Våga vara nykter
Ska jag skämmas för att jag är alkoholist? Det beror på vad som avses. Jag ska inte skämmas för annat än att jag gjort fel och sårat andra människor. Att jag överträtt en del oskrivna lagar om hur man beter sig, vad man säger och hur man agerar. Själva alkoholismen ska jag inte skämmas för. Ingen skäms numera över en farlig sjukdom. Jag har oturen att vara alkoholist, jag kan inte dricka tillsammans med de andra. Jag måste avstå. Det kan vara svårt ibland, men att dricka skulle bli ännu svårare. Med tiden blir avhållsamheten en vana - alkohol är ingenting för mig. Det är som att välja bort en pralin ur Aladdin-asken.
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
När jag som alkoholist arbetar för min nykterhet och går på självhjälpsgrupper, besöker beroendemottagningen, alkoholläkaren, får eftervård - ska jag skämmas då? Självklart inte. När jag var berusad varje dag och släpade hem vinkartongerna från Systemet skämdes jag inte, hade inte förstånd till det. Nu när jag är nykter finns det ingen anledning alls att skämmas. Jag är värd respekt. Det är omgivningens dom som gör att jag känner skam. Vad andra tänker och tycker ger mig skam. Attityden mot alkoholism och alkoholberoende är fördömande och oförsonlig. Enligt den ska jag och alla andra alkoholister skämmas för vår sjukdom. Föraktet sprutar över oss ibland, folk ser ner på oss alkoholister. De som kan hantera spriten tycker att de är bättre, har högre moral, bättre förstånd med mera. Låt dem! Jag vägrar att skämmas!
Jag rannsakar mig själv och försöker vara så ärlig som möjligt. Jag ser saker i det förflutna som jag verkligen skäms för. Det är tungt. När jag kan försöker jag gottgöra ont jag gjort och betende som skadat och sårat. I mitt inre ber jag om förlåtelse till dem som inte längre finns kvar i livet. Jag tar på mig min del. Förr såg jag aldrig min egen skuld, jag skyllde allt på andra. Det var aldrig mitt fel. Det var jag mot världen - så befängt! Jag städar i mitt inre, i de innersta vrårna, jag vädrar och släpper in solsken, jag sorterar och förkastar eller spar, precis som man gör när man flyttar eller storstädar. Det ger en skön känsla.
I början av min nykterhet kunde jag inte utföra den här nödvändiga städningen. Jag var alldeles för skakig och jag hade ett kaos inuti som jag måste låta redas upp först. Mitt alkoholistiska beteende fanns kvar långt in i nykterheten. Bit för bit upptäckte jag det och kunde rätta till. Mitt tålamod var på bristningsgränsen, jag hade bråttom. Allt skulle ske på en gång. Det är omöjligt. Att bli nykter är som bantning, det går inte att forcera och tro att man blir av med alla kilon på några veckor. Det tar tid och det går i sin takt. Ett halvhekto i taget. I nykterheten gäller principen en dag i taget. En sak i sänder. Ta det lugnt.
Konsekvenser av decenniers supande är ingenting man befriar sig från i ett nafs. Nu talar jag inte om fysiska konsekvenser, eftersom kroppen tål mer än man tror och återhämtar sig förvånansvärt snabbt om man inte har överskridit den farligaste gränsen. Det är psykiska konsekvenser som kräver långsiktigt arbete att bli fri från. Upplevelser, känslor, tankar som förgiftade sinnet i samma takt som alkoholen förgiftade kroppen. Allt det där som en alkoholist tacklar genom att hälla i sig sprit måste nu redas upp utan flyktmöjlighet. Jag brukar säga att jag hade svart blod under den tiden. Allt var svart. Glädjen hade dött och gjorde bara små enstaka dödsryckningar som gjorde att jag tillfälligt kunde le åt något. Jag var i det svarta, jag såg inget ljus. Det var fasansfullt.
Det är alltså inte bara att ställa från sig glaset och stänga kranen till vinboxen. Det är en bra början för utan den handlingen blir det inget mer av den tilltänkta nykterheten. Samma gamla människa som fortsätter i samma gamla spår betyder att spåret också innehåller samma gamla supande. Och här gällde storstädning! Ut med skiten! Den nyktra alkoholisten har kommit en bit på väg i sin städning. Den blir aldrig riktigt klar, den har ingen garanti för varaktighet. Det har inte vanlig städning heller. Dammet kommer, var så säker. Man kan skämmas för skiten man städar ut, men inte för städningen. Vägra skämmas! Våga vara nykter!
Kommentarer
Trackback
