© Torrdockan

Jag bar mig åt som en idiot! Jag var full, men det är ingen bra förklaring. Jag gillade inte dig, du passade inte in i min stil. Jag irriterade mig varje gång du hördes av. Jag orkade inte lyssna på dig för du sa inget som jag tyckte var intressant. Visst - jag är en egoist, ett jättestort ego på två ben, ungefär som en sån där huvudfoting som småbarn ritar. Det är bara jag som räknas. Jag är stor och stark och kan allt. Jag tycker att jag vet bäst. Sen när du ringde och frågade om hans första frus telefonnummer blev jag förbannad och skulle ringa och tala om för dig att det finns telefonkataloger om man är för snål för att ringa 118 118. Men då satte din jävla telefonsvarare igång och jag blev ännu mer förbannad när jag hörde din släpiga röst. Har du lyssnat på dig själv nån gång? Du låter inte klok i det där meddelandet, du kan reta gallfeber på vem som helst.

Så när jag skulle lägga på kom det där pipet och jag skällde ut dig rakt in i luren. Hur smart var det? Fatta att jag var full. Jag var full och förbannad och tyckte att du var en jävla typ, så jag tog i ordentligt. Du har det där meddelandet kvar på band. Jag är smart va? Du kan spela upp det om du vill för vem som helst. Du skrev ett spydigt brev och jag svarade. Sen blev det frost i kommunikationen. Det är ett tag sen nu. Jag saknar inte dig. Men det kanske är meningen att jag ska be dig om ursäkt för att jag skällde i telefonsvararen. Är det på en sån sak min nykterhet hänger så gör jag det förstås. Jag ska bara försöka att mena det också. Men du, jag är inte redo än... Jag får samla ihop lite mera mod.