© Torrdockan

Det måste finnas någon programmering däroppe i skallen hos mig. Ett litet chips som sitter där och försöker få mig att glömma bort att jag är alkoholist. Om jag glömmer det, så kommer jag att börja dricka igen. Det kan flyga förbi en snabb tanke att jag kanske skulle ha ett glas vin, det vore gott. Det tar en nanosekund att tänka och känna, sen börjar minnet återvända. Jag minns den sträva rödvinssmaken, det var inte så noga med sorter och årgångar inte, minns bakfyllan, mornarna, illamåendet, minnesluckorna. Hjälp mig vara nykter i dag, ber jag halvhögt, rakt ut i luften och hoppas att det når någon högre makt som har större kraft än jag.

Det är så det brukar gå till med återfall. Det är lätt att efter en lång tids nykterhet slappna av och inte vara så uppmärksam på signalerna. Frestelserna står som spön i backen, alla kompisar har ju inte slutat dricka och vill gärna dra till puben. Det gäller att snabbt fatta beslut: nej! Många klarar bra att sitta vid bardisken och dricka Ramlösa, andra tål inte att vara i pubmiljön och måste avstå helt från det. Bara att ha förstått att det aldrig mer går att dricka alkohol och att det gäller livet ut till 100% är ett framsteg. Är man allergisk mot jordnötter kan man inte äta en jordnöt då och då. Allergin slår till lika hårt varje gång och för en alkoholist slår sjukdomen till också efter en klunk lättöl. Sen är det kört och supandet startar igen. Till nästa nyktra tid.

De andras tragiska återfall som de kommer och berättar om när de nyktrat till, är varnande exempel. Det är ingen som kommer tillbaka och säger att det var trevligt, lätt, enkelt. Tvärtom medger de att det var vidrigt, tillbaka på ruta ett, de yttre tecknen på återfallet är sorgliga att se. Många kommer aldrig tillbaka, de saknar styrkan att satsa på nykterheten en gång till. Så ser det ut. Det är ingen idé att hyckla och låtsas att alkoholisters nykterhet är stabil och garanterad. Det är den inte. Den kan vara ytterst bräcklig och minsta frestelse blir ett dödligt hot.

Det är en nåd att få vara nykter, att slippa att dricka alkohol. Jag känner mig priviligierad. I början trodde jag att självhjälpsgrupperna fungerade som ett slags garanti för nykterhet, gick man där skulle man aldrig mer tänka på alkohol och man kunde inte bli frestad att dricka igen. Jag visste så litet då om styrkan i alkoholismen, hur starkt suget kan vara och hur lätt en alkoholist blir ett offer för sitt behov. Att det gäller att vara vaksam - förstå att nykterhetslöftet är en färskvara, det måste upprepas om och om igen. Jag får aldrig glömma bort att jag är alkoholist. Gör jag det är det lätt att sträcka fram handen mot välkomstdrinken på brickan eller av gammal vana skåla med vännerna. De kan dricka, men inte jag.

Varför ska det vara så svårt att acceptera och förstå? Min arbetskamrat Hjördis är allergisk mot kiwi, av misstag fick hon i sig saft från en kiwi i en fruktcocktail, hon blev medvetslös och fick åka ambulans till sjukhuset. Hon skulle aldrig medvetet utmana ödet och äta en kiwi! Varför kan då inte en alkoholist sluta dricka alkohol utan så stora krumbukter, behandling med mediciner, vistelse på behandlingshem, eftervård, självhjälpsgrupper? Ja, det är en bra fråga. Alkohol är en beroendeframkallande drog, det är inte kiwi eller jordnötter eller skaldjur. Hjördis tar självklart inte en kiwi då och då, det förbjuder hennes självbevarelsedrift.

Alkoholisten orkar inte stå emot vid alla tillfällen. Den som har alkoholproblem försöker lösa sitt problem med alkohol, det är det tragiska. Att sluta dricka är en kamp, en utmaning och det är dåliga odds. Jag skulle aldrig sätta en tia på en alkoholists nykterhet, jag är för realistisk för det. Jag gläds åt mina kompisars nykterhet, jag tackar för varje egen nykter dag, men jag tror inte att faran är över eller att det automatiskt är nykterhet för evigt som gäller. En alkoholist kan aldrig slå sig till ro och säga sig att faran är över eller att han är frisk. Det är självbedrägeri. Det vi alkoholister kan göra är att lova nykterhet en dag i taget och aldrig ta första glaset. Det är storartat. Om alkoholism vore som en vanlig allergi så att vi kunde ställa undan flaskorna utan ångest eller sug, då vore allt enkelt och det fanns inga aktiva alkoholister. 

Den som ännu inte är alkoholist men har hög alkoholkonsumtion är i riskzonen och kan vara observant. Det är lätt att glida över från sällskapsdrickande till ett farligt missbruk. Icke-alkoholisten bör inte ha någon större svårighet att sätta korken i flaskan, det är alkoholister som har det. De har det där lilla chipset i hjärnan och det upphör aldrig att sända sina signaler.Det tar tid att lära sig att ignorera dem men det går.