© Torrdockan

Medan jag skriver vacklar jag mellan känslor. Det är lätt att ibland se alkoholisten som ett oskyldigt offer för den dryckeskultur som råder i samhället. Eller betrakta alkoholisten som ett viljelöst vrak som saknar karaktär. Ingen bild stämmer naturligtvis. Jag kan bara rannsaka mig själv eftersom jag har min egen historia som material.

Självklart betraktar jag mig inte som ett viljelöst offer. Det var ingen som tvingade i mig vinet, jag drack själv. Jag kan tillstå att jag inte var medveten om faran och när jag började fundera över mitt drickande slog jag bekymmerslöst bort saken och byggde upp försvar och kom med undanflykter. Det var då redan för sent. Kanske var det för sent vid mitt första glas, jag vet inte. Jag vet inte om alkoholism är en defekt, en medfödd sjukdom eller om man kan skapa den genom ett måttlöst drickande. Kanske sjukdomen är en kombination av detta. Det överlåter jag åt experter att diskutera. Jag bara inser att alkoholen hade en stark lockelse för mig dels genom att den omgavs med mycken hysch-hysch, verkade vara en vuxen rit som man skulle invigas i och att den omgavs med festlighet och högtid.

Dryckesvanorna runt mig spelade en stor roll. Det skulle alltid vara vin på bordet vid alla träffar, alla var mycket generösa när det gällde vinkonsumtion och det flödade faktiskt vin i de kretsar jag umgicks. Det var ingen som höjde pekfingret eller surnade till och absolut ingen som varnade eller anmärkte. Vin och annan alkohol tillhörde umgängeslivet och det var undantag att någon drack ensam. Alkohol gjorde livet lättsammare, den gav glädje och avslappning och vi skrattade helt enkelt mer efter några glas. Det var oskyldigt, men något offer var jag inte.

Det hade knappast förändrat situationen om jag hade anat faran tidigt. Det härskade en överlägsen attityd mot nykterister och absolutister. De var stämplade som trista och torra och vem vill vara tråkig? Det var fortfarande litet av nyhetens behag över vinet på 80-talet, det ansågs kontinentalt att dricka vin som man gjorde i andra delar av Europa. Tidigare generationer var befriade från stränga alkoholregler och söp till i rena lyckan över att inte vara bevakade och efterhållna som småbarn. Svensken hade äntligen fått bli myndig och kunde dricka alkohol utan restriktioner.

Vad hade fått mig att upptäcka fällan jag var på väg in i? Jag funderar mycket över det. Vad skulle i dag kunna hindra det utbredda ungsomsfylleriet? Undervisning? Varningar? Förbud? Definitivt inte förbud. Det skulle bara väcka motstånd och ilska. Undervisning och varningar existerar redan och har inte den effekt vi önskar. Mitt enda förslag verkar litet naivt: idoler. Idoler som klart visar avståndstagande inför alkohol och droger. Idolerna hade stor roll vid introduktionen, kanske de också skulle spela en stor roll vid avvänjningen.

En vuxen alkoholist är sämre rustad. Den har sjunkit för djupt in i missbruket, har allt svårare att ta sig ur. Den gör sig likgiltig för vad folk tänker och tycker. Det är meningslöst att varna, förebrå, skälla ut, förakta. Alkoholen vinner ändå. På ett sätt är alkoholisten ett oskyldigt offer i det stadiet. Det finns inte mycket i den inre utrustningen som kan sättas emot, inte ens en stark vilja räcker. Elden brinner därinne och enda sättet att uthärda är att hälla mer bensin på brasan. Kanske går det för en icke-beroende att föreställa sig vilket helvete som har skapats i alkoholistens kropp, kanske inte.

Hjälpen finns inte inuti. Den måste komma utifrån på ett eller annat sätt. Steg för steg måste en alkoholist ta till sig sanningen om sig själv och sin sjukdom. Det är förmodligen meningslöst för anhöriga att lägga sig i saken, det brukar inte fungera. Anhöriga måste ha egen hjälp för att orka sin svåra situation. Alkoholism är en familjesjukdom brukar man säga, kretsen runt omkring blir involverad, men tillfrisknadet är främst en privatsak. En alkoholist som önskar sluta dricka behöver nästan alltid hjälp utifrån. Den finns bland annat i alkoholisternas egna led.

Botad blir man aldrig. Sjukdomen kan hållas i schack men vissa symtom hänger med till livets slut. Det måste man förstå både som sjuk och som anhörig. Suget efter alkohol kan vara en efterhängsen hotande parasit. Ibland håller den sig passiv, men kan när som helst vakna upp ur sin dvala och bita sig fast. Det liknar förloppet hos andra dödliga sjukdomar. De kan blossa upp igen efter åratals uppehåll. Så är det för alkoholismen också och kunskapen om det måste alla ta till sig. Att bli skakande förvånad eller djupt chockerad över en anhörigs återfall är fel reaktion, anser jag. Den är förståelig och mänsklig, men den är helt irrationell. Man måste vara beredd på att ett återfall tragiskt nog kan hända och det enda man som alkoholist kan göra är att försöka komma tillbaka till nykterhet så fort som möjligt. Som anhörig kan man förmodligen inte göra någonting alls.

På ett sätt är alkoholisten ett offer, det är ett hårt öde att drabbas av den sjukdomen. Livet och hela existensen är hotad, prognosen är usel, konsekvenserna kan vara katastrofala. Det är en sjukdom som skiljer sig på flera sätt från andra lika farliga - när viljan att sluta dricka och bli frisk vaknar hos patienten börjar möjligheten  att besegra sjukdomen. Först då. Patienten behöver bara räcka ut sin hand och be om hjälp. Ingen annan dödlig sjukdom kan hejdas på det sättet.