats av en nationell tragedi, sannolikt på grund av en ny strängare alkohollagstiftning. Alkoholrelaterade dödsfall har ökat dramatiskt, sjukhusen har inte kapacitet att ta emot alla människor med alkoholrelaterade skador. Lagstiftningen kom till för att komma åt illegala spritproducenter och billig vodka försvann från hyllorna med påföljd att fattiga ryssar började dricka spolarvätska och träsprit. Läs hela artikeln här.
De senaste veckorna har Ryssland drabbats av en nationell tragedi, sannolikt på grund av en ny strängare alkohollagstiftning. Alkoholrelaterade dödsfall har ökat dramatiskt, sjukhusen har inte kapacitet att ta emot alla människor med alkoholrelaterade skador. Lagstiftningen kom till för att komma åt illegala spritproducenter och billig vodka försvann från hyllorna med påföljd att fattiga ryssar började dricka spolarvätska och träsprit. Läs hela artikeln här.
Bara ett glas om dagen
Något får man väl unna sig!
Känn åtminstone lite medlidande!
Det är slutfasen av en dödlig sjukdom vi ser på bänkarna. Det finns inga tysta rum där sköterskor lägger svala händer på de sjukas panna. Ingen anhörig håller handen. Det finns inga blommor, ingen choklad, inga läskedrycker, inget medlidande och inga kort med "Krya på dej!" Ingenting. Mer än polarna och spriten, skiten och törsten, slagsmålen och snatteriet, ilskan och hatet. Rynka inte så förnämt på näsan! Byt ut föraktet och avskyn. Känn åtminstone lite medlidande!
Den mer diskreta slutfasen sker bakom nedfällda persienner. Det finns ingenting där heller mer än den stora ensamheten. Som en färd på en flotte över en grå ocean. Inga telefonsignaler längre, ingen dörrklocka ringer. Kylskåpet är tomt, sängkläderna luktar skunk med sina svettiga lakan. Reklam och räkningar dimper ner på tamburgolvet. Senaste hyran är inte betald. Telefonen är avstängd. Kläderna i trasor, det står en påse sopor i köket. Knäckebröd. Bra för tänderna. Vilket hån! En sardinburk och en burk tomatsoppa. Ingen har diskat och skåpen är tomma sånär som på tomglas och burkar. Ett kungarike för en flaska whisky! Han var en intellektuell fan innan han sunkade ner sig på mindre än ett år.
Känn åtminstone lite medlidande!
Den mer diskreta slutfasen sker bakom nedfällda persienner. Det finns ingenting där heller mer än den stora ensamheten. Som en färd på en flotte över en grå ocean. Inga telefonsignaler längre, ingen dörrklocka ringer. Kylskåpet är tomt, sängkläderna luktar skunk med sina svettiga lakan. Reklam och räkningar dimper ner på tamburgolvet. Senaste hyran är inte betald. Telefonen är avstängd. Kläderna i trasor, det står en påse sopor i köket. Knäckebröd. Bra för tänderna. Vilket hån! En sardinburk och en burk tomatsoppa. Ingen har diskat och skåpen är tomma sånär som på tomglas och burkar. Ett kungarike för en flaska whisky! Han var en intellektuell fan innan han sunkade ner sig på mindre än ett år.
Känn åtminstone lite medlidande!
Fördomar som gjutna i cement
Så fast en del fördomar är murade! Också hos mig som själv är alkoholist och har erkänt det för längesen. Jag har ibland bilden av en alkoholist som en lodare, en luffare på hjärnan. Alkoholister - det är de där läskiga busarna som skrålar i parken och skickar den minst raglige med hopsamlade slantar till bolaget. Den bilden dyker upp automatiskt ibland när jag hör ordet alkoholist.
Jag är inte ensam om den villfarelsen. Många har vittnat om det. De prydliga som kommer till möten i självhjälpsgrupperna kunde inte föreställa sig att de som var framgångsrika och för övrigt välartade skulle kunna klassas som alkoholister. De hade allt, familj, bra utbildning, framgång, god ekonomi och omgivningens förtroende. Och så måste de inse att de var alkoholister! Det satt hårt åt. Många kan inte inse det alls. De kan inte efter en brakfest då händerna skakar och baksmällan hamrar i nacken erkänna detta ens för sig själva. Jag alkoholist? Nänänä.
Andra inser det men vägrar att acceptera det och tror sig kunna fortsätta dricka "då och då". En fullkomligt hopplös illusion som vid första försök misslyckas. En alkoholist kan inte dricka alls med vettet i behåll. Det kan gå bra en gång, nästa gång blir det katastrofala följder. En alkoholist vet aldrig hur en kväll slutar. Den kan sluta i en taxi hem, men lika gärna i rännstenen eller fyllecellen. Eller i någon annans säng än den egna partnerns. En festkväll är oförutsägbar för en alkoholist, men för det mesta slutar den inte särskilt lyckat. Ju längre missbruk desto troligare är att det blir pinsamma följder.
Det är några personer som jag möter då och då i grupperna som gör mig häpen varje gång de säger sina namn och tillägger att de är alkoholister. Jag kan inte tro det. Jag kan inte föreställa mig det. Ändå hör jag dessa välklädda, verbala människor berätta om sitt missbruk och hur det var en gång, vad som hände med dem och hur de nu är. Jag måste tro dem men jag kan inte föreställa mig dem som berusade. Jag har kvar bilden av typen alkoholist som kolingen ungefär. Andra har sagt samma sak till mig. De kan inte föreställa sig mig som alkoholist.
Den typiske alkoholisten? Nej, tänk hellre på mannen i kostym.
Jag tror att eftersom det är svårt även för alkoholister att befria sig från sin fixa idé att det är parkbänkarnas bus som är alkisar, inga andra, kan utomstående inte alls inse att de prydliga, välartade, vackra, framgångsrika människorna kan vara det. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. De allra flesta alkoholister finns bland vuxna som arbetar, har hus och hem, familj, jobbar hårt, tjänar bra och utåt har en oklanderlig fasad. Det är ett tragiskt faktum. Bänkalkisarna är så få, de är i slutstadiet av sin sjukdom, de har supit upp allt, de var kanske också välbärgade och skötsamma en gång, och nu är de nästan undantagslöst förlorade.
Han går på gym, han har oklanderlig kostym, han avancerar på jobbet, han rör sig bland gelikar på de finaste krogarna och barerna. Han har gott om pengar och dricker årgångsviner på krogen. Hemma har han de dyraste whiskysorterna. Visserligen går de åt snabbt, men han har råd att fylla på barskåpet. Kanske anar han att det är något fel på drickandet, att det inte står rätt till, men han hör inga varningsklockor. Han har en bit kvar tills han gör bort sig på en konferens, ertappas med att smussla med sprit på jobbet, luktar bakfylla som slår ut det dyra rakvattnet. Allt det där kommer, men det kan dröja.
Någon annan är egen företagare, framgångsrik, inga yttre tecken på att något är fel. Han dricker varje dag. Hans fru får inte veta hur mycket, det döljer han, gömmer flaskor, smygsuper när tillfälle ges. Han är labil, humöret svänger, han bli rasande för minsta småsak. Det enda som lugnar ner honom är en drink och den tar han så gärna. Han vägrar att inse att något är fel, han dricker inte mer än andra, han är inte alkoholist, kommer aldrig att erkänna det. Inte ens när hans ansikte bär tydliga spår, små blodådror syns i huden särskilt vid näsan, under ögonen har han whiskypåsar, han är darrhänt och han behöver en sup direkt på morgonen, inte ens då tillstår han att han är alkoholist. Tills katastrofen oundvikligen inträffar.
Hon är i karriären, har ett toppjobb och tjänar mycket pengar. Hon har slutat gå på firmafester, hon rusar hem efter jobbet varje kväll och öppnar sin vinbox. Sen dåsar hon framför teven tills hon somnar och vaknar ruggig i vargtimmen. Hon använder alla trix för att det inte ska märkas, hon är specialist på att planera och genomföra sitt hemliga supande. Ingen anar något, ingen misstänker henne, den perfekta för att dricka för mycket. Hon går upp varje morgon extra tidigt för att utplåna alla spår av kvällens drickande.
Så ser oftast den typiske alkoholisten ut i vårt moderna samhälle. Alkoholism är inte självklart knuten till hemlöshet, fattigdom, utslagning. Den är snarare knuten till ångest, ensamhet, stress, umgängesvanor, det ljuva livet, ungdomligt oförstånd, gott om pengar, svåra motgångar. Det är inte på kläderna man kan bedöma om en person är alkoholist eller inte, det är på sättet att dricka.
Andra inser det men vägrar att acceptera det och tror sig kunna fortsätta dricka "då och då". En fullkomligt hopplös illusion som vid första försök misslyckas. En alkoholist kan inte dricka alls med vettet i behåll. Det kan gå bra en gång, nästa gång blir det katastrofala följder. En alkoholist vet aldrig hur en kväll slutar. Den kan sluta i en taxi hem, men lika gärna i rännstenen eller fyllecellen. Eller i någon annans säng än den egna partnerns. En festkväll är oförutsägbar för en alkoholist, men för det mesta slutar den inte särskilt lyckat. Ju längre missbruk desto troligare är att det blir pinsamma följder.
Det är några personer som jag möter då och då i grupperna som gör mig häpen varje gång de säger sina namn och tillägger att de är alkoholister. Jag kan inte tro det. Jag kan inte föreställa mig det. Ändå hör jag dessa välklädda, verbala människor berätta om sitt missbruk och hur det var en gång, vad som hände med dem och hur de nu är. Jag måste tro dem men jag kan inte föreställa mig dem som berusade. Jag har kvar bilden av typen alkoholist som kolingen ungefär. Andra har sagt samma sak till mig. De kan inte föreställa sig mig som alkoholist.
Den typiske alkoholisten? Nej, tänk hellre på mannen i kostym.
Jag tror att eftersom det är svårt även för alkoholister att befria sig från sin fixa idé att det är parkbänkarnas bus som är alkisar, inga andra, kan utomstående inte alls inse att de prydliga, välartade, vackra, framgångsrika människorna kan vara det. Det går inte riktigt ihop. Men så är det. De allra flesta alkoholister finns bland vuxna som arbetar, har hus och hem, familj, jobbar hårt, tjänar bra och utåt har en oklanderlig fasad. Det är ett tragiskt faktum. Bänkalkisarna är så få, de är i slutstadiet av sin sjukdom, de har supit upp allt, de var kanske också välbärgade och skötsamma en gång, och nu är de nästan undantagslöst förlorade.
Han går på gym, han har oklanderlig kostym, han avancerar på jobbet, han rör sig bland gelikar på de finaste krogarna och barerna. Han har gott om pengar och dricker årgångsviner på krogen. Hemma har han de dyraste whiskysorterna. Visserligen går de åt snabbt, men han har råd att fylla på barskåpet. Kanske anar han att det är något fel på drickandet, att det inte står rätt till, men han hör inga varningsklockor. Han har en bit kvar tills han gör bort sig på en konferens, ertappas med att smussla med sprit på jobbet, luktar bakfylla som slår ut det dyra rakvattnet. Allt det där kommer, men det kan dröja.
Någon annan är egen företagare, framgångsrik, inga yttre tecken på att något är fel. Han dricker varje dag. Hans fru får inte veta hur mycket, det döljer han, gömmer flaskor, smygsuper när tillfälle ges. Han är labil, humöret svänger, han bli rasande för minsta småsak. Det enda som lugnar ner honom är en drink och den tar han så gärna. Han vägrar att inse att något är fel, han dricker inte mer än andra, han är inte alkoholist, kommer aldrig att erkänna det. Inte ens när hans ansikte bär tydliga spår, små blodådror syns i huden särskilt vid näsan, under ögonen har han whiskypåsar, han är darrhänt och han behöver en sup direkt på morgonen, inte ens då tillstår han att han är alkoholist. Tills katastrofen oundvikligen inträffar.
Hon är i karriären, har ett toppjobb och tjänar mycket pengar. Hon har slutat gå på firmafester, hon rusar hem efter jobbet varje kväll och öppnar sin vinbox. Sen dåsar hon framför teven tills hon somnar och vaknar ruggig i vargtimmen. Hon använder alla trix för att det inte ska märkas, hon är specialist på att planera och genomföra sitt hemliga supande. Ingen anar något, ingen misstänker henne, den perfekta för att dricka för mycket. Hon går upp varje morgon extra tidigt för att utplåna alla spår av kvällens drickande.
Så ser oftast den typiske alkoholisten ut i vårt moderna samhälle. Alkoholism är inte självklart knuten till hemlöshet, fattigdom, utslagning. Den är snarare knuten till ångest, ensamhet, stress, umgängesvanor, det ljuva livet, ungdomligt oförstånd, gott om pengar, svåra motgångar. Det är inte på kläderna man kan bedöma om en person är alkoholist eller inte, det är på sättet att dricka.
Offer och oskyldig?
Medan jag skriver vacklar jag mellan känslor. Det är lätt att ibland se alkoholisten som ett oskyldigt offer för den dryckeskultur som råder i samhället. Eller betrakta alkoholisten som ett viljelöst vrak som saknar karaktär. Ingen bild stämmer naturligtvis. Jag kan bara rannsaka mig själv eftersom jag har min egen historia som material.
Självklart betraktar jag mig inte som ett viljelöst offer. Det var ingen som tvingade i mig vinet, jag drack själv. Jag kan tillstå att jag inte var medveten om faran och när jag började fundera över mitt drickande slog jag bekymmerslöst bort saken och byggde upp försvar och kom med undanflykter. Det var då redan för sent. Kanske var det för sent vid mitt första glas, jag vet inte. Jag vet inte om alkoholism är en defekt, en medfödd sjukdom eller om man kan skapa den genom ett måttlöst drickande. Kanske sjukdomen är en kombination av detta. Det överlåter jag åt experter att diskutera. Jag bara inser att alkoholen hade en stark lockelse för mig dels genom att den omgavs med mycken hysch-hysch, verkade vara en vuxen rit som man skulle invigas i och att den omgavs med festlighet och högtid.
Dryckesvanorna runt mig spelade en stor roll. Det skulle alltid vara vin på bordet vid alla träffar, alla var mycket generösa när det gällde vinkonsumtion och det flödade faktiskt vin i de kretsar jag umgicks. Det var ingen som höjde pekfingret eller surnade till och absolut ingen som varnade eller anmärkte. Vin och annan alkohol tillhörde umgängeslivet och det var undantag att någon drack ensam. Alkohol gjorde livet lättsammare, den gav glädje och avslappning och vi skrattade helt enkelt mer efter några glas. Det var oskyldigt, men något offer var jag inte.
Det hade knappast förändrat situationen om jag hade anat faran tidigt. Det härskade en överlägsen attityd mot nykterister och absolutister. De var stämplade som trista och torra och vem vill vara tråkig? Det var fortfarande litet av nyhetens behag över vinet på 80-talet, det ansågs kontinentalt att dricka vin som man gjorde i andra delar av Europa. Tidigare generationer var befriade från stränga alkoholregler och söp till i rena lyckan över att inte vara bevakade och efterhållna som småbarn. Svensken hade äntligen fått bli myndig och kunde dricka alkohol utan restriktioner.
Vad hade fått mig att upptäcka fällan jag var på väg in i? Jag funderar mycket över det. Vad skulle i dag kunna hindra det utbredda ungsomsfylleriet? Undervisning? Varningar? Förbud? Definitivt inte förbud. Det skulle bara väcka motstånd och ilska. Undervisning och varningar existerar redan och har inte den effekt vi önskar. Mitt enda förslag verkar litet naivt: idoler. Idoler som klart visar avståndstagande inför alkohol och droger. Idolerna hade stor roll vid introduktionen, kanske de också skulle spela en stor roll vid avvänjningen.
En vuxen alkoholist är sämre rustad. Den har sjunkit för djupt in i missbruket, har allt svårare att ta sig ur. Den gör sig likgiltig för vad folk tänker och tycker. Det är meningslöst att varna, förebrå, skälla ut, förakta. Alkoholen vinner ändå. På ett sätt är alkoholisten ett oskyldigt offer i det stadiet. Det finns inte mycket i den inre utrustningen som kan sättas emot, inte ens en stark vilja räcker. Elden brinner därinne och enda sättet att uthärda är att hälla mer bensin på brasan. Kanske går det för en icke-beroende att föreställa sig vilket helvete som har skapats i alkoholistens kropp, kanske inte.
Hjälpen finns inte inuti. Den måste komma utifrån på ett eller annat sätt. Steg för steg måste en alkoholist ta till sig sanningen om sig själv och sin sjukdom. Det är förmodligen meningslöst för anhöriga att lägga sig i saken, det brukar inte fungera. Anhöriga måste ha egen hjälp för att orka sin svåra situation. Alkoholism är en familjesjukdom brukar man säga, kretsen runt omkring blir involverad, men tillfrisknadet är främst en privatsak. En alkoholist som önskar sluta dricka behöver nästan alltid hjälp utifrån. Den finns bland annat i alkoholisternas egna led.
Botad blir man aldrig. Sjukdomen kan hållas i schack men vissa symtom hänger med till livets slut. Det måste man förstå både som sjuk och som anhörig. Suget efter alkohol kan vara en efterhängsen hotande parasit. Ibland håller den sig passiv, men kan när som helst vakna upp ur sin dvala och bita sig fast. Det liknar förloppet hos andra dödliga sjukdomar. De kan blossa upp igen efter åratals uppehåll. Så är det för alkoholismen också och kunskapen om det måste alla ta till sig. Att bli skakande förvånad eller djupt chockerad över en anhörigs återfall är fel reaktion, anser jag. Den är förståelig och mänsklig, men den är helt irrationell. Man måste vara beredd på att ett återfall tragiskt nog kan hända och det enda man som alkoholist kan göra är att försöka komma tillbaka till nykterhet så fort som möjligt. Som anhörig kan man förmodligen inte göra någonting alls.
På ett sätt är alkoholisten ett offer, det är ett hårt öde att drabbas av den sjukdomen. Livet och hela existensen är hotad, prognosen är usel, konsekvenserna kan vara katastrofala. Det är en sjukdom som skiljer sig på flera sätt från andra lika farliga - när viljan att sluta dricka och bli frisk vaknar hos patienten börjar möjligheten att besegra sjukdomen. Först då. Patienten behöver bara räcka ut sin hand och be om hjälp. Ingen annan dödlig sjukdom kan hejdas på det sättet.
Självklart betraktar jag mig inte som ett viljelöst offer. Det var ingen som tvingade i mig vinet, jag drack själv. Jag kan tillstå att jag inte var medveten om faran och när jag började fundera över mitt drickande slog jag bekymmerslöst bort saken och byggde upp försvar och kom med undanflykter. Det var då redan för sent. Kanske var det för sent vid mitt första glas, jag vet inte. Jag vet inte om alkoholism är en defekt, en medfödd sjukdom eller om man kan skapa den genom ett måttlöst drickande. Kanske sjukdomen är en kombination av detta. Det överlåter jag åt experter att diskutera. Jag bara inser att alkoholen hade en stark lockelse för mig dels genom att den omgavs med mycken hysch-hysch, verkade vara en vuxen rit som man skulle invigas i och att den omgavs med festlighet och högtid.
Dryckesvanorna runt mig spelade en stor roll. Det skulle alltid vara vin på bordet vid alla träffar, alla var mycket generösa när det gällde vinkonsumtion och det flödade faktiskt vin i de kretsar jag umgicks. Det var ingen som höjde pekfingret eller surnade till och absolut ingen som varnade eller anmärkte. Vin och annan alkohol tillhörde umgängeslivet och det var undantag att någon drack ensam. Alkohol gjorde livet lättsammare, den gav glädje och avslappning och vi skrattade helt enkelt mer efter några glas. Det var oskyldigt, men något offer var jag inte.
Det hade knappast förändrat situationen om jag hade anat faran tidigt. Det härskade en överlägsen attityd mot nykterister och absolutister. De var stämplade som trista och torra och vem vill vara tråkig? Det var fortfarande litet av nyhetens behag över vinet på 80-talet, det ansågs kontinentalt att dricka vin som man gjorde i andra delar av Europa. Tidigare generationer var befriade från stränga alkoholregler och söp till i rena lyckan över att inte vara bevakade och efterhållna som småbarn. Svensken hade äntligen fått bli myndig och kunde dricka alkohol utan restriktioner.
Vad hade fått mig att upptäcka fällan jag var på väg in i? Jag funderar mycket över det. Vad skulle i dag kunna hindra det utbredda ungsomsfylleriet? Undervisning? Varningar? Förbud? Definitivt inte förbud. Det skulle bara väcka motstånd och ilska. Undervisning och varningar existerar redan och har inte den effekt vi önskar. Mitt enda förslag verkar litet naivt: idoler. Idoler som klart visar avståndstagande inför alkohol och droger. Idolerna hade stor roll vid introduktionen, kanske de också skulle spela en stor roll vid avvänjningen.
En vuxen alkoholist är sämre rustad. Den har sjunkit för djupt in i missbruket, har allt svårare att ta sig ur. Den gör sig likgiltig för vad folk tänker och tycker. Det är meningslöst att varna, förebrå, skälla ut, förakta. Alkoholen vinner ändå. På ett sätt är alkoholisten ett oskyldigt offer i det stadiet. Det finns inte mycket i den inre utrustningen som kan sättas emot, inte ens en stark vilja räcker. Elden brinner därinne och enda sättet att uthärda är att hälla mer bensin på brasan. Kanske går det för en icke-beroende att föreställa sig vilket helvete som har skapats i alkoholistens kropp, kanske inte.
Hjälpen finns inte inuti. Den måste komma utifrån på ett eller annat sätt. Steg för steg måste en alkoholist ta till sig sanningen om sig själv och sin sjukdom. Det är förmodligen meningslöst för anhöriga att lägga sig i saken, det brukar inte fungera. Anhöriga måste ha egen hjälp för att orka sin svåra situation. Alkoholism är en familjesjukdom brukar man säga, kretsen runt omkring blir involverad, men tillfrisknadet är främst en privatsak. En alkoholist som önskar sluta dricka behöver nästan alltid hjälp utifrån. Den finns bland annat i alkoholisternas egna led.
Botad blir man aldrig. Sjukdomen kan hållas i schack men vissa symtom hänger med till livets slut. Det måste man förstå både som sjuk och som anhörig. Suget efter alkohol kan vara en efterhängsen hotande parasit. Ibland håller den sig passiv, men kan när som helst vakna upp ur sin dvala och bita sig fast. Det liknar förloppet hos andra dödliga sjukdomar. De kan blossa upp igen efter åratals uppehåll. Så är det för alkoholismen också och kunskapen om det måste alla ta till sig. Att bli skakande förvånad eller djupt chockerad över en anhörigs återfall är fel reaktion, anser jag. Den är förståelig och mänsklig, men den är helt irrationell. Man måste vara beredd på att ett återfall tragiskt nog kan hända och det enda man som alkoholist kan göra är att försöka komma tillbaka till nykterhet så fort som möjligt. Som anhörig kan man förmodligen inte göra någonting alls.
På ett sätt är alkoholisten ett offer, det är ett hårt öde att drabbas av den sjukdomen. Livet och hela existensen är hotad, prognosen är usel, konsekvenserna kan vara katastrofala. Det är en sjukdom som skiljer sig på flera sätt från andra lika farliga - när viljan att sluta dricka och bli frisk vaknar hos patienten börjar möjligheten att besegra sjukdomen. Först då. Patienten behöver bara räcka ut sin hand och be om hjälp. Ingen annan dödlig sjukdom kan hejdas på det sättet.
Skyll inte på mamman!
Skyll inte på mamman! Skyll på kulturen! Vår levnadskultur som har skapat fritt fram för att dricka alkohol i stora mängder när som helst, var som helst och hur som helst! Det är en ny kultur i Sverige, inte med många decenniers historia och det är kanske bara de senaste tjugo åren som alkoholintaget ökat och brett ut sig så att till och med gravida kvinnor dricker alkohol. Det var för de allra flesta otänkbart för bara något tiotal år sedan. Alla visste att det var tabu. En gravid kvinna visste att hon kunde skada sitt barn med alkohol och tobak. För det mesta var det ingen större försakelse att avstå varken från tobak eller alkohol. Av barn som är födda så sent som på 80-talet fick ytterst få alkohol via mammans blod. Det var undantag att en gravid kvinna drack och de som såg det spärrade upp ögonen av både förvåning och förskräckelse.
Vart tog den kunskapen vägen? Vem slutade att föra budskapet vidare? Alla blivande föräldrar får upplysningar om vad som är skadligt för deras väntade barn på mödravårdscentralerna. Är det bortglömda eller förträngda fakta är vi alla ansvariga för att de åter väcks till liv och präntas in i blivande mammor och pappor. Det här är ingen jämställdhetsfråga som det mesta tycks bli nuförtiden! Av lojalitet bör kanske också blivande pappor tänka sig för, det är så lätt att locka med sig någon annan att ta ett glas vin, dela på en öl. Det är inte OK för en gravid kvinna att dricka en endaste droppe alkohol eftersom allt hon tar in passerar det lilla barnet. Ska ett foster bli berusat? Vad innebär det? Att alkoholism grundläggs redan i fosterstadiet?
I SvD i dag finns att läsa om hur det ser ut i dag bland blivande mammor. De verkar inte vilja avstå från något som de brukar göra, använda eller syssla med för att de väntar barn. Vi kan dock inte lägga allt ansvar på dem. Alla måste inse att det är samhället som har luckrat upp gamla självklara regler och att strävan efter att alla ska ha samma rättigheter och samma möjligheter till och med går ut över ofödda barn. Vem för de oföddas talan? Mamman och pappan främst och missar de den viktiga insikten att alkohol skadar barnet, så måste andra gripa in och berätta det i klartext. Visa att det är inte ett glas vin den gravida kvinnan ska ha, det är mineralvatten eller juice!
Var åttonde kvinna fortsätter att dricka alkohol under graviditeten, uppger tidningen som hämtat uppgifterna från en studie över mer än 1000 kvinnor i Stockholm. Mer än 15 procent av dem gör det i så stor mängd att det ger barnet skador. De föder ett barn som de gett allvarliga handikapp genom sitt drickande, till exempel begåvningshandikapp, missbildningar på hjärtat, skadat nervsystem.
Några av de här mammorna är alkoholister och har svåra missbruksproblem, men förmodligen inte samtliga. De dricker av okunnighet, nonchalans eller socialt tryck - de har inte tagit emot den upplysning varje förälder får på mödravårdscentralerna. De har inte fått den kunskap som generationer av kvinnor före dem haft med sig som nedärvd kunskap: blivande mammor dricker inte alkohol. Punkt och slut.
Gravida fortsätter dricka
Vart tog den kunskapen vägen? Vem slutade att föra budskapet vidare? Alla blivande föräldrar får upplysningar om vad som är skadligt för deras väntade barn på mödravårdscentralerna. Är det bortglömda eller förträngda fakta är vi alla ansvariga för att de åter väcks till liv och präntas in i blivande mammor och pappor. Det här är ingen jämställdhetsfråga som det mesta tycks bli nuförtiden! Av lojalitet bör kanske också blivande pappor tänka sig för, det är så lätt att locka med sig någon annan att ta ett glas vin, dela på en öl. Det är inte OK för en gravid kvinna att dricka en endaste droppe alkohol eftersom allt hon tar in passerar det lilla barnet. Ska ett foster bli berusat? Vad innebär det? Att alkoholism grundläggs redan i fosterstadiet?
I SvD i dag finns att läsa om hur det ser ut i dag bland blivande mammor. De verkar inte vilja avstå från något som de brukar göra, använda eller syssla med för att de väntar barn. Vi kan dock inte lägga allt ansvar på dem. Alla måste inse att det är samhället som har luckrat upp gamla självklara regler och att strävan efter att alla ska ha samma rättigheter och samma möjligheter till och med går ut över ofödda barn. Vem för de oföddas talan? Mamman och pappan främst och missar de den viktiga insikten att alkohol skadar barnet, så måste andra gripa in och berätta det i klartext. Visa att det är inte ett glas vin den gravida kvinnan ska ha, det är mineralvatten eller juice!
Var åttonde kvinna fortsätter att dricka alkohol under graviditeten, uppger tidningen som hämtat uppgifterna från en studie över mer än 1000 kvinnor i Stockholm. Mer än 15 procent av dem gör det i så stor mängd att det ger barnet skador. De föder ett barn som de gett allvarliga handikapp genom sitt drickande, till exempel begåvningshandikapp, missbildningar på hjärtat, skadat nervsystem.
Några av de här mammorna är alkoholister och har svåra missbruksproblem, men förmodligen inte samtliga. De dricker av okunnighet, nonchalans eller socialt tryck - de har inte tagit emot den upplysning varje förälder får på mödravårdscentralerna. De har inte fått den kunskap som generationer av kvinnor före dem haft med sig som nedärvd kunskap: blivande mammor dricker inte alkohol. Punkt och slut.
Gravida fortsätter dricka
Döden i Finland
Den offentliga statistik för 2005 som presenterades nyligen visar att alkohol är den främsta dödsorsaken i Finland. Alkohol orsakar fler dödsfall bland män än hjärt- och kärlsjukdomar. Alkohol är den näst vanligaste dödsorsaken bland kvinnor där bara bröstcancer tar fler liv årligen.
Det är inte bland de allra äldsta alkoholen skördar flest liv. Finländska män i åldrarna mellan 45 och 59 år stod för omkring hälften av alla dödsfall orsakade av alkohol det året. Genomsnittskonsumtionen har ökat från 7,7 liter alkohol 2003 till 10,5 liter år 2005.
Det är inte bland de allra äldsta alkoholen skördar flest liv. Finländska män i åldrarna mellan 45 och 59 år stod för omkring hälften av alla dödsfall orsakade av alkohol det året. Genomsnittskonsumtionen har ökat från 7,7 liter alkohol 2003 till 10,5 liter år 2005.
En tanke slog mig
Det kanske är så här: Staten måste medvetet kalkylera att en del av befolkningen inte tål de varor som säljs på Systemet. Om de inte sålde skulle folk bränna hemma och få i sig en massa finkel som förutom att den ledde till alkoholskador också gav en massa andra biverkningar. Samtidigt gav man fritt fram åt alla smugglare och alla pengar hamnade i bovarnas fickor. Staten är ingen bov. Staten är Staten.
Risken att var tionde vuxen svensk är på dojan varje dag, att 16000 kör rattfulla varje dag och inte kan jobba särskilt effektivt får man ta. Att några dessutom slår ihjäl en kompis eller sambo får man också ta. Att en del måste misshandla andra för dom blir så arga för att deras favoritlag inte vann får man också ta. Att en del tar livet av sig i fyllan får man också ta. Sen måste man kalkylera med att det blir en massa jobb av alla alkisar och det kommer aldrig att ta slut. Priset på alkoholen är såpass högt att det räcker till sjukvård och något måste ändå folk dö av. Så är det nog.
Om man inte säljer tillräckligt mycket alkohol blir det arbetslöshet i Frankrike och de andra länderna där det växer druvor. Och till och mer här eftersom vi har en del tillverkning hemmavid. Handelsförbindelserna med övriga Europa skulle bli skraltiga. Vi kan ju inte importera en massa ost bara!
Forskningen kring alkoholskador är bra för samvetet, att ingen har kommit på något effektivt botemedel är egentligen också bra för vad skulle läkemedelsindustrin som tillverkar medicin som ska avhjälpa sug då syssla med. De gör dessutom en massa huvudvärkstabletter att sälja till alla som är bakis.
Eller också är det så att alla är mer eller mindre alkisar, det finns en massa kvarts- och halvalkisar bland läkare och socialarbetare och sjukvårdspersonal och politiker och dom vill absolut inte att någon ska börja rota i det där. Dom har också bråttom hem för att smyga i sig den lilla drinken bakom gardinerna. Det vore pinsamt om någon började rota i problemet. Därför glömmer man att det är ett problem. Så länge vi har gubbarna på bänken så är dom liksom alibi för oss andra, vi som har råd att dricka fina sorter och råd att lägga in oss på avgiftning och klinik om det blir kris.
Det går inte att föreställa sig en enda fest utan alkohol. Vad skulle folk göra om de inte fick gratis sprit på representation? En nobelfest utan alkohol? En studentskíva utan, ett bröllop utan, en femtioårsmiddag? En midsommar? Nejmen, det går bara inte. Att en del inte kan sköta spriten är deras eget bekymmer. Det vore alltför trist om det inte skulle gå att få lite att dricka att lätta upp stämningen med. En firmafest utan alkohol? Det vore absurt! Förresten skulle det inte bli några firmafester eller kickoffer då.
Tänk sådana tokiga tankar man kan få. Tur att det inte är på det sättet. Tur att allt fortsätter precis som förut. Man får väl köra med lite undervisning i skolorna.
Risken att var tionde vuxen svensk är på dojan varje dag, att 16000 kör rattfulla varje dag och inte kan jobba särskilt effektivt får man ta. Att några dessutom slår ihjäl en kompis eller sambo får man också ta. Att en del måste misshandla andra för dom blir så arga för att deras favoritlag inte vann får man också ta. Att en del tar livet av sig i fyllan får man också ta. Sen måste man kalkylera med att det blir en massa jobb av alla alkisar och det kommer aldrig att ta slut. Priset på alkoholen är såpass högt att det räcker till sjukvård och något måste ändå folk dö av. Så är det nog.
Om man inte säljer tillräckligt mycket alkohol blir det arbetslöshet i Frankrike och de andra länderna där det växer druvor. Och till och mer här eftersom vi har en del tillverkning hemmavid. Handelsförbindelserna med övriga Europa skulle bli skraltiga. Vi kan ju inte importera en massa ost bara!
Forskningen kring alkoholskador är bra för samvetet, att ingen har kommit på något effektivt botemedel är egentligen också bra för vad skulle läkemedelsindustrin som tillverkar medicin som ska avhjälpa sug då syssla med. De gör dessutom en massa huvudvärkstabletter att sälja till alla som är bakis.
Eller också är det så att alla är mer eller mindre alkisar, det finns en massa kvarts- och halvalkisar bland läkare och socialarbetare och sjukvårdspersonal och politiker och dom vill absolut inte att någon ska börja rota i det där. Dom har också bråttom hem för att smyga i sig den lilla drinken bakom gardinerna. Det vore pinsamt om någon började rota i problemet. Därför glömmer man att det är ett problem. Så länge vi har gubbarna på bänken så är dom liksom alibi för oss andra, vi som har råd att dricka fina sorter och råd att lägga in oss på avgiftning och klinik om det blir kris.
Det går inte att föreställa sig en enda fest utan alkohol. Vad skulle folk göra om de inte fick gratis sprit på representation? En nobelfest utan alkohol? En studentskíva utan, ett bröllop utan, en femtioårsmiddag? En midsommar? Nejmen, det går bara inte. Att en del inte kan sköta spriten är deras eget bekymmer. Det vore alltför trist om det inte skulle gå att få lite att dricka att lätta upp stämningen med. En firmafest utan alkohol? Det vore absurt! Förresten skulle det inte bli några firmafester eller kickoffer då.
Tänk sådana tokiga tankar man kan få. Tur att det inte är på det sättet. Tur att allt fortsätter precis som förut. Man får väl köra med lite undervisning i skolorna.
Den ensamma sjukdomen
Jag kämpade länge i ensam tystnad mot min sjukdom och jag förstod inte varför jag inte lyckades bli nykter. Jag misslyckades varje gång. Jag borde ha haft en manual som berättade för mig hur jag skulle göra. Jag kunde kämpa ensam men inte segra ensam! Jag var envis, van att det jag bestämde mig för genomförde jag också. Det var bara den här saken jag inte rådde på. Mitt alkoholmissbruk kunde jag inte hejda, jag var fast och det blev värre och värre. Det fanns ingen manual att tillgå, jag hade ingen jag kunde prata med. Skammen var pinsam, jag skämdes och mörkade hur mycket jag drack. Det var en pina att försöka dölja min konsumtion och alla tankar kretsade kring vin och annan alkohol.
Man går inte gärna till någon familjemedlem eller vän och berättar om sitt alkoholberoende. Jag kunde inte göra det i alla fall. Vi talade aldrig om det. Ingen sa något till mig och hade någon gjort det hade jag förstås reagerat våldsamt med vrede och förnekelse och bett vederbörande att sköta sina egna affärer.
Alkoholister behandlas som forna tiders spetälska. Ingen annan dödlig sjukdom i vår civilisation omges med så mycket förakt, förnekelse och förebråelser. Det skulle vara otänkbart att andra dödssjuka i slutstadiet förvisades till städernas parker för att där sköta sig själva fram till döden. Att de skulle vara hemlösa, utblottade och få sova i trappuppgångar och utsättas för olyckor, våld, mord och kriminalitet skulle vara oacceptabelt. Jag tänker mig ett hospis för alkoholister i slutstadiet. Värme, tysta rum där ångesten dämpas med mediciner och - om inget annat hjälper - alkohol. Vad kan man göra för en döende människa? Kan man be den dra åt helvete med sitt ynkliga liv?
Sjukdomen har ett frånstötande förlopp. Den anses vara den sjukes eget ansvar, både att den uppträtt och att den fortskrider. En alkoholist blir stökig, aggressiv, kan inte fungera hygieniskt, har ingen stadga, är oberäknelig, onåbar i en del fall, med andra ord en alkoholist i slutstadiet är en motbjudande varelse och blir övergiven. Även av ett samhälle som annars vårdar och daltar med sina medborgare in absurdum. Alkoholism är det stora undantaget. Där slutar den officiella medmänskligheten. Den har ingen plats bland fyllon, spyor och pisslukt. Missbrukare sköte sig själva så gott de kan. Det är frivilliga hjälpinsatser som gäller missbrukare. Det är förvånansvärt tyst om vad som sker och kommer att ske bland de allt yngre skaror som blir alkoholister.
Slöddret och skarnet som poeten sjunger om kan vi alla studera i parkerna, där visas öppet hur sjukdomen fungerar. Men det är inte där de flesta alkoholister håller till. Den största skaran sitter hemma i sina lyor med nedfällda persienner och super skallen av sig i ensamhet. De har slutat fungera socialt, de går på sparlåga och isolerar sig mer och mer. Det finns ingen egentlig vård annat än snabb avgiftning och så ut igen i kylan med några recept och avtalad tid hos beroendemottagningen. Alla gör så gott de kan. Jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att alkoholism är en gömd och glömd sjukdom.
Överdrift? Jag skulle önska det, men tyvärr. Det kanske till och med är en förskönad bild. Under mina möten den senaste tiden har jag hört mängder av unga och medelålders män och kvinnor berätta att de ville ta livet av sig i sin nöd. De orkade inte dricka mer, de orkade inte leva, de såg ingen utväg. De var inga utsorterade trashankar som levde utomhus i Socitetsparken, de var alldeles vanliga människor men utan förmåga att hantera alkohol. De var - liksom jag en gång - fyllda av en sådan mörk förtvivlan att de inte såg någon ljusning och inte längre orkade leva. De valde lyckligtvis en annan utväg: nykterhet genom en självhjälpsgrupp och stöd av andra alkoholister. De kunde rädda sig, det var inte för sent. För andra slutar det inte lyckligt. Vi alla känner eller känner till någon vars liv slutade tragiskt pga alkoholmissbruk.
Man går inte gärna till någon familjemedlem eller vän och berättar om sitt alkoholberoende. Jag kunde inte göra det i alla fall. Vi talade aldrig om det. Ingen sa något till mig och hade någon gjort det hade jag förstås reagerat våldsamt med vrede och förnekelse och bett vederbörande att sköta sina egna affärer.
Alkoholister behandlas som forna tiders spetälska. Ingen annan dödlig sjukdom i vår civilisation omges med så mycket förakt, förnekelse och förebråelser. Det skulle vara otänkbart att andra dödssjuka i slutstadiet förvisades till städernas parker för att där sköta sig själva fram till döden. Att de skulle vara hemlösa, utblottade och få sova i trappuppgångar och utsättas för olyckor, våld, mord och kriminalitet skulle vara oacceptabelt. Jag tänker mig ett hospis för alkoholister i slutstadiet. Värme, tysta rum där ångesten dämpas med mediciner och - om inget annat hjälper - alkohol. Vad kan man göra för en döende människa? Kan man be den dra åt helvete med sitt ynkliga liv?
Sjukdomen har ett frånstötande förlopp. Den anses vara den sjukes eget ansvar, både att den uppträtt och att den fortskrider. En alkoholist blir stökig, aggressiv, kan inte fungera hygieniskt, har ingen stadga, är oberäknelig, onåbar i en del fall, med andra ord en alkoholist i slutstadiet är en motbjudande varelse och blir övergiven. Även av ett samhälle som annars vårdar och daltar med sina medborgare in absurdum. Alkoholism är det stora undantaget. Där slutar den officiella medmänskligheten. Den har ingen plats bland fyllon, spyor och pisslukt. Missbrukare sköte sig själva så gott de kan. Det är frivilliga hjälpinsatser som gäller missbrukare. Det är förvånansvärt tyst om vad som sker och kommer att ske bland de allt yngre skaror som blir alkoholister.
Slöddret och skarnet som poeten sjunger om kan vi alla studera i parkerna, där visas öppet hur sjukdomen fungerar. Men det är inte där de flesta alkoholister håller till. Den största skaran sitter hemma i sina lyor med nedfällda persienner och super skallen av sig i ensamhet. De har slutat fungera socialt, de går på sparlåga och isolerar sig mer och mer. Det finns ingen egentlig vård annat än snabb avgiftning och så ut igen i kylan med några recept och avtalad tid hos beroendemottagningen. Alla gör så gott de kan. Jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att alkoholism är en gömd och glömd sjukdom.
Överdrift? Jag skulle önska det, men tyvärr. Det kanske till och med är en förskönad bild. Under mina möten den senaste tiden har jag hört mängder av unga och medelålders män och kvinnor berätta att de ville ta livet av sig i sin nöd. De orkade inte dricka mer, de orkade inte leva, de såg ingen utväg. De var inga utsorterade trashankar som levde utomhus i Socitetsparken, de var alldeles vanliga människor men utan förmåga att hantera alkohol. De var - liksom jag en gång - fyllda av en sådan mörk förtvivlan att de inte såg någon ljusning och inte längre orkade leva. De valde lyckligtvis en annan utväg: nykterhet genom en självhjälpsgrupp och stöd av andra alkoholister. De kunde rädda sig, det var inte för sent. För andra slutar det inte lyckligt. Vi alla känner eller känner till någon vars liv slutade tragiskt pga alkoholmissbruk.
Förlåt, förlåt, förlåt!
Jag bar mig åt som en idiot! Jag var full, men det är ingen bra förklaring. Jag gillade inte dig, du passade inte in i min stil. Jag irriterade mig varje gång du hördes av. Jag orkade inte lyssna på dig för du sa inget som jag tyckte var intressant. Visst - jag är en egoist, ett jättestort ego på två ben, ungefär som en sån där huvudfoting som småbarn ritar. Det är bara jag som räknas. Jag är stor och stark och kan allt. Jag tycker att jag vet bäst. Sen när du ringde och frågade om hans första frus telefonnummer blev jag förbannad och skulle ringa och tala om för dig att det finns telefonkataloger om man är för snål för att ringa 118 118. Men då satte din jävla telefonsvarare igång och jag blev ännu mer förbannad när jag hörde din släpiga röst. Har du lyssnat på dig själv nån gång? Du låter inte klok i det där meddelandet, du kan reta gallfeber på vem som helst.
Så när jag skulle lägga på kom det där pipet och jag skällde ut dig rakt in i luren. Hur smart var det? Fatta att jag var full. Jag var full och förbannad och tyckte att du var en jävla typ, så jag tog i ordentligt. Du har det där meddelandet kvar på band. Jag är smart va? Du kan spela upp det om du vill för vem som helst. Du skrev ett spydigt brev och jag svarade. Sen blev det frost i kommunikationen. Det är ett tag sen nu. Jag saknar inte dig. Men det kanske är meningen att jag ska be dig om ursäkt för att jag skällde i telefonsvararen. Är det på en sån sak min nykterhet hänger så gör jag det förstås. Jag ska bara försöka att mena det också. Men du, jag är inte redo än... Jag får samla ihop lite mera mod.
Så när jag skulle lägga på kom det där pipet och jag skällde ut dig rakt in i luren. Hur smart var det? Fatta att jag var full. Jag var full och förbannad och tyckte att du var en jävla typ, så jag tog i ordentligt. Du har det där meddelandet kvar på band. Jag är smart va? Du kan spela upp det om du vill för vem som helst. Du skrev ett spydigt brev och jag svarade. Sen blev det frost i kommunikationen. Det är ett tag sen nu. Jag saknar inte dig. Men det kanske är meningen att jag ska be dig om ursäkt för att jag skällde i telefonsvararen. Är det på en sån sak min nykterhet hänger så gör jag det förstås. Jag ska bara försöka att mena det också. Men du, jag är inte redo än... Jag får samla ihop lite mera mod.
Ja, jag vet!
Ja, jag vet att jag drack för mycket! Jag vet det! Sluta tjata! Jag håller mig nykter just nu, räcker inte det? Ja, ja, ja! Jag känner mig ledsen. Jag skulle vilja dricka ett glas vin. Fattar du det? Jag skulle vilja dricka som du och alla andra kloka duktiga människor som vet hur de ska uppföra sig och har vett att sluta i tid. Men jag kan inte! Jag vill, men jag kan inte! Är du nöjd nu?
Jag är inte någon ängel, inget helgon, inte någon som sitter inne med svaret på alla frågor! Jag är en alldeles vanlig människa gjord av samma lera som du! Jag bara inte kan dricka som andra människor. Jag går under om jag dricker. Trots att jag vet det längtar jag ibland efter att dricka. Förr kunde jag inte stå emot. Jag drack varje dag. Jag kan inte lova att aldrig mer dricka. Det går inte att ge sådana löften! Jag ska försöka, jag arbetar med det, jag vill så gärna fortsätta vara nykter. Om jag inte kan hålla mig nykter, vad ska jag göra då? Vad ska du göra?
Jag ber till gud om hjälp, jag går på möten, jag läser böckerna, jag arbetar i programmet! Ändå kan jag känna suget efter alkohol. Det kan komma överraskande som en örfil. Jag blir helt knäsvag och skräckslagen. Jag var så van vid att alltid dricka ett glas när något kändes ledsamt, när något skulle firas, när jag kände mig ensam. Tror du att suget går över som när man släcker en lampa? Fattar du ingenting?
Jag kommer aldrig mer att kunna dricka. Hör du skillnaden? Jag säger inte ”Jag kommer aldrig mer att dricka”. Jag kommer aldrig mer att k-u-n-n-a dricka. Gör jag det öppnar jag helvetets port igen precis som förra gången. Ändå öppnade jag den då. Jag orkade inte stå emot. Nu är jag starkare. Jag gör rätt den här gången. Det är 100% som gäller, inte 99.99. Jag kollar allting - läser på varje förpackning. Bara misstanken att något skulle innehålla alkohol gör att jag avstår. Det kanske är löjligt, för när besattheten slår till finns det inga hinder, tankarna ligger då stilla som en segelbåt i bleke, allt upphör och viljan är den sista vindpusten som drar bort över fjärden. Då är jag förlorad.
Tror du inte att jag vet allt det där? Självklart vet jag det. Jag är alkoholist men ingen idiot. Jag har fortfarande vettet i behåll. Jag försöker ändra mig, jag gör det. Förut försökte jag ändra världen för det var den det var fel på! Nu inser jag att jag måste ändra mig själv, det är mig det är fel på. Kan du inte glömma det gamla nu? Kan du inte överse med det? Jag ber dig. Jag har en sjukdom som det inte finns någon bot för. Den har dålig diagnos. Den tär på min själ och mitt känsloliv. Den fräter mig inifrån. Den gör mig äcklig och motbjudande. Jag är en människa! Jag försöker bli en nykter människa, jag kämpar varje dag fast det kanske inte syns. Snälla du, förlåt.
Jag är inte någon ängel, inget helgon, inte någon som sitter inne med svaret på alla frågor! Jag är en alldeles vanlig människa gjord av samma lera som du! Jag bara inte kan dricka som andra människor. Jag går under om jag dricker. Trots att jag vet det längtar jag ibland efter att dricka. Förr kunde jag inte stå emot. Jag drack varje dag. Jag kan inte lova att aldrig mer dricka. Det går inte att ge sådana löften! Jag ska försöka, jag arbetar med det, jag vill så gärna fortsätta vara nykter. Om jag inte kan hålla mig nykter, vad ska jag göra då? Vad ska du göra?
Jag ber till gud om hjälp, jag går på möten, jag läser böckerna, jag arbetar i programmet! Ändå kan jag känna suget efter alkohol. Det kan komma överraskande som en örfil. Jag blir helt knäsvag och skräckslagen. Jag var så van vid att alltid dricka ett glas när något kändes ledsamt, när något skulle firas, när jag kände mig ensam. Tror du att suget går över som när man släcker en lampa? Fattar du ingenting?
Jag kommer aldrig mer att kunna dricka. Hör du skillnaden? Jag säger inte ”Jag kommer aldrig mer att dricka”. Jag kommer aldrig mer att k-u-n-n-a dricka. Gör jag det öppnar jag helvetets port igen precis som förra gången. Ändå öppnade jag den då. Jag orkade inte stå emot. Nu är jag starkare. Jag gör rätt den här gången. Det är 100% som gäller, inte 99.99. Jag kollar allting - läser på varje förpackning. Bara misstanken att något skulle innehålla alkohol gör att jag avstår. Det kanske är löjligt, för när besattheten slår till finns det inga hinder, tankarna ligger då stilla som en segelbåt i bleke, allt upphör och viljan är den sista vindpusten som drar bort över fjärden. Då är jag förlorad.
Tror du inte att jag vet allt det där? Självklart vet jag det. Jag är alkoholist men ingen idiot. Jag har fortfarande vettet i behåll. Jag försöker ändra mig, jag gör det. Förut försökte jag ändra världen för det var den det var fel på! Nu inser jag att jag måste ändra mig själv, det är mig det är fel på. Kan du inte glömma det gamla nu? Kan du inte överse med det? Jag ber dig. Jag har en sjukdom som det inte finns någon bot för. Den har dålig diagnos. Den tär på min själ och mitt känsloliv. Den fräter mig inifrån. Den gör mig äcklig och motbjudande. Jag är en människa! Jag försöker bli en nykter människa, jag kämpar varje dag fast det kanske inte syns. Snälla du, förlåt.
Sluta dricka eller sluta dricka
Alla mina löften och beslut var förgäves. Att jag lovat mig själv på morgonen att jag aldrig mer skulle dricka var ett löfte jag inte kunde hålla. Det var nästan glömt när kvällen kom. Jag bestämde så mycket. Jag planerade så mycket. Drickat kom alltid i vägen. Jag drack före festen så att jag inte kunde gå på festen. Jag drack efter festen för att jag inte hade fått tillräckligt på festen. Jag smög i mig ett extra glas när jag trodde ingen skulle se. Jag svärmade som en äcklig fluga runt baren när det serverades gratis drinkar. Jag smög alltid till mig ett glas till och ett glas till... Jag märkte inte att folk gick hem. Det fanns vin kvar och jag hade inte fått nog.
Mitt uppträdande var typiskt för en alkoholist. Diagnosen kunde vem som helst med lite kännedom om alkoholbeteende ställa. Det var egentligen bara jag som ingenting fattade utan bekymmerslöst fortsatte på min livsfarliga väg. Jag led alla kval men jag kunde inte sluta det förödande drickandet. Allting pekade på att det skulle gå åt helvete. Det blev en plågsamt utdragen process. De sista åren jag drack gick jag omkring som i en dimma. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Mitt sinne var härjat av en farsot, jag hade inte normala känslor och reaktioner. Öknen bredde ut sig.
I ett sådant tillstånd finns det två alternativ: att sluta dricka och att sluta dricka. Det ena sättet att sluta är att ta livet av sig. Antingen själv eller låta brännvinet göra det. Det andra sättet är att erkänna sitt nederlag och söka hjälp. Det är den bästa åtgärden för att sluta dricka, för hur länge man än supit så finns det alltid en bit liv kvar att leva och varför inte unna sig några bra år före döden som oundvikligen kommer i alla fall. Med nykterhet kan det bli en hel rad år med kvalitet och innehåll.
Det är bara att svälja det lilla motstånd som eventuellt finns kvar, ta mod till sig och gå till ett möte hos en självhjälpsgrupp. Den som går dit behöver inte ens vara nykter, men du kan försöka dyka upp någotsånär klar i knoppen. Lyssna och lyssna. Du kanske aldrig har hört alkoholister prata när dom är nyktra. Borta är allt lallande och babblande. Du tror knappt varken öron eller ögon. Låt dig bli övertygad om att det går att sluta dricka med hjälp av andra alkoholister och ett program som finns. Gör som dom säger. Det är ingen kurs för att lära sig dricka normalt och du får inget diplom. Du behöver inte sluta gå till din beroendemottagning eller alkoholläkare om du anlitar dem. Det går alldeles utmärkt att kombinera alla metoder. Det är nyttigt och stimulerande att träffa andra alkisar. De fattar vad man pratar om och ingen höjer på ögonbrynen och ojar sig. Det finns inga typ morsor och sambos där som ska tala om för dig hur du ska göra och ingen förebrår dig om du inte orkar fortsätta vara nykter.
Men vad har du för val? Sluta dricka eller sluta dricka?
Mitt uppträdande var typiskt för en alkoholist. Diagnosen kunde vem som helst med lite kännedom om alkoholbeteende ställa. Det var egentligen bara jag som ingenting fattade utan bekymmerslöst fortsatte på min livsfarliga väg. Jag led alla kval men jag kunde inte sluta det förödande drickandet. Allting pekade på att det skulle gå åt helvete. Det blev en plågsamt utdragen process. De sista åren jag drack gick jag omkring som i en dimma. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Mitt sinne var härjat av en farsot, jag hade inte normala känslor och reaktioner. Öknen bredde ut sig.
I ett sådant tillstånd finns det två alternativ: att sluta dricka och att sluta dricka. Det ena sättet att sluta är att ta livet av sig. Antingen själv eller låta brännvinet göra det. Det andra sättet är att erkänna sitt nederlag och söka hjälp. Det är den bästa åtgärden för att sluta dricka, för hur länge man än supit så finns det alltid en bit liv kvar att leva och varför inte unna sig några bra år före döden som oundvikligen kommer i alla fall. Med nykterhet kan det bli en hel rad år med kvalitet och innehåll.
Det är bara att svälja det lilla motstånd som eventuellt finns kvar, ta mod till sig och gå till ett möte hos en självhjälpsgrupp. Den som går dit behöver inte ens vara nykter, men du kan försöka dyka upp någotsånär klar i knoppen. Lyssna och lyssna. Du kanske aldrig har hört alkoholister prata när dom är nyktra. Borta är allt lallande och babblande. Du tror knappt varken öron eller ögon. Låt dig bli övertygad om att det går att sluta dricka med hjälp av andra alkoholister och ett program som finns. Gör som dom säger. Det är ingen kurs för att lära sig dricka normalt och du får inget diplom. Du behöver inte sluta gå till din beroendemottagning eller alkoholläkare om du anlitar dem. Det går alldeles utmärkt att kombinera alla metoder. Det är nyttigt och stimulerande att träffa andra alkisar. De fattar vad man pratar om och ingen höjer på ögonbrynen och ojar sig. Det finns inga typ morsor och sambos där som ska tala om för dig hur du ska göra och ingen förebrår dig om du inte orkar fortsätta vara nykter.
Men vad har du för val? Sluta dricka eller sluta dricka?
Morgonens löften
Det här är just en sådan morgon då det var som värst. Även om söndagskvällen blev ganska måttlig låg hela helgens drickande bakom och påverkade så att jag kände mig rutten. Det var trögt och vidrigt att komma upp och starta dagen. Jag sov fem minuter i taget så länge det alls gick. Sen blev det en himla fart. Jag satte på autopiloten och hade snitslad bana mellan morgonbestyren. Jag förbannade mig själv för min dumhet att sitta uppe så länge och dricka de där sista glasen. Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig dricka mer.
Nu får det vara slut, sa jag och tog tandborsten ur mun. Nu ska jag sluta! Inte ett glas till! Jag spottade med eftertryck och gurglade för att försöka få bort den otäcka känslan i halsen. Jag mådde pyton. Det hjälpte med hett kaffe och sen rökte jag min morgoncigarrett medan jag sprang till bussen. Jag var inte borta en enda dag från jobbet pga av att jag var bakis. Jag blev som en maskin, jag gick till arbetet och gjorde mitt jobb, sen åkte jag hem i brådska till min vinflaska. Klockan sex satt jag och dåsade med det första glaset vin.
Jag var fast besluten att sluta dricka varje sådan hemsk morgon. Det var omöjligt att fortsätta så här. Jag brukade alltid driva igenom mina projekt, det kunde inte vara svårt att sluta dricka när jag väl hade bestämt mig. Jag såg noga till att det inte fanns något vin hemma till kvällen. Nu skulle jag börja ett nytt liv! När jag kom hem kände jag en stark lust att ta ett glas och bara ett, sluta så där tvärt kanske inte gick. Jag skulle kanske minska ner lite först. Nu när jag vet hur min alkoholism fungerar fattar jag att det där snacket var totalt meningslöst. Det gick inte för mig att trappa ner drickandet. Jag måste sluta helt från dag ett.
Hemma den kvällen vankade jag runt som en osalig ande. Jag letade efter någon flaska som jag glömt, någon skvätt som jag kunde dämpa min törst och ångest med. Men nej, i en alkoholists hem brukar det inte finnas några flaskor med skvättar kvar, särskilt inte en måndag. Det hände många gånger att jag sprang ut när det var en kvart kvar till stängningsdags för att köpa en flaska så att jag skulle uthärda kvällen. Så illa var det.
Hann jag inte till Systemet gick jag till pizzerian och tog in en karaff rödtjut. Ibland en till. Sen kunde jag gå hem och känna mig relativt lugn, men riktigt idealiskt var det inte. Jag hade passerat det stadium då jag kunde kontrollera mitt drickande. Jag hade noll koll. Jag var rastlös och ilsken när jag inte fick lugna ner mig med alkohol, jag hade behov av daglig konsumtion för att hålla mig lugn. Ändå var lugn det minsta jag var. Jag var irriterad, otålig, kunde brusa upp för småsaker, jag var helt enkelt en typisk alkis. Min alkoholism visade sig främst som ett lågvattenmärke vad gäller humöret. Jag var i ständig abstinens och retlig - medicinen hette vin, men jag hade mitt schema: ingen alkohol förrän jag kom hem efter jobbet. Då blev det desto mer.
Efter en längre tids drickande fungerade inte min ”medicin” längre. Jag behövde mer och mer för att nå effekt, jag blev inte garanterat lugn eller glad, jag kunde bli arg, förtvivlad, ledsen, jag ökade min känsla av sorg och bitterhet genom att dricka mer och mer. Bara enstaka gånger var det fortfarande roligt och lättsamt att dricka. För det mesta var det ensamt och tungt, det blev ett tvång. Jag var fast. Jag ville sluta. Jag sa det till mig själv varje sådan här måndagsmorgon. Nu ska jag sluta! Jag ska aldrig dricka mer!
Jag inbillade mig att det bara var att sätta korken i flaskan och så var den saken klar. Jag hade samma uppfattning som de flesta har - det är bara att sluta dricka! Jag visste inte heller att alkoholism är en lömsk sjukdom och att det är nästan omöjligt att sluta på egen hand. En alkoholist måste ha hjälp för att kunna sluta. Det finns olika sätt att skaffa hjälp, en del metoder fungerar inte för alla, andra kan aldrig komma till ro. De super helt enkelt ihjäl sig. Så slutar dödliga sjukdomar och alkoholism är en sådan sjukdom.
Morgonens löften hade bleknat på kvällen. Kanske jag till och med glömt att jag sagt mig att jag skulle sluta. Åtminstone var jag inte beredd just då. Kanske senare, men inte nu för jag mådde så extra dåligt och kände sådan stark ångest och förresten var det nog inte så farligt. Jag var i själva verket inte i farozonen. Självförnekelsen blossade alltid upp efter mina svikna löften om att sluta. Jag blånekade för mig själv och lurade mig själv att tro att det var möjligt att sluta någon gång, fast inte just i dag. Aldrig just i dag.
När kvällen kom blev jag lika packad som vanligt. Mina löften och goda föresatser var glömda, jag sköljde ner de sista betänkligheterna med det första glaset. Jag är alkoholist och som alkoholist har jag ingen kontroll. Jag förnekade mina problem så länge det gick och blev expert på att smussla, planera, fixa fester, ordna tillfällen att dricka. Utan vin skulle livet vara värdelöst och grått, det var min fasta övertygelse. Än så länge hade jag inga fysiska konsekvenser, min hälsa var god och jag märkte inte att mitt sinne och mitt inre förändrades. Det händer någonting inuti en människa som dricker. När processen hade pågått en längre tid kändes det som om jag var svart inuti, mitt blod var svart, mina tankar och känslor var svarta. Glädjen hade dött, jag såg ingen ljusning. Jag behövde hjälp men visste inte var jag skulle få den.
Nu får det vara slut, sa jag och tog tandborsten ur mun. Nu ska jag sluta! Inte ett glas till! Jag spottade med eftertryck och gurglade för att försöka få bort den otäcka känslan i halsen. Jag mådde pyton. Det hjälpte med hett kaffe och sen rökte jag min morgoncigarrett medan jag sprang till bussen. Jag var inte borta en enda dag från jobbet pga av att jag var bakis. Jag blev som en maskin, jag gick till arbetet och gjorde mitt jobb, sen åkte jag hem i brådska till min vinflaska. Klockan sex satt jag och dåsade med det första glaset vin.
Jag var fast besluten att sluta dricka varje sådan hemsk morgon. Det var omöjligt att fortsätta så här. Jag brukade alltid driva igenom mina projekt, det kunde inte vara svårt att sluta dricka när jag väl hade bestämt mig. Jag såg noga till att det inte fanns något vin hemma till kvällen. Nu skulle jag börja ett nytt liv! När jag kom hem kände jag en stark lust att ta ett glas och bara ett, sluta så där tvärt kanske inte gick. Jag skulle kanske minska ner lite först. Nu när jag vet hur min alkoholism fungerar fattar jag att det där snacket var totalt meningslöst. Det gick inte för mig att trappa ner drickandet. Jag måste sluta helt från dag ett.
Hemma den kvällen vankade jag runt som en osalig ande. Jag letade efter någon flaska som jag glömt, någon skvätt som jag kunde dämpa min törst och ångest med. Men nej, i en alkoholists hem brukar det inte finnas några flaskor med skvättar kvar, särskilt inte en måndag. Det hände många gånger att jag sprang ut när det var en kvart kvar till stängningsdags för att köpa en flaska så att jag skulle uthärda kvällen. Så illa var det.
Hann jag inte till Systemet gick jag till pizzerian och tog in en karaff rödtjut. Ibland en till. Sen kunde jag gå hem och känna mig relativt lugn, men riktigt idealiskt var det inte. Jag hade passerat det stadium då jag kunde kontrollera mitt drickande. Jag hade noll koll. Jag var rastlös och ilsken när jag inte fick lugna ner mig med alkohol, jag hade behov av daglig konsumtion för att hålla mig lugn. Ändå var lugn det minsta jag var. Jag var irriterad, otålig, kunde brusa upp för småsaker, jag var helt enkelt en typisk alkis. Min alkoholism visade sig främst som ett lågvattenmärke vad gäller humöret. Jag var i ständig abstinens och retlig - medicinen hette vin, men jag hade mitt schema: ingen alkohol förrän jag kom hem efter jobbet. Då blev det desto mer.
Efter en längre tids drickande fungerade inte min ”medicin” längre. Jag behövde mer och mer för att nå effekt, jag blev inte garanterat lugn eller glad, jag kunde bli arg, förtvivlad, ledsen, jag ökade min känsla av sorg och bitterhet genom att dricka mer och mer. Bara enstaka gånger var det fortfarande roligt och lättsamt att dricka. För det mesta var det ensamt och tungt, det blev ett tvång. Jag var fast. Jag ville sluta. Jag sa det till mig själv varje sådan här måndagsmorgon. Nu ska jag sluta! Jag ska aldrig dricka mer!
Jag inbillade mig att det bara var att sätta korken i flaskan och så var den saken klar. Jag hade samma uppfattning som de flesta har - det är bara att sluta dricka! Jag visste inte heller att alkoholism är en lömsk sjukdom och att det är nästan omöjligt att sluta på egen hand. En alkoholist måste ha hjälp för att kunna sluta. Det finns olika sätt att skaffa hjälp, en del metoder fungerar inte för alla, andra kan aldrig komma till ro. De super helt enkelt ihjäl sig. Så slutar dödliga sjukdomar och alkoholism är en sådan sjukdom.
Morgonens löften hade bleknat på kvällen. Kanske jag till och med glömt att jag sagt mig att jag skulle sluta. Åtminstone var jag inte beredd just då. Kanske senare, men inte nu för jag mådde så extra dåligt och kände sådan stark ångest och förresten var det nog inte så farligt. Jag var i själva verket inte i farozonen. Självförnekelsen blossade alltid upp efter mina svikna löften om att sluta. Jag blånekade för mig själv och lurade mig själv att tro att det var möjligt att sluta någon gång, fast inte just i dag. Aldrig just i dag.
När kvällen kom blev jag lika packad som vanligt. Mina löften och goda föresatser var glömda, jag sköljde ner de sista betänkligheterna med det första glaset. Jag är alkoholist och som alkoholist har jag ingen kontroll. Jag förnekade mina problem så länge det gick och blev expert på att smussla, planera, fixa fester, ordna tillfällen att dricka. Utan vin skulle livet vara värdelöst och grått, det var min fasta övertygelse. Än så länge hade jag inga fysiska konsekvenser, min hälsa var god och jag märkte inte att mitt sinne och mitt inre förändrades. Det händer någonting inuti en människa som dricker. När processen hade pågått en längre tid kändes det som om jag var svart inuti, mitt blod var svart, mina tankar och känslor var svarta. Glädjen hade dött, jag såg ingen ljusning. Jag behövde hjälp men visste inte var jag skulle få den.
Fruktsallad och sex
En riktigt trevlig engelsk läsövning, tips på en god fruktsallad och allmänna vällevnadsråd från man till man. Det står inte att du ska vara nykter, men det förutsätts. Alla vet instinktivt när de är nyktra att det inte går så lätt att få till det med en fylla i kroppen - varken fruktsallad eller sex. Men en del stackars vilsna glömmer bort det och tror att de blir oemotståndliga när de har en 37:a whisky, femton öl eller ett par halsade vinare i kroppen.
Tro inte på sagor!
Och så levde de lyckliga ända tills de dog! Så slutade prinsessagorna och när jag var en flickunge trodde jag på dem. Det var ingen som varnade mig eller berättade hur verkligheten kan se ut i ett vuxet liv. Kanske ingen ville beröva mig illusionerna.
Och så blev jag nykter och så levde jag lycklig resten av mitt liv! Självklart inte. Det finns ingen lycksalighetens ö bakom den övergivna dryckeskarriären, det så kallade livet kommer ibland med sina kedjor av elände, obehag och sjukdom. Inte tar livet semester för att jag slutat supa! En del dagar är ljusa och underbara, jag stormtrivs, andra dagar har jag ont i lederna, får tråkiga nyheter om vänner och släkt, känner mig ledsen, trött, uppgiven. Allt är som förut. Så ser livet ut och det är ingen prinsessaga med lyckligt slut alla gånger. Men jag har fått ett lugn som jag tidigare inte haft. Jag tror inte längre att allt är en sammansvärjning mot mig och jag sätter inte igång att bedöva varje känsla med alkohol för att jag inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar känna någonting. Det vågar jag nu.
Min förvirrade hjärna har klarnat, jag är vuxen och mogen att se livet som det är. Jag misstänker inte längre alla andra mänskliga varelser, jag är inte förbannad på allt och alla, jag tror inte längre att jag vet bäst och att det är jag som ska styra och ställa med allt och alla. Jag har sagt upp mitt jobb som myrornas general. Myrorna får skutta runt hur fan dom vill - jag sköter mitt och försöker göra mitt bästa som en god människa. Jag förlåter mig själv och jag försöker sopa rent framför egen dörr.
Och så blev jag nykter och så levde jag lycklig resten av mitt liv! Självklart inte. Det finns ingen lycksalighetens ö bakom den övergivna dryckeskarriären, det så kallade livet kommer ibland med sina kedjor av elände, obehag och sjukdom. Inte tar livet semester för att jag slutat supa! En del dagar är ljusa och underbara, jag stormtrivs, andra dagar har jag ont i lederna, får tråkiga nyheter om vänner och släkt, känner mig ledsen, trött, uppgiven. Allt är som förut. Så ser livet ut och det är ingen prinsessaga med lyckligt slut alla gånger. Men jag har fått ett lugn som jag tidigare inte haft. Jag tror inte längre att allt är en sammansvärjning mot mig och jag sätter inte igång att bedöva varje känsla med alkohol för att jag inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar känna någonting. Det vågar jag nu.
Min förvirrade hjärna har klarnat, jag är vuxen och mogen att se livet som det är. Jag misstänker inte längre alla andra mänskliga varelser, jag är inte förbannad på allt och alla, jag tror inte längre att jag vet bäst och att det är jag som ska styra och ställa med allt och alla. Jag har sagt upp mitt jobb som myrornas general. Myrorna får skutta runt hur fan dom vill - jag sköter mitt och försöker göra mitt bästa som en god människa. Jag förlåter mig själv och jag försöker sopa rent framför egen dörr.
Det innebär att vara nykter när mina vänner ringer, vara nykter när jag går ut och jobbar, vara pålitlig och kunna andas på folk utan att stinka av surt gammalt rödvin och bakfylla. Jag kan se folk i ögonen numera, jag skäms inte. Det är inte längre på Systemet jag träffar bekanta, där brukade jag alltid se en massa som jag känner. Jag hade fullt jobb med att köra runt en kundvagn med en papperskasse med minst två vinboxar som jag täckte med Expressen för att de inte skulle synas. Matkontot var en bagatell i jämförelse med vad jag lade ner på drycker.
Läxorna har jag lärt mig: 1 Ta inte det första glaset, för du kan inte sluta efter bara ett glas!
2 Alkoholism är en obotlig sjukdom - du blir aldrig frisk och kommer aldrig att kunna dricka på ett normalt sätt. (Om det finns något sådant!) 3 Storstäda ditt inre - gör upp med gammalt groll och gamla oförrätter. Inse att det är patetiskt med alla fyllon som sitter och hulkar om hur synd det är om dom! 4 Försök att vara en god människa. 5 Be om förlåtelse när du gör fel. 6 Njut av att vara nykter men tro inte att livet gör en specialvariant för dig så att du ska leva lycklig ända tills du dör! 7 Fatta att du är utvald och priviligierad som fått nåden att bli nykter!
Och så en sak till: Tro inte på sagor!
Enkel matematik
Det känns skönt att inte ha behövt gå på Systemet inför helgen. Vilken befrielse! Det var alltid så viktigt att förse sig med tillräckligt mycket vin så att det skulle räcka över en långhelg. Ändå räckte det nästan aldrig. Jag räknade dagar och flaskor för att vara på den säkra sidan. Sen tog jag till någon extra flaska för säkerhets skull. Och en flaska med sprit om allt vinet skulle ta slut. Det var enkel matematik i kön eller i självbetjäningsbutiken. Jag har helt enkelt inte skänkt dryckerna en tanke. De finns inte med i planerna längre. Förr var det viktigare med vinet än med maten.
En man, en människospillra skulle jag vilja säga, vankar omkring i vår galleria. Han går ut och röker med jämna mellanrum. Han är förmodligen inte promillefri någon enda dag. Han ser tragisk ut. Kläderna är ovårdade, ansiktet är plufsigt och saknar egentligen uttryck. Det är som om han inte är närvarande. Nu inför helgen har han varit i sämre skick. Han delar ödet med många. Kroniska aktiva alkoholister brukar dricka upp ransonen inför helgen redan på aftonen innan. Helgbrännvinet är slut på fredag kväll, julspriten på julaftons förmiddag, påsksuparna druckna på skärtorsdagen. Det är enkel tragisk matematik det också. Ett glas är för litet, tusen liter räcker inte.
En man, en människospillra skulle jag vilja säga, vankar omkring i vår galleria. Han går ut och röker med jämna mellanrum. Han är förmodligen inte promillefri någon enda dag. Han ser tragisk ut. Kläderna är ovårdade, ansiktet är plufsigt och saknar egentligen uttryck. Det är som om han inte är närvarande. Nu inför helgen har han varit i sämre skick. Han delar ödet med många. Kroniska aktiva alkoholister brukar dricka upp ransonen inför helgen redan på aftonen innan. Helgbrännvinet är slut på fredag kväll, julspriten på julaftons förmiddag, påsksuparna druckna på skärtorsdagen. Det är enkel tragisk matematik det också. Ett glas är för litet, tusen liter räcker inte.
När jag dör vill jag bli begraven...
...i en källare där det finns vin. Det var en visa som vi skrålade någon gång i tidigaste tonåren (den kallades av någon anledning för slynåldern) utan att ens ha ett glas vin i närheten. Texten fortsatte vad jag vill minnas med ...och med fötterna mot kalla muren och med käften inunder kran... osv. Det var många verser och vi som sjöng hade en skräckblandad förtjusning över det fräcka innehållet. Att visan skulle bli nästan sanning kunde vi inte tro. Nog är det nära för många att ligga med käften inunder kran i dessa dagar då vinboxen gjort sin entré.
En idé om hur vindrickarna ska hålla koll på sin konumtion kommer från Systemets högsta ledning i dagarna. Om det inte vore så naivt skulle det nästan vara bra. Läs själv och tyck.
Själv är jag tveksam till denna produktutveckling. Den är tänkt i all välmening säkert, och jag hade nog uppskattat mätaren när jag var aktiv. Det var verkligen förargligt att inte se hur mycket det var kvar, så för att inte överraskas av en tom box var jag alltid tvungen att köpa två åt gången. Skulle jag inte ha gjort det om det fanns en mätare på boxen? Skulle jag som alkoholist ha kollat vinmängden och sagt mig att nu får det vara nog. Nej. Alkoholister brukar inte fungera så, åtminstone inte jag. Men det är gulligt att försöka hjälpa till. Den som har koll på alkoholintaget behöver troligtvis inte någon mätare på boxen och de andra använder den inte som varning för att dricka mer utan som uppmaning att köpa mer.
Det är nästan rörande att chefen för alkoholmonopolet har en sådan brist på utbildning i hur drogen som företaget säljer fungerar på var tionde vuxen i det här landet.
En idé om hur vindrickarna ska hålla koll på sin konumtion kommer från Systemets högsta ledning i dagarna. Om det inte vore så naivt skulle det nästan vara bra. Läs själv och tyck.
Själv är jag tveksam till denna produktutveckling. Den är tänkt i all välmening säkert, och jag hade nog uppskattat mätaren när jag var aktiv. Det var verkligen förargligt att inte se hur mycket det var kvar, så för att inte överraskas av en tom box var jag alltid tvungen att köpa två åt gången. Skulle jag inte ha gjort det om det fanns en mätare på boxen? Skulle jag som alkoholist ha kollat vinmängden och sagt mig att nu får det vara nog. Nej. Alkoholister brukar inte fungera så, åtminstone inte jag. Men det är gulligt att försöka hjälpa till. Den som har koll på alkoholintaget behöver troligtvis inte någon mätare på boxen och de andra använder den inte som varning för att dricka mer utan som uppmaning att köpa mer.
Det är nästan rörande att chefen för alkoholmonopolet har en sådan brist på utbildning i hur drogen som företaget säljer fungerar på var tionde vuxen i det här landet.
Om det hade med ekonomi att göra
En favoritidé hos statliga myndigheter och nykterhetsfolk är att om priset på alkohol blir tillräckligt högt kommer folk att sluta supa. Säkert kommer många måttlighetsdrickare att sluta eller tänka sig noga för innan de köper alkohol. Däremot hindrar inte ett högt pris en alkoholist från att dricka. Har han ont om pengar finns det hembränt eller till och med T-sprit att skaffa. Finns det pengar i plånboken ligger de alltid överst när det gäller brännvin. En alkoholist hindras inte av priset på alkohol. En alkoholist kan supa bort jobbet, villan, företaget, bilen, båten - allt. En alkoholist kan låna pengar, förskingra pengar, stjäla pengar.
Är det folkhälsan man är rädd om bör inte brännvinet vara för dyrt, för då måste parkbänkarna servera T-sprit i stället för statligt kontrollerad etanol. Det sägs att i ett stort land i öster vet man exakt hur mycket vodkan kan få kosta om det inte ska bli revolution. Folket måste ha råd med sin vodka och få lite pengar över till mat och hyra. I Sverige leker man med planer på höjda priser och höjda skatter på alkohol. Det leder antagligen till ännu fler sundsresor och utflykter till länder där brännvinet inte kostar mer än vinäger. Det leder förmodligen inte till att alkoholister slutar dricka eller dricker mindre. En alkoholist måste ha sin sprit, kosta vad den kosta vill. Alkoholistens familj får det sämre och alkoholisten får svårt att betala hyra och elräkning, måste låna mer pengar eller helt enkelt stjäla till sin dagliga ranson. Alkoholister slutar inte dricka för att brännvinet blivit för dyrt. Det är bara en önskedröm hos människor som inte vet något om hur alkoholism fungerar.
Ett högt pris kanske kan få människor att inte börja dricka, men att den åtgärden skulle få en alkoholist att sluta dricka är utsiktslöst.
En alkoholists konsumtion har inte med ekonomi att göra. Den som har gott om pengar kan supa lite längre tid och köpa finare sorter, det är enda skillnaden.
Är det folkhälsan man är rädd om bör inte brännvinet vara för dyrt, för då måste parkbänkarna servera T-sprit i stället för statligt kontrollerad etanol. Det sägs att i ett stort land i öster vet man exakt hur mycket vodkan kan få kosta om det inte ska bli revolution. Folket måste ha råd med sin vodka och få lite pengar över till mat och hyra. I Sverige leker man med planer på höjda priser och höjda skatter på alkohol. Det leder antagligen till ännu fler sundsresor och utflykter till länder där brännvinet inte kostar mer än vinäger. Det leder förmodligen inte till att alkoholister slutar dricka eller dricker mindre. En alkoholist måste ha sin sprit, kosta vad den kosta vill. Alkoholistens familj får det sämre och alkoholisten får svårt att betala hyra och elräkning, måste låna mer pengar eller helt enkelt stjäla till sin dagliga ranson. Alkoholister slutar inte dricka för att brännvinet blivit för dyrt. Det är bara en önskedröm hos människor som inte vet något om hur alkoholism fungerar.
Ett högt pris kanske kan få människor att inte börja dricka, men att den åtgärden skulle få en alkoholist att sluta dricka är utsiktslöst.
En alkoholists konsumtion har inte med ekonomi att göra. Den som har gott om pengar kan supa lite längre tid och köpa finare sorter, det är enda skillnaden.
