© Torrdockan

Jag kämpade länge i ensam tystnad mot min sjukdom och jag förstod inte varför jag inte lyckades bli nykter. Jag misslyckades varje gång. Jag borde ha haft en manual som berättade för mig hur jag skulle göra. Jag kunde kämpa ensam men inte segra ensam! Jag var envis, van att det jag bestämde mig för genomförde jag också. Det var bara den här saken jag inte rådde på. Mitt alkoholmissbruk kunde jag inte hejda, jag var fast och det blev värre och värre. Det fanns ingen manual att tillgå, jag hade ingen jag kunde prata med. Skammen var pinsam, jag skämdes och mörkade hur mycket jag drack. Det var en pina att försöka dölja min konsumtion och alla tankar kretsade kring vin och annan alkohol.

Man går inte gärna till någon familjemedlem eller vän och berättar om sitt alkoholberoende. Jag kunde inte göra det i alla fall. Vi talade aldrig om det. Ingen sa något till mig och hade någon gjort det hade jag förstås reagerat våldsamt med vrede och förnekelse och bett vederbörande att sköta sina egna affärer.

Alkoholister behandlas som forna tiders spetälska. Ingen annan dödlig sjukdom i vår civilisation omges med så mycket förakt, förnekelse och förebråelser. Det skulle vara otänkbart att andra dödssjuka i slutstadiet förvisades till städernas parker för att där sköta sig själva fram till döden. Att de skulle vara hemlösa, utblottade och få sova i trappuppgångar och utsättas för olyckor, våld, mord och kriminalitet skulle vara oacceptabelt. Jag tänker mig ett hospis för alkoholister i slutstadiet. Värme, tysta rum där ångesten dämpas med mediciner och - om inget annat hjälper - alkohol. Vad kan man göra för en döende människa? Kan man be den dra åt helvete med sitt ynkliga liv?

Sjukdomen har ett frånstötande förlopp. Den anses vara den sjukes eget ansvar, både att den uppträtt och att den fortskrider. En alkoholist blir stökig, aggressiv, kan inte fungera hygieniskt, har ingen stadga, är  oberäknelig, onåbar i en del fall, med andra ord en alkoholist i slutstadiet är en motbjudande varelse och blir övergiven. Även av ett samhälle som annars vårdar och daltar med sina medborgare in absurdum. Alkoholism är det stora undantaget. Där slutar den officiella medmänskligheten. Den har ingen plats bland fyllon, spyor och pisslukt. Missbrukare sköte sig själva så gott de kan. Det är frivilliga hjälpinsatser som gäller missbrukare. Det är förvånansvärt tyst om vad som sker och kommer att ske bland de allt yngre skaror som blir alkoholister.

Slöddret och skarnet som poeten sjunger om kan vi alla studera i parkerna, där visas öppet hur sjukdomen fungerar. Men det är inte där de flesta alkoholister håller till. Den största skaran sitter hemma i sina lyor med nedfällda persienner och super skallen av sig i ensamhet. De har slutat fungera socialt, de går på sparlåga och isolerar sig mer och mer. Det finns ingen egentlig vård annat än snabb avgiftning och så ut igen i kylan med några recept och avtalad tid hos beroendemottagningen. Alla gör så gott de kan. Jag anklagar ingen, jag bara konstaterar att alkoholism är en gömd och glömd sjukdom.

Överdrift? Jag skulle önska det, men tyvärr. Det kanske till och med är en förskönad bild. Under mina möten den senaste tiden har jag hört mängder av unga och medelålders män och kvinnor berätta att de ville ta livet av sig i sin nöd. De orkade inte dricka mer, de orkade inte leva, de såg ingen utväg. De var inga utsorterade trashankar som levde utomhus i Socitetsparken, de var alldeles vanliga människor men utan förmåga att hantera alkohol. De var - liksom jag en gång - fyllda av en sådan mörk förtvivlan att de inte såg någon ljusning och inte längre orkade leva. De valde lyckligtvis en annan utväg: nykterhet genom en självhjälpsgrupp och stöd av andra alkoholister. De kunde rädda sig, det var inte för sent. För andra slutar det inte lyckligt. Vi alla känner eller känner till någon vars liv slutade tragiskt pga alkoholmissbruk.