När kommer reprisen?
Vadå reprisen? På livet? Sorry vännen, det blir ingen. Det här är det enda liv du har. I den här formen åtminstone. Du kan inte göra saker ogjorda och det kommer inga nya chanser. Det är bara en enda föreställning fast du agerar som du hade en repetition. Varje människa får faktiskt en fantastisk vinstlott bara genom att bli född.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Ja, det är elände för många. Ett ofattbart lidande och elände. Jag tror gud är ledsen över att misslyckas med många projekt. Hur kan han se människor lida och inte göra något åt det? Människorna kan heller inte göra något åt det. Vi är lika hjälplösa som gud inför en del tragedier. Det känns inte rättvist. Lotteriet där högsta vinsten är att bli född vann vi i en kapplöpning där det är ofattbart mycket svinn i alla instanser. Jag hade tur, föddes i rätt tid i rätt del av jorden. Jag satt inte i ruiner, jag behövde inte se mitt hem brinna, min far behövde inte gå ut i kriget för att aldrig mer återvända, mamma behövde inte slita ut sig för att ge oss ungar mat och blev inte våldtagen på väg till brunnen. Jag behövde inte fly från mitt land och lämna släkt och vänner och mina leksaker och böcker.
Jag satt bara och harmade över att jag inte var tillräckligt rik, inte tillräckligt smal, vacker, framgångsrik, uppvaktad, modig, stark, frisk, inte hade alla prylar jag ville ha, inte var populärast i klassen, inte mest beundrad, inte bra nog, inte upptäckt, inte berömd, inte nånting! Alla olyckor och all otur drabbade mig och det var aldrig mitt fel. Jag visste hur man skulle göra, jag satt inne med alla svar, alla skulle göra som jag tyckte, men de gjorde inte det, konstigt nog. Jag skulle vara regissör, spela huvudrollen, alla biroller också för den delen, jag skulle kontrollera allt. Sen pang in i väggen!
Vad gör en regissör som ingen lyder, vad gör en huvudrollsinnehavare som får stå i kulisserna hela tiden? Surar. Surar och är förbannad över minsta småsak, irriterad, otålig, kritisk, tvehågsen, vilsen, ångestladdad och rädd, sur och vresig. Tills alkoholen lättar på trycket och gör tillvaron lustbetonad och munter igen. Det var i början det, när allt var sång och musik och livet en härlig fest, bekymren rann iväg lika fort som vinet och alla bara blev vackrare av att dricka. Det kom några gyllene ögonblick under en picknick på Djurgården, en fest i skärgården, ett förtroligt samtal på en krog, skumbad med mousserande vin, allt var så perfekt att regissören i mig tog äran åt sig direkt.
Jag anar inte exakt när alkoholen tog herraväldet över mig, när jag blev statist i min egen film. När alkoholen tog över regin och gjorde mig till en obetydlig fjant som planerade hela sitt liv och all sin tid efter alkoholens tillgänglighet och möjligheter. De nya villkoren kom smygande i tysta tofflor och jag fann mig så småningom som kedjefånge utan ork eller möjlighet att rymma. Alkolen gav inte längre samma njutning, min konsumtion ökade, jag halkade längre och längre ner mot det som jag trodde var min botten. När man sitter där i stinkande dy och ser allt elände man själv ställt till med är man en ynklig stackare, det finns ingen fest runtomkring, ingen kyld champagne. Där kan man sitta och hulka och lida av ånger och ångest och slänga ur sig vilka omöjliga löften som helst. Vadå huvudroll? Man är förpassad som åskådare till en tragisk dokusåpa med B-skådisar.
Målning av Edgar Degas (1834 - 1917)
Hittar jag inte fotfästet och repstegen där som leder uppåt finns det en botten till, ännu djupare ner. Färden dit går snabbt, där kan jag drunkna i mina egna spyor. Har jag tur förstår jag kanske då först att det inte är en repetition, det är det här som är själva föreställningen och den är ett totalt nederlag, fiasko står textat i glödskrift. Livet går inte i repris, jag får ingen mer chans, inget nytt manus. Det går att vända men det tar tid. Ljuset finns däruppe. Det är någon annan som är regissör, jag ska bara följa anvisningarna, titta i manuskriptet, följ spelreglerna slaviskt. Annars är jag ute ur föreställningen fortare än jag kan blinka och ridån går ned. Publiken har redan gått hem.
Kommentarer
Trackback